catchingup

Alla inlägg under september 2013

Av Eva Wedberg - 29 september 2013 14:53

Jag uttryckte redan i början att livet går inte vidare när man drabbas av en så stor förlust. Det är ett nytt liv som har börjat.

Det påminner i många delar om det liv vi levde innan. Jag jobbar på samma jobb, bor kvar på samma ställe, träffar ungefär samma människor.

Men det kan aldrig bli riktigt på samma sätt, samma liv.

Hela världsbilden har fått sig en törn. Det man inte tror ska hända, har hänt. Någon som jag utgick från alltid skulle finnas i mitt dagliga liv var borta på ett ögonblick.

Det är ibland svårt att sätta fingret på vad som är annorlunda. Jag är mig ganska lik i grunden, även om jag är rätt dämpad fortfarande. Jag tycker om att umgås med andra, problem är till för att lösas och jag är nog ganska snäll.


Men det finns en visshet om att allt kan förändras, man kan aldrig veta vad som väntar. Det går inte att planera för allt eller bestämma hur det ska se ut.

Faktiskt vet jag också vad jag nu faktiskt klarar. Jag hade kraften till det svåraste och tyngsta. Ibland tänker jag att om jag överlevt den första natten utan Helena, då kan jag klara vad som helst.


Sen är ju såklart det dagliga livet annorlunda. Mina dagar ser inte ut som när Helena fanns här hos mig. Jag och Helena hade konktakt flera gånger varje dag och vi sågs också så gott som dagligen, såklart att det blir annorlunda nu.

Livet får också andra värderingar, familjen är om möjligt ännu viktigare, jag planerar inte så mycket utan tar dagarna som de kommer.


Helena finns ju med även i vardagen på ett sätt men det har ändrat karaktär.Hon finns tydligt och klart i våra minnen  men också i form av att vi åker till hennes grav, sköter "hennes" skänk  och tänder ljus.


Livet pågår hur konstigt det än kan verka ibland.

Och det kommer nya liv.

En av Helenas vänner fick en dotter nu veckan. Hon och hennes man har bestämt att flickan ska heta Helena i andranamn. Jag är så glad och rörd för den fina gesten mot Helena.


Även i vår familj har vi fått tillökning. Idag har jag och Emilia varit i Åkersberga och hämtat den ljuvligaste lilla kattflicka man kan tänka sig.

Ni som följt bloggen vet att det finns ett antal djur i det här huset sen tidigare. Hundarna Milo, Max och Ronja samt katterna Nizze och Jackson.

Det kan tyckas stolligt att skaffa ännu katt. Och visst har vi det vi gör ändå. Samtidigt så har Emilia önskat sig en egen katt så länge och jag tror det är bra att för henne attfå en egen varelse att pyssla om.


Så här har ni lilla Sam:

 


 



ANNONS
Av Eva Wedberg - 23 september 2013 20:37

För ett tag sedan fick jag en fråga här på bloggen. Frågan handlade om hur man kan hjälpa någon som drabbas av en svår sorg.

Alla kan inte se svaret, därför kommer åter några tips på vad man kan göra för att hjälpa. Det här är sånt som hjälpt mig.

  • Det viktigaste är att höra av sig. Ring, om ingen svarar så prata in meddelande eller SMS:a. Ring igen och igen. Även om man inte orkar prata just då så lyssnar man av telefonen.
  • Skicka blommor och kort. Det uppskattas, även om det kan dröja innan du får återkoppling.
  • Kolla om det är Ok att hälsa på. Om du gör besök, ta gärna med något ätbart. Mackor, mat, kaffebröd. Det tar på krafterna att sörja och man behöver näring men man har inte förmågan att bre en macka eller sätta på kaffe.
  • Hjälp gärna till med något praktiskt. Dammsug, tvätta, plocka ur diskmaskinen.
  • Bli inte förskräckt och känn dig inte ovälkommen om man inte pratar med dig eller går och lägger sig när du är på besök. Det uppskattas att det finns liv och rörelse i huset.
  • Fråga om man behöver hjälp med något inför begravning, minnesstund, annons etc.
  • Prata och fråga om det som hänt. Man vill berätta om och om igen. Var heller inte rädd för att ta del av jobbiga detaljer.
  • Jämför INTE med något som hänt dig om det inte är något liknande. Det känns som ett hån om man jämför det som hänt med ex att en kanin dött eller att farbrors fru har fått cancer.
  • Säg heller inte att du är glad att det inte hänt dig. Det känns också som ett hån.
  • Föreslå gärna en promenad eller biltur. Frisk luft är alltid bra.


ANNONS
Av Eva Wedberg - 22 september 2013 18:09

Vi har rensat garderoben i Helenas gamla rum. Vi trodde nog att hon redan tagit alla sina saker men nui fyllde vi ytterligare en kartong med minnen av henne.

Jag slogs åter av vilken ordning det är bland hennes saker och vad mycket hon sparat som låg fint undanlagt i lådor. Hennes studentmössa låg i en speciell tygpåse, ytterligare torkade blommor och mjukisdjur från hennes student, hästböcker, skolkataloger och mycket mer.

Det kunde annars vara så att om man kom hem till Helena eller gick in i hennes rum när hon bodde hemma så undrade man om en bomb briserat. Det var saker högt och lågt, kläder och tallrikar på golvet, sängen obäddad och mynt litet här och där.

Det är först nu efteråt som vi förstått att hon hade i själva verket väldigt bra koll på sina saker. Liksom sin ekonomi och viktiga papper.

Jag vet ju att hon alltid var noga med tider, hon kom aldrig för sent eller missade en uppgjord tid.  hon var också plikttrogen på jobbet. väldigt noga med tider där med och hon var väldigt sällan sjuk.


Men det synliga var ett inferno. jag skrattade litet när jag plockade ihop idag. Hon hade ett par handväskor där och i dem fanns BH:er och trosor. Typiskt Helena att packa ner sånt i handväskan. Snabbt och enkelt.


 

Ännu mer saker från studenten nu.



Av Eva Wedberg - 21 september 2013 20:48

Återigen en otroligt vacker, härlig dag. Vi har  varit i skogen med svåger och svägerska och hundar i fléra timmar. Monica hade gjort fika och vi satt i solen i T-shirt och drack kaffe. Svårt att tro att det är oktober om nån vecka.

På vägen hem i bilen satte vi på radion. Just då spelades Spice girls låt Tell me what you want. Spice girls var Helenas första idoler och jag kan fortfarande se henne framför mig då hon som 6-åring dansade till just den låten.

Nu är alla trötta, hundarna ligger utslagna. Jag och Daniel tog oss en tur till IKEA efter maten. Jag trodde det skulle vara litet folk där. Lördagkväll och helgen innan lön. Men det går inte att åka till IKEA och tro det ska vara lugnt.


Igår var jag och Anita på Dramaten. vi såg "Other desert cities" med bland annat Marie Göranzon. Det var väldigt bra. Det handlade om en familj bestående av mamma, pappa och de två medelålders barnen. De hade samlats för att fira jul. Det började i lättsam stämning, ganska snart förstod man att det fanns något mörkt i det förflutna som fortfarande tärde på familjen.

Efter en stund framgick det funnits ytterligare en son i familjen och att han tagit sitt liv 28 år tidigare. 

Famlijemedlemmarna  anklagade fortfarande varandra för att inte ha funnits där när bordern/sonen behövt dem.

Jag hade inte läst något om handlingen innan och när det gick upp för mig vad det handlade om så blev jag först nervös om jag skulle klara av det. Jag hade dock inga problem med det, pjäsen var välspelad och snabb i replikerna så det var en bra teaterupplevelse. Däremot blev jag irriterad att man fortfarande hackade på varandra och anklagade varandra trots att det gått så lång tid.

Jag hoppas vi aldrig hamnar i det. Vi har hittills aldrig anklagat varandra för det som hänt oss. Och så ska det förbli!!



Av Eva Wedberg - 18 september 2013 20:11

Det är litet Per Gessle idag, alla känslorna på en och samma gång. Dock av olika anledningar till viss del.


Först och främst är jag jättejätteglad för Daniels skull. Han avslutar sin utbildning om en och en halv månad och nu har han blivit erbjuden fast jobb. På företaget han helst vill jobba på. Jag är jättestolt och imponerad att han orkat fortsätta utan uppehåll trots det tunga som hänt.


Det är märkligt hur vi fungerar, för det är när det händer nånting bra och man glädjer sig som sorgen blir mest påtaglig.

En solig sommardag, glad träff med vänner, en fin låt på radion. Det är också då man känner att någon fattas som borde få fira detta med oss.

Helena skulle naturligtvis fått dela detta och glädjas med sin bror.

Jag tror jag blir ledsen både för att hon inte är med men också för att hon missar tillfällen att fira och vara glad. Åh vad  jag unnar henne att få vara glad.


Jag är också ledsen för att Kristian Gidlund förlorat kampen mot cancern. Han som bloggat, skrivit böcker, sommar pratat med mera om sin sjukdom, avled igår 29 år ung. En så klok och fin kille. Det är så sorgligt och jag tänker på och känner  med hans föräldrar.


Jag är också litet besviken över att vi inte vann budgivningen till fritidshuset som vi ville ha.

Jag och Tommy har letat hus i ett par års tid. Vi har tillbringat åtskilliga helger med att åka runt i mellan- Sverige på småvägar.  Inget vi har tittat på har motsvarat våra förväntningar. Vi vet ungefär vad vi vill ha: Stor tomt, modernt hus med varmvatten och toa, närhet till vatten samt inte alltför långt från där vi bor. Och inte alltför dyrt.

Tanken är att vi ska kunna tillbringa sommaren där och kanske bo där mer permanent när vi blir pensionärer. Vilket inte är alltför långt fram i tiden.

Letandet fick en paus i januari naturligtvis men nu är vi igång igen.

Nu hade vi hittat HUSET. Visserligen med utedass men för övrigt  precis det vi söker, 20 minuters resa hemifrån.

Tyvärr var det en till som lade bud på huset. Det är i och för sig OK. Men den andra budgivaren gick bakom ryggen på oss och mäklare och gjorde upp med nuvarande ägare direkt.

Jag blir så sur på att den som kör med ojusta metoder är den som vinner.

Vaför kan det inte få löna sig att vara ärlig och snäll? Och att spela på lika villkor.

Kanske är jag bitter men jag tycker att det finns en tendens att det anses fint och smart om man kan roffa åt sig det man kan. Är man ärlig, står i kön, så får man skylla sig själv.


Jag är övertygad om att vi kommer att hitta ett ännu bättre hus  som vi kan köpa. Men just nu känns det litet surt.


Fast mest är jag glad för Daniels skull idag. Det slår allt annat!!!!!






Av Eva Wedberg - 15 september 2013 21:03

Återigen en otroligt varm septemberhelg.

Vi har precis kommit hem från bio och nu på kvällen är det fortfarande 18 grader ute.

Det har varit en lugn och skön helg för min del.

Hundpromenader, tvätta och städa. Och faktiskt också bullbak.

Jag utlovade tidigare att jag skulle lägga upp bilder från Finlandsresan med Barbro och Kristina.

Vi hade väldigt fina dagar där. Mycket skratt men även gråt. Och jättefina samtal om både stora och små ämnen.

 

Kyrkstallarna i Närpes

 

Barbro vid Friluftsteatern i Närpes, där läktaren snurran men inte scenen

 

Jag vid rekvisitatåget

 

Utsikt från stugan.

 

Det fanns en hel del tomatodlingar i närområdet

 

Restaurangen hade wifi!!!!

    

Vi köpte likadana pyjamaser på Halppahalli  

Av Eva Wedberg - 13 september 2013 17:00

Har varit hos läkaren idag. Jag jobbar 75%  och det är absolut max vad jag klarar. Tyvärr säger Försäkringskassans normer att min sjukskrivning inte ska förlängas. Motvilligt har min läkare fått dispens att förlänga till och med oktober.

Försäkringskassans normer säger att om man varit hemma mer än 180 dagar så får man vara beredd att jobba på vilket jobb som helst som man skulle klara av.

Jag har redan anpassade arbetsuppgifter på mitt jobb, inte alls samma ansvar som tidigare och  betydligt lugnare tempo än jag brukar. Trots det blir jag väldigt trött efter några timmar och måste alltid vila  när jag kommer hem.,


Jag har försökt förklara att jag inte behöver nån ersättning. Jag vill ha ett intyg som signalerar att jag inte är fullt frisk. Men det går inte heller. Är jag sjukskriven måste jag få ersättning.

Jag skulle så klart kunna ta tjänstledigt´några procent. Men jag tycker principiellt att det är fel , eftersom jag vill dra ner på arbetstiden på grund av att jag inte mår bra. Inte främst för att få mer ledighet.

Min läkare säger att det nog beror på att jag är en för övrigt fungerande person, de brukar gå hårdare åt såna som mig.


Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare, jag har VABBAT väldigt litet med alla barnen. Med det vill jag säga att jag inte är en sån som nyttjar systemet i onödan.

Men nu behöver jag det, då vill jag inte bli hindrad av allmänna normer som inte frågar efter hur jag mår.




Av Eva Wedberg - 12 september 2013 21:02

Det är 8 månader sen vi förlorade Helena.

8 månader, är det möjligt?

Det känns som en livstid samtidigt som jag inte förstår att det faktiskt gått 8 HELA månader, 2/3 av ett år, 2 tertial.

Jag kan fortfarande känna precis hur det var den kvällen när livet som vi kände det, rasade.

Samtidigt har vi ju till viss del börjat hitta en form för vårt nya liv.

Jag fick SMS idag från en av Helenas kompisar som skrev att man börjar bli van att sakna Hellan. Och det är så, saknaden finns där så självklart att man ibland inte ens reflekterar över den.


Jag mår förhållandevis bra, även om jag känner mig litet låg just idag. Kanske är det just för att det är den 12:e. Kanske är det för att Helena känns tydligare inom mig idag än hon gjort på ett tag. Jag känner tydligáre vad det är jag saknar och längtar så mycket efter.

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se