catchingup

Alla inlägg under december 2013

Av Eva Wedberg - 30 december 2013 20:05


Ni som följer min blogg vet hur chocken, sorgen och saknaden efter Helena dominerat under året.

Det har varit den avgörande händelsen. Inte bara detta år, jag vet att den för alltid kommer att förändra mitt liv.


Det är svårt att rangordna det som händer och säga vad som påverkar en mest.

Det har naturligtvis funnits andra saker som skakat om tillvaron och som gjort att jag ändrat min syn på livet och mitt sätt att vara.

Att få barn är det största, att träffa äkta mannen, att studera, att lämna Jämtland,  att pappa dog. För att nämna några.

Dessa gjorde att mitt liv ändrade riktning; antingen styrde jag själv eller så var det som i pappas fall ganska väntat.

Men att utan förvarning, från en sekund till en annan, förlora Helena var en så fundamental jordbävning i mig så efterskalven kommer att återkomma under resten av mitt liv.


Min vän Åsa höll tal på Helenas begravning.

Hon sade att om Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Men att i det här fallet smällde han igen dörren med sån kraft att fönstren fortfarande skallrar.

Liknelsen med det öppnade fönstret betyder naturligtvis att om något går förlorat kommer det alltid också möjligheter. Det för något gott med sig, även om det inte alltid uppväger det man förlorat.


Så vilka fönster har då öppnat sig för mig detta år?


  • Först och främst har jag insett vilka fantastiska vänner, släkt och kollegor jag har. De har ringt, skrivit, bakat, handlat, gått med hundar, städat, skickat blommor och en miljon andra saker. Ingen har undvikit mig eller behandlat mig annorlunda. Alla har funnits där som stöd när jag behövt.
  • Jag har haft de bästa och mest meningsfulla samtalen nånsin. Jag har pratat så många gånger om det som hänt med så många människor. Jag har haft ett behov av att prata men det som hänt är att det också öppnat upp för andra samtal om  livet, existentiella frågor och de hemligheter vi alla bär på.
  • Jag är en bättre lyssnare och jag är tydligare med att uttrycka vad jag tycker och tänker.
  • Det finns de som säger att jag till viss del förändrats till det bättre.
  • Jag har via litteratur, föreläsningar, internet och så vidare skaffat mig kunskaper om sorg, suicid, psykisk ohälsa och att förlora barn. Jag känner till en mängd organisationer som jobbar med detta och jag kan namnen på ett antal kända forskare i ämnet och vilka resultat de uppnått.
  • Jag har mött och lärt känna nya fantastiska människor. De som förlorat närstående på samma sätt som jag, de som jobbar med att hjälpa drabbade, de som jobbar med psykisk ohälsa och att förebygga suicid, de som jobbar med att uppmärksamma det gigantiska samhällsproblemet suicid - och många fler.
  • Jag jobbar mindre, ingen övertid på hela året.
  • Jag lyssnar på kroppen. Jag känner efter vad jag orkar och vilar om jag behöver.

Så visst har många bra saker och insikter dykt upp. En del kommer att bestå, andra att blekna med tiden.

Jag vill aldrig mer uppleva ett liknande år som 2013.

   Jag kan aldrig få det hemska att förlora Helena att inte hända men jag hoppas jag kan hålla kvar "det öppnade fönstret" så  länge som möjligt.


ANNONS
Av Eva Wedberg - 29 december 2013 19:27

Nu har familjen åkt hem. Makens julledighet är slut och barnen har ”planer” för nyårsafton.

Jag befinner mig ensam i stugan som vi hyrt i Norska fjällen.

Eller ensam, Milo och Ronja är här. Det är för deras skull jag stannar några dagar extra. Vi vill att de ska slippa alla raketer och smällare på nyåret. Det är inte roligt alls att vara hund när det låter som krig utanför fönstret och de inte förstår vad det handlar om.

Bättre då att sitta vid brasan i en mysig stuga med snön som singlar ner utanför och 500 meter till närmaste granne.


En bra följd av att tillbringa tid med sig själv på det här sättet är att det ger tid till eftertanke.

Det är nyttigt och nödvändigt att landa emellanåt och fundera över livet och det som sker.


2013 har bara några dagar kvar. Så här i slutet av december tror jag de flesta av oss gör reflektioner över det år som gått. Hur tänkte vi och drömde den 1 januari att det kommande året skulle bli?

Som ni vet slogs ju allt ut för mig redan den 12 januari och jag har varit väldigt upptagen med min sorg och saknad efter Helena resten av året.

Hur det påverkat mig kommer jag att återkomma till i senare blogginlägg.

Nu vill jag för en stund lyfta blicken och nämna några övriga händelser som berört mig på ett eller annat sätt under året.

  • Alla oroshärdar och vanstyren i världen; Syrien, Palestina, Afganistan, Egypten, Ryssland, Ukraina, Nordkorea för att nämna några. Och de som får betala är de fattigaste.
  • Tsunamin på Filippinerna
  • Den varma fina svenska sommaren 2013
  • Nelson Mandela, Kristian Gidlund och James Gandolfini dog
  • Johan Olssons VM-guld på 50 km
  • Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar
  • Jonas Gardells show Mitt enda liv
  • Nazidemonstrationer och motdemonstrationer i Kärrtorp

Till sist, Bild på Helena på Astrid Lindgrens värld från 1994

   


ANNONS
Av Eva Wedberg - 27 december 2013 14:41

Nu har vi klarat av den första julen utan Helena.

Den första julen i det nya livet.

Det liv  som började 12 januari i år.

Det har trots allt gått ganska bra.

Vi har ju inte alls förberett på samma sätt som vi brukar.

Inga pepparkakor, ingen knäck, inget pepparkakshus.

Julklapparna har varit färre och bara en tredjedel av pyntet är framtaget.

Vi har heller inte firat på samma sätt som vi brukar..

Det här året hyrde vi stuga i norska fjällen och firade med goda vänner i stället för med släkten.

 Det har varit trevligt med mycket god mat, skratt och dessutom massor med snö utomhus.

Men visst saknades Helena trots det. Det spelar nog ingen roll hur man ändrar eller ur långt man åker.

En vän till mig skrev att man alltid har sig själv i bagaget, och det stämmer så väl. Man kan inte resa ifrån saknaden och sorgen. Men man kan hitta sätt som gör det lättare att bära.


Och nu har vi snart klarat ett helt år.

Ibland saknar jag Helena mer än jag gjorde i början. Det var ju så länge sen vi sågs, vi har så mycket att ta igen, att "catcha up".

Samtidigt ger det en styrka att  ha gått igenom så mycket. Stundtals känns det nästan outhärdligt men vi vet att vi klarar det och att vi blir litet starkare för varje dag vi fixar.


Ett par bilder från när julen och advent var som de skulle

 

 

Av Eva Wedberg - 22 december 2013 21:59

Ja det är faktiskt sant.

För första och absolut sista gången i mitt liv har jag tagit en sak i affären och inte betalat.

Det hände i godismontern på ICA när jag var där och julhandlade. 

Jag hade hela vagnen full med varor när jag kom till lösgodiset. Jag började plocka i och plötsligt såg jag lådan med skumbananerna.  

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit om Helenas favorit-standup. Den med Jakob Ökvist när han spånar om en kille som snattar en skumbanan och åker dit. Helena kunde den utantill och tröttnade aldrig på att se youtube-klippet.

Idag när jag såg skumbananerna slog det mig att jag måste ta en. Det kändes som att Helena stod bredvid mig och jag började i tankarna resonera med henne hur jag skulle göra. Det var liksom bara hon och jag där, alla andra på ICA stängde jag av. Så klart sade hon åt mig att ta en  och jag norpade en gul härligt skummig skumbanan och stoppade i munnen. Och jag tyckte mig se att hon gav mig det typiska Helena-leendet

Jag vet att Helena hade tyckt det varit jätteroligt att jag gjorde en sån sak. "Mamma, du é så söt" hade hon sagt och klappat mig lätt på armen eller nypt mig i kinden.

För mig kändes det fint att stanna upp julstressen bland alla människor och för en stund få känna att det var jag och  Helena.

Sen spelar det ingen roll att det antagligen bara  hände i mitt huvud, det är känslan som är viktig.

Och riktigt säker kan man inte vara.


Vi har nog den finaste amaryllisen i år tror jag
 


Snälla maken gav mig en tidig julklapp, den här förstoringen på mig och mina döttrar

 

Av Eva Wedberg - 18 december 2013 21:30

Nu är det mycket tankar kring vad jag gjorde förra året den här tiden.

Den 8 december snöade det ymnigt. Jag skulle hämta Helena i hennes lägenhet och körde fast i den djupa snön. Helena fick ta över ratten och fick loss oss nästan på en gång

Den 9-10 december åkte jag på blixtvisit till mamma i Jämtland.

Den 12-14 var jag och  min enhet på jobbet på konferensresa i Brugge, Belgien.

Den 17 december deltog Emilia i skolans julshow. Jag, Tommy och Helena var där och tittade.

Och så vidare.....

Ikväll har vi varit vid kyrkogården och tagit en  långpromenad med hundarna. Vi hade såklart med oss ljus att tända på graven och eftersom det är "lill-lördag" tände vi också marschaller.

Graven är fint smyckad av oss och andra, stenen  och är vacker och personlig och ligger så fridfullt. Jag kan bara hitta ett fel och det är att den finns.


Vi har lagt in fler bilder i den elektroniska fotoramen på Helenas skänk.   

Många av bilderna vi lagt till är tagna när Helena var liten.

Vi har tidigare inte tittat så mycket på de bilderna under det här året och det är väldigt känslosamt att se dem nu.

Det är ju inte bara den 21-åriga Helena vi saknar utan även alla hennes andra åldrar.

När jag ser hennes glada leende på bilderna slås jag av hur lycklig hon ser ut.

Och hon VAR verkligen en lycklig unge. Alltid glad och förnöjd och full av energi.

Och det är så sorgligt att den livfulla, harmoniska ungen sen som vuxen vid en tidpunkt inte orkade leva.


Campingsemester på Gotland 1997

 

 

Första mötet med Milo och hans mamma Glory

 

Av Eva Wedberg - 12 december 2013 22:23

11 månader.

Återigen förundras jag att det gått ytterligare en månad utan Helena.

11 månader, om en ynka månad har det gått ett år.

Det är skrämmande att tiden gått så fort.

Helena känns mer avlägsen i vardagen. Det är hemskt att skriva och hemskt att konstatera. Men det har gått  nästan ett år och i den mån man kan finna ett sätt att leva utan Helena så börjar vi göra det med små små steg.

Vi dukar sällan för 5 personer längre och vi gör saker tillsammans vi fyra.

Det innebär inte att vi inte saknar Helena för det gör vi hela tiden. Självklart var det mycket roligare och bättre när vi var hela familjen. Vid många tillfällen tänker jag på hur det hade varit om hon´varit med. Jag önskar också alltid att hon varit med. Fortfarande kan jag slås av tanken att kanske är det ändå bara en mardröm. Snart ska jag vakna och då finns hon åter hos oss.


Kanske kan man inte heller säga att vi lever utan  Helena för hon finns med oss på många sätt även om hon inte finns kvar fysiskt.

Om nån frågar så säger jag att jag har 3 barn. Och det kommer jag alltid att ha. Men Helena är inte HÄR. Hon skulle fyllt 23 om några månader men hon är ändå 21. Alltid 21, det kan jag inte blunda för.


Nu när det gått 11 månader är det ett år sen hennes sista månad i livet började. Imorgon är det ett år sen hennes sista 13, i övermorgon sista 14:e och så vidare.

Det kan tyckas konstigt att lägga energi på såna tankar men det känns som att det är något jag måste vrida och vända på och grotta ner mig i för att ha möjlighet att komma vidare.


Två drömmande systrar på Malta 2011

 

Av Eva Wedberg - 11 december 2013 22:22

Några dagar efter det vi förlorat Helena fick vi hämta ut hennes saker hos polisen i Södertörn.

Det var vanliga saker som hon brukade ha på sig; nycklar, telefon,körkort etc.

Dessutom fanns där 372 kronor i kontanter. De här pengarna förbryllade oss. Helena brukade aldrig bära på kontanter. Hon använde alltid kort. De få gånger man behövde kontanter saknade hon oftast det så hon fick låna.

Men nu hade hon alltså 372 kronor.

Det var verkligen inte likt henne. Vi har funderat på varför och var de kom ifrån. När hämtade hon ut dem? Det finns inga noterade uttag från hennes konto .

Vi har heller inte hittat kvitton som visar att hon hade köpt något och kanske på så vis växlat in en större sedel.

Pengarna lade vi så småningom undan i en låda. Där har de legat tills nyligen. När vi nu hittade dem började vi fundera på vad vi skulle göra med dem. Det finns  egentligen ingen mening med pengar som ligger undanstoppade i en låda. Där gör de aldrig nytta utan ligger bara och minskar i värde. Inte till glädje för nån. Det gäller att se till att de gör nytta på något vis.


Vi får nog aldrig veta varför hon hade 372 kronor på sig den dagen.

Men vi har alla möjligheter att skapa en mening med att hon hade dem.

Jag har nu valt att se dessa pengar som en symbol och påminnelse om att vi ska dela med oss av det vi har. Helena brukade ge pengar till välgörenhet och var till exempel månadsgivare till Rädda Barnen och till Cancerfonden.


Jag vill därför uppmana alla som följer min blogg att nu inför julen skänka 372 kronor till valfri välgörenhetsorganisation.

Det kan vara vad som helst som ni ömmar för. Vi i familjen ska till exempel ge pengar till att rädda tigrar, till barncancerfonden och till Rädda Barnen.


Om ni känner att 372 är för mycket pengar så ge 37,20, och skulle ni råka ha väldigt gott om pengar så ge gärna   3720 kronor.


 



Av Eva Wedberg - 8 december 2013 22:56

Jag läser och hör  ganska ofta om människor som mått dåligt men som nu mår bättre. Många har levt med psykisk ohälsa under en längre tid och också haft tvivel om livet verkligen är värt att leva.  De har köpslagit med sig själva om de ska fortsättai detta livet.

I många fall har människor i deras omgivning försökt påverka genom att säga att de måste fortsätta för familjens skull, eller vännernas skull eller för nån annans skull.

Väldigt många pratar om att det var när de insåg att de måste fortsätta för sin egen skull, och inte för någon annans, som vändningen kom.

Jag vill mena att man visst kan fortsätta för andras skull.  Att betyda något för någon annan är ett nog så gott skäl att leva.

Nu menar jag inte när man utplånar sig själv för att andra ska må bra, det är något annat. 

Vi lever i ett gemensamt biologiskt system där alla delar är beroende av varandra. Om en del försvinner rubbas hela ekobalansen. 

Eller tänk livet som ett projekt med syfte och mål och och projektplan. Vi ingår alla i många olika sammanhang/projekt. Ibland kanske det inte känns så men så är det.

Om en projektdeltagare lägger av påverkar det genomförande av hela projektet. För det finns ingen som har samma kompetens  och egenskaper som kan komma in i stället.


Så fungerar vi människor och så fungerar livet. Vi behöver varandra och ingen kan ersätta nån annan. 

Vi kanske tror det ibland, att det till och med finns nån som skulle kunna göra det som vi gör bättre.

Men ingen kan vara jag bättre än jag själv. 

Om jag inte finns med kan det aldrig bli lika bra resultat och kvalitet som utan mig. 

Det kan vara en alldeles utmärkt anledning att orka. Vetskapen om att hela detta jätteprojekt är beroende av just mig. Med andra ord att man betyder något för andra.


Helena ingick i många "system" som nu har rubbats



 


 

 


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se