catchingup

Alla inlägg under juli 2013

Av Eva Wedberg - 13 juli 2013 11:57

I dagens DN finns en artikel om att självmordslarmen ökar dramatiskt i Stockholm. Det har ökat med en tredjedel de senaste fyra åren.

Man jobbar med att sätta upp räcken vid exempelvis Västerbron och Tranebergsbron. Det har tydligen inte haft någon större effekt ännu.

Det finns massor med arbete att göra kring detta.


För ett tag sedan läste jag en annan artikel i DN om att hantera kriser. Det är en intervju med terapeuten och läkaren Russ Harris som skrivit en bok om att hantera kriser. Boken är skriven med utgångspunkt av hans eget krisarbete när hans son fick diagnosen autism.

Artikeln inleddes med  följande mening:

"Den som lever kommer förr eller senare att få en rejäl käftsmäll av livet".

Jag tycker det är en så himla bra formulering. För ingen går väl genom livet utan svårigheter av olika slag.

Vi i vår familj har denna gång drabbats av en smäll som nära nog knockat oss. Det är inte synd om oss. Vi är ledsna och sorgearbetet tar mycket kraft. Men vi har väldigt många positiva saker i vårt liv som det gäller att inte glömma.

Det är också det "käftsmälls-artikeln" handlar om.Man kan inte veta när livet ska slå till.  Kriser kan vi inte undvika. Det är hur vi hanterar dem som är det viktiga och som avgör hur vi kan fortsätta.

Man ska inte blunda för det som hänt, tillåt jobbiga känslor och tankar men fastna inte i dem.

Det är också viktigt att vara snäll mot sig själv och inte odla ett självförakt. Tillåta sig att se det ljusa i tillvaron.


När man drabbas av en kris, kan vara sjukdom, död, skilsmässa, arbetslöshet så reagerar vi ofta som barn. Vi tycker det är orättvist att just vi drabbats.

Det är också nånting jag själv sagt många gånger denna tid, att det är orättvist.  "Jag som betalar skatt, inte kastar skräp på marken och är snäll mot djur och människor, varför skulle jag drabbas av att förlora ett barn?"

Naturligtvis ska det inte hända någon men jag hade faktiskt inte förtjänat detta.


Den senaste tiden har jag lyckats tappa både min kamera och telefon så de gått sönder. Vi har också haft punktering på bilen ett par gånger den senaste veckorna.

Jag tänkte först att vi har sån otur. vi är ledsna i grunden och så händer små olyckor hela tiden. När ska det vända? och så vidare.

Men det kanske inte är otur. Det kan ju mycket väl vara så att jag är mer oförsiktig för att jag grunnar över andra saker - och då händer en massa mindre missöden.


Ha en fin dag i värmen.

Jag packar för en vecka i Sälen.








ANNONS
Av Eva Wedberg - 12 juli 2013 23:51

Idag har det gått 6 månader sen Helena lämnade oss.

Ett halvt år, 181 dagar.

Hur är det möjligt? Det känns som det hände igår samtidigt som det är en evighet sen.

Det är fortfarande så overkligt. Jag kommer på mig själv med att hoppas att det inte har hänt och att Helena snart kommer tillbaka.

Hon är så oerhört saknad hela tiden.


Men det är också tydligt att världen fortsätter i det nya livet efter Helena.

Folk rusar på stan, åker på semester och spelar fotbolls-EM.

Det händer roliga och tråkiga saker i världen.

Man krigar, det är statskupper och prinsessor gifter sig.


Vi klipper gräs, går med hundarna och vi fyller år.

Som jag skrev i gårdagens blogg så är det min födelsedag.

Jag har firat litetgrann. Med jordgubbstårta och presenter.

Det kändes OK att fylla år trots allt.

Även om det skedde med oerhört blandade känslor.




ANNONS
Av Eva Wedberg - 11 juli 2013 21:15

Ja, det är min födelsedag imorgon.

Varför skriver jag då det i min blogg dagen innan?

För att ni inte ska missa att gratulera mig?

Nej,  naturligtvis inte. Det är ju minst sagt dubbelt att flylla år denna gång. Imorgon är det som ni vet 6 månader sen Helena lämnade oss.

Det känns inte helt naturligt att fira. Samtidigt behöver vi ta tillvara tillfällen när vi kan göra något positivt. Så det kommer att bli tårta imorgon. Och jag tror kanske jag får någon present också.


Helena tyckte om att fira födelsedagar. Både sin egen och andras. Hon köpte alltid fina presenter som var omsorgsfullt utvalda.

När jag fyllde 50 för några år sedan övertalade hon mig att ha en större fest i hyrd lokal. Hon ordnade det mesta; skickade inbjudningskort, gjorde sånghäften, hyrde lokal . Hon serverade också under kvällen tillsammans med Emma.

Det blev en väldigt lyckad kväll och jag är glad att hon drev igenom det.

Här kommer några bilder därifrån:

 

Festföremålet själv

 

Barbro höll tal

 

Min bror Alf höll tal

 

En del av middagsbordet

 

Vi hade levande musik. Veronika, Sune och Karin var med och dansade.

 

Helena och Emma serverade blå drinkar (och smakade en del själva också)


Av Eva Wedberg - 9 juli 2013 21:13

Hej gumman!

Det var ett tag sedan jag skrev.

Jag vill ju så gärna tro att du följer mig nånstans och vet vad som händer här hos oss ändå.

Men det känns bra att skriva till dig. Nästan som om vi pratade med varandra.


Jag, Emilia, Åsa och Lovisa har varit i London. Minns du när vi var där med Åsa och Emma?

Vi hade bokat rum i Bayswater, eller Bajsvattnet som vi döpte det till (Åsa om jag minns rätt). Vi hittade inte hotellet utan virrade som vanligt på hur länge som helst. Du fick skavsår men jag och Åsa försäkrade att vi snart skulle vara framme. Till slut fick vi ta taxi.

Hur lycklig du var när du hittade de svarta kängorna i Camden. Du tyckte de var precis rätt, jag tyckte de var hemska. Förstod aldrig din förtjusning i punkmodet. Men musiken du lyssnade på tyckte jag om: Ramones bland andra.

Jag har köpt ny telefon också. Du tjatade så länge att jag skulle byta för min var så dålig. Den ringde upp fastän den låg i väskan och ibland gick det inte att svara. Jag var tvungen att byta SIM-kort, det gamla sitter kvar i den gamla telefonen. Så alla dina meddelanden finns kvar i den gamla. Det känns bra att de fick vara orörda som de är. Ditt telefonnummer finns också i den telefonboken.

Jag lade upp alla nummer på nytt i den nya telefonen. På så vis slapp jag ta bort ditt nummer.

Men min telefon är mycket tystare nu. Om jag lägger ihop alla samtal från alla andra så blir det mycket färre än de du ringde. Jag saknar dina telefonsamtal väldigt mycket.

Och alla dina nonsensmeddelanden. "Ring". "Svara då", "Vad gör du?" "Mamma"


Ikväll har jag och Daniel hämtat hit Ronja. Hon har det så bra hos Lina men vi vill gärna ha henne här ibland. Hon är lika busig som vanligt. Skitjobbig men man blir så glad av henne. Precis som sin matte, men det har du hört tusen gånger förut.

Max börjar bli vuxen. Han drar mindre i kopplet och gör inte lika mycket utfall mot andra. Han är litet mager så jag ger honom en frukostmacka varje morgon. Skogaholmslimpa med ost ska det vara. Max och Milo var hos Alf och Camille för några helger sen, då fick de mackor med leverpastej och det gick också ner.


Helena vi reder oss på nåt vis utan dig. Men vi saknar dig så oerhört mycket. Vi önskar att du var kvar hos oss, det är så fel att du inte är här.


Jag skriver snart till dig igen.


Massor med kramar från mamma.




Av Eva Wedberg - 8 juli 2013 19:35

Har haft några toppendagar i London.

Med just så mycket shopping, kultur och mat som vi hade tänkt.

London är en så trevlig stad. Engelsmännen är snälla och vänliga mot turisterna och det är lätt att hitta där.

Vi har sett Big Ben, Buckingham Palace, Westminster Abbey med mera- alla måsten.

Det stora "Templet" denna gång var dock Primark, ett lågprisvaruhus på Oxford Street där man kan göra verkliga fynd.


Senast jag var i London var Helena med. Hon skulle precis fylla 14 och var inne i sin punkperiod. Den gången präglades hela stan av att påven precis hade dött samt att Charles och Camilla precis skulle gifta sig.

Vi hade också bokat Afternoon Tea på Ritz men fick inte komma in för vi var fel klädda. Det vill säga, vi såg för "trashiga" ut för snobbstället.

Helena  köpte bland annat ett par svarta kängor i Camden som fortfarande finns kvar.

Helena hade  ett skärp med nitar som hon ofta använde. Det skärpet var också en del av de kläder hon slutligen fick bära.

När jag nu besökte Camden denna gång så köpte jag det här armbandet med nitar för hennes skull:

 

Men även om Helena fanns med i tankarna så var detta min, Emilias, Åsas och Lovisas resa.

Så här kommer några bilder från vår resa.

 

Big Ben naturligtvis


 

Lovisa ohch Emilia utanför Westminster Abbey

 

Utsikt från London Eye

 

Tjejerna i typisk telefonkiosk

 

Lovisa och Emilia på Trafalgar Square

 

Jag och Åsa

 

Emilia i Camden

 

Jag och Emilia utanför teatern där vi såg musikalen Wicked  

Emilia utanför Buckingham Palace

 

Åsa och Lovisa på Picknick i Hyde Park



Av Eva Wedberg - 3 juli 2013 21:13

Packar väskan för tripp till London.

Jag och Emilia åker. Tommy och Daniel är hemma och tar hand om hundar och katter.


I  London står Shopping, Madame Tussauds, London Eye, Afternoon Tea, musical, fish &chips shopping, Starbucks,  och shopping står på listan.

Så nu blir det paus i bloggandet till måndag kväll.

Ha det fint  


Av Eva Wedberg - 3 juli 2013 11:52

Helena och hennes lillasyster Emilia stod varandra väldigt nära.

Helena var 8 år äldre än Emilia så man kan kanske säga att hon var ett mellanting mellan kompis, storasyster och extramamma.

Helena ställde alltid upp på sin lillasyster,  Emilia vände sig ofta till Helena om hon behövde råd och stöd, och hade Emilia Luciafirande på dagis, uppträdde i musikal eller om det var skolavslutning så var Helena där.

När vi förlorade Helena var det många som undrade just över att hon kunde lämna Emilia.


Helena hade länge tjatat om att hon ville ha en lillasyster. När hon fick veta att Emilia var på väg så var hon så lycklig att hon inte kunde sova på hela natten.

Vi visste tidigt att det var en syster som skulle komma. Mén vi ville inte att alla skulle få reda på det så vi bad Daniel och Helena att inte skvallra. Så när någon frågade Helena om det var en pojke eller flicka hade hon svarat: "Det är en familjehemlighet, men hon ska heta Linnea".

Nu blev det inte Linnea utan Emilia hon fick heta.

Och Helena tog hand om henne från första stund, bar henne och bytte blöjor, körde henne i vagnen.

Så fortsatte det åren framöver. Även de år Helena var en trotsig tonåring så stod hon och Emilia lika nära varandra.

Ibland påpekade jag att Emilia kanske behövde litet mer utrymme, inte vara så mycket med Helena. Men då protesterade båda mina döttrar.


Helena har en så stor del i att Emilia är den hon är.

När vi miste Helena så förlorade Emilia sin vän och ett stort stöd. Och i mycket sin stora förebild.

Men hon har fått lära sig så mycket av Helena, och det finns kvar. Oavsett vad som händer.


När vi firade Emilias konfirmation häromdagen skulle Helena naturligtvis ha varit med.

Och hon skulle säkert ha konstaterat att vi gjorde ett bra "jobb" med att uppfostra den flickan.


   
    

    



 

 

 

 


Av Eva Wedberg - 1 juli 2013 13:09

Emilia konfirmerades igår.

Vi var ett 20-tal släkt och vänner som först var med om själva konfirmationen i kyrkan, efter det samlades vi hemma hos oss och grillade och åt tårta.

Det var så klart en hel del jobb att fixa mat, städa och ordna till det.

Min väninna Kristina från Norge kom ner hit redan i fredags och hjälpte till, annars hade vi nog inte hunnit. Daniel och hans tjej Lisa var också med och ordnade så vi var inte alls ensamma och det flöt på bra.


Och det var också så ROLIGT att ordna till en så positiv dag och att få göra det för Emilia.

Hon har verkligen trivts  med konfirmandgruppen och med ledarna.

Och jag tror hon blev nöjd med dagen och med de presenter hon fick

Naturligtvis kändes det att Helena fattades, hon borde så klart ha varit med.

Antagligen hade hon varit rastlös i kyrkan och heller inte så nöjd med att någon annan stod i centrum.

Men ändå, hon är så saknad på alla sätt.

Vid uttåget sjöng konfirmanderna "Må din väg gå dig till mötes".  Det är min favoritpsalm och en av dem vi sjöng på Helenas begravning.

Det är en kort psalm som man sjunger några gånger efter varandra. Nu sjöng konfirmanderna och gjorde rörelser till ett par gånger och sen vandrade de ut och sjöng den igen.

Emilia hade förvarnat, hon kom ihåg vad som hände i Norge när den sjöngs(gråt). Hon ville helst inte att jag skulle gråta ("försök hålla dig"). Men när de började sjunga gick det inte att hålla emot. Så vi stod där och hulkade och grät vi i familjen. När jag kom ut mötte vi en rödgråten Åsa och Lovisa. Vi kramades och tröstade varandra. Det var så skönt att stå där en stund i samförstånd, vi visste precis vad de andra tänkte. Det behövdes inga ord.

Efteråt sade vi att folk måste ha undrat vad det var för "gråterskor" som var där, konfirmation är ju en glädjehögtid.


På det hela taget var det en väldigt fin dag. Det var Emilias dag, även om Helena fick några minuter i kyrkan.


 

Millan på väg till kyrkan

  Några i konfirmandgruppen sjunger

 

Alla konfirmander och ledare utanför kyrkan

       

Emilia skär tårta

 

Åsas och Emmas Hello Kitty-tårta. Tack för den fina tårtan!





Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se