catchingup

Alla inlägg under januari 2014

Av Eva Wedberg - 31 januari 2014 22:09

Igår var det åter dags för ett teaterbesök för mig.

Denna gång i Gävle och  balettföreställning Le Ballets Trocadero de Monaco.

Det var en enorm kontrast till "Vi som blev kvar" som jag såg i måndags. En stark, viktig pjäs med ett budskap.


Detta var en glittrande show med 15 dansare som blandade klassisk balett med humor.

Föreställningen turnerar med Riksteatern i hela Sverige de kommande månaderna och i programbladet står bland annat:


"En humoristisk kärleksförklaring till klassisk balett - med män i alla roller. Les Ballets Trockaderode Monte Carlo kommer till Sverige för första gången och bjuder på sin hyllade blandning av skicklighet och komedi. Alla är välkomna – från kännaren som har koll på ryska baletter till nybörjaren som önskar sig en maffig upplevelse! Manliga dansare som gör klassiska kvinnliga roller i tåspetsskor."


Resultatet är mycket lyckat och kvällen flög förbi.

Det gjorde inte kvällen sämre att vi åkte i gemensam buss från min arbetsplats och det blev enhelkväll med kollegorna.


Det känns lyxigt att ha fått uppleva två fina scenkonsupplevelser inom loppet av några dagar.

Både eftertanke och humor behövs.


Jag kan också ödmjukt berätta att bloggen slog rekord häromdagen i antal besökare.

Så tacksam att ni fortsätter följa mina funderingar och min väg in i det nya livet.  

ANNONS
Av Eva Wedberg - 29 januari 2014 20:53


    Som ni förstår tänker jag mycket på Helena. Ibland är det speciella minnen och tillfällen jag minns. Det kan vara från när hon var nyfödd, gick i 6-års, tog studenten ellet annat.

Oftast är det inte från nån särskild situation utan jag ser henne  bara framför mig.

Den Helena jag ser står några meter ifrån mig. Hon har svart jacka, blå jeans, slitna skor,   rödblommiga kinder, håret uppsatt i en slarvig knut. Och hon ler underfundigt mot mig.


Jag är med i en Facebookgrupp för föräldrar som förlorat sina barn genom suicid.

Det är en sluten grupp och bara medlemmar kan se inlägg.

Där gjorde jag ett inlägg och beskrev på liknande sätt hur jag ser Helena.

Jag bad samtidigt andra att beskriva sina "änglabarn".

Jag fick ganska många svar med fina inlägg som beskrev saknade, älskade barn.

Gemensamt för nästan alla var att barnen skrattar eller ler i bilden man ser.


Jag tror inte det är en tillfällighet. Jag tror heller inte det är önsketänkande.

Det fanns många, många lyckliga stunder i våra barns liv. Det gäller att inte glömma det.

Men framför allt minns vi våra barn med glädje och det speglas i de leenden vi tycker oss se deras ansikten.


 

 

      

ANNONS
Av Eva Wedberg - 28 januari 2014 22:03

Igår var jag på en endagstripp till Jönköping.

Jag hade förmånen att få se en förhandsvisning av en nyskriven pjäs  om suicid som heter "Vi som blev kvar".

Pjäsen vänder sig i första hand till elever från årskurs 8 och till och med gymnasiet.

Idén till föreställningen fick producentern Julia Sandwall bland annat från  Elin Mårtenssons blogg som handlar om hur hon lärt sig leva och fortsätta sitt liv efter sin mammas självmord 8 år sedan.

Vi som var  på förhandsvisnngen deltog i ett samtal efteråt där vi ombads komma med frågor och inspel kring det vi sett.


Enligt programbladet är det: En föreställning om att vilja leva när någon annan bestämt sig för att dö.

Tonvikten ligger just på efterlevande; hur reagerar man, hur kommer man vidare, orkar man?

Under de 50 minuter föreställningen varade fick vi följa 3 parallella berättelser.

Det var en  stark, jobbig   och viktig pjäs som ALLA borde ta del av. Väldigt duktiga skådespelare, Gustav Berg och Natalie Sundelin

Den beskriver också väldigt fint de känslor man brottas med när man drabbas.


När man sedan tar ut pjäsen till skolorna  kommer man att skicka ut materal till skolorna innan man kommer . Man kommer också se till att skolkuratorer, skolsköterskor och så vidare finns med.

Pjäsen följs  av en föreläsning med Elin Mårtensson.


Jag kan bara hoppas att många får se detta och att det bidrar till att lyfta ytterligare på locket till suicidfrågor.

 

Mingelbild innan föreställningen: Jag står längst till vänster med rygga.

 



Av Eva Wedberg - 26 januari 2014 21:16

Den senaste veckan har varit bra på många sätt.

Jag har jobbat ganska mycket. Det är bokslutstider, högsäsong om man är ekonom.

Jag tycker om att jobba. Det är  skönt att komma tll kontoret och koncentrera sig på det som händer där.

Emellanåt har jag ett behov av att "landa" en stund. Då lyssnar jag på spellistan på Spotify som heter Helena och pratar litet med fotot av henne som står i hyllan.

Det känns vktigt för mig att göra så och jag tycker det visar så bra hur sorg finns parallellt i allt och att det går att fungera och vara glad även om man har en djup sorg inom sig.


Jag och Ronja har börjat i skola. Vi ska lära oss att möta hundar. En lektion är avklarad, vi fick mycket beröm både hon och jag. Det är precis som Ronja tänker "Vi får nog betyg på det här så bäst att göra bra ifrån sig".

Det är märkligt, på kursen hade hon inga problem att vistas i samma rum som 4 andra helt främmande hundar medan hon kan bli helt hysterisk av att se en annan hund på 100 meters avstånd.


Jag har också gjort comeback i kören.

Det var så mycket i slutet av förra året så jag var inte med de sista månaderna. Nu hoppas jag allt ska lugna ner sig så jag kan vara med mer regelbundet den här terminen.


Svärmor är på sjukhus så det har varit en del besök där och vi har även passat hennes katter när hon är borta.

Det kommer nog att fortsätta nästa vecka för jag tror inte hon kommer hem riktigt än.


Igår var jag och Tommy och tittade på hus. När vi gick med hundarna i skogen hade vi ett chockartat möte med ett vildsvin som sprang för sitt liv när det jagades av en jakthund.

Efteråt skrattade vi så tårarna rann, det måste ha varit en heknäpp syn. Vi promenerade med  hundarna i kort koppel för att lära dem att inte leka med varandra under promenaden. Plötsligt korsas våra vägar, bokstavligt, med med den vilda naturen på liv och död  i form av hunden och vildsvinet. Undrar vilka som blev räddast, vi eller de.


Gårdagen avslutades med en trevlig 50-årsmiddag hemma hos kompisar.


Idag har varit en hemmafixardag; vi har städat, handlat, frostat frysen och tvättat. Känns så bra när det är klart. Jag och Emiia hann iväg och tränade också. Sen tyckte vi att vi varit så duktiga så vi köpte varsin semla.


Nu är det söndagkväll och snart dags att lägga sig.

Det känns skönt med dagar som påminner om när världen var som den skulle. Samtidigt finns Helena med hela tiden i tankarna. Ibland blir jag fortfarande otroligt ledsen att hon inte är här men det tar inte all energi som det gjorde i början.

Det är skönt att ettårsdagen varit. Jag funderar inte längre lika mycket på vad jag gjorde förra året den här dagen.

Även om jag minns att just den 26 januari var jag väldigt nervös för jag visste att Helenas annons skulle finnas med i DN kommande dag.

Den kommande veckan blir intensiv och inleds imorgon med en resa till Jönköping.

Ha en fin måndag allihop.



Helena på skridskobanan med Emma

 


Med Ronja 

    


Av Eva Wedberg - 22 januari 2014 20:29

Jag har en gammal ost i kylskåpet. Det är en salladsost, ICA Basic. Den har legat i ett dörrfack i kylen i över ett år. Bäst före datum var i april 2013. Tror inte den är så god, eller luktar så gott längre. Men den är vacumförpackad så det vi känner inget.

Jag har inga planer på att slänga det där paketet, det får ligga kvar där tills vidare.


Varför det????

Jo, förra året hade jag gjort en matlista för tiden 7-19 januari.

Osten var inköpt för att ingå i en kycklingrätt som Helena gett mig receptet till.

Enligt min slarvigt skrivna men relativt genomtänkta matlista skulle vi äta kycklingrätten som  innehöll smulad salladsost den 13 januari.

Helena skulle komma och hjälpa mig laga mat.

Nu blev det ju inte så. Istälet åt vi mat som snälla vänner tog hem till oss.


Listan finns naturligtvis också kvar.

Helena var här och gick igenom den ett par dagar innan vi förlorade henne.

Hon skrev sitt namn de dagar hon hade för avsikt att äta med oss.


Jag har undrat så många gånger om hon visste redan då att hon antagligen inte skulle komma. Eller om hon verkligen tänkte att den 19 januari skulle vi ses och äta lasagne.


Antagligen var båda alternativen sanna för henne och hon lurade oss knappast medvetet.

Men jag får nog aldrig veta det.


Tills vidare har jag en gammal salladsost i kylen som jag inte kan göra mig av med.

 

 

Av Eva Wedberg - 21 januari 2014 21:26


Förra året var det drygt 100 personer som omkom i så kallat järnvägssuicid. Och antalet ökar.

Trafikverket satsa 1,5 Miljarder för att minska antalet självmord vid järnvägen, målet är att antalet halveras fram till 2020.

Det ska ske genom ett antal åtgärder bland annat genom att sätta upp fler staket, rörelsedetektorer och belysning.

Man planerar också att lägga ut speciella mattor på spåren som gör det omöjligt att gå där.

En halvering av antalet järnvägssuicid skulle innebära 50 räddade liv/år.

Om vi tänker att varje person som tar sitt liv har cirka 20 nära sörjande, då menar jag personer som är så nära den som går bort att livet förändras för alltid.

Det är troligtvis väldigt lågt räknat med 20 personer men om vi tänker det så är det 50 x 20 = 1000 personer som skulle slippa uppleva den svåra förlust det innebär att förlora någon på detta sätt. Varje år!


Om vi också  betänker att man räknar att ett självmord kostar 30 Mkr och räknar 50 x 30 Mkr = 1,5 Miljard.

Så ser man att den satsning som görs kan tjänas in det första året.


En titt på Trafikverkets hemsida visar att dessa planer publicerades där 2012 och planerna har funnits längre. Det tar alltså tid att komma igång, vilket jag inte förstår. Men jag hoppas verkligen 2014 blir året då planerna sätts i verket.


Till sist - vad det ytterst handlar om är ju att vi inte vill förlora dem som står oss nära. Och vad den förlusten gör med oss:

En dikt av  John O´Donohue : A poem on grief

When you lose someone you love,
Your life becomes strange,
The ground beneath you becomes fragile,
Your thoughts make your eyes unsure;
And some dead echo drags your voice down
Where words have no confidence
Your heart has grown heavy with loss;
And though this loss has wounded others too,
No one knows what has been taken from you
When the silence of absence deepens.

Flickers of guilt kindle regret
For all that was left unsaid or undone.

There are days when you wake up happy;
Again inside the fullness of life,
Until the moment breaks
And you are thrown back
Onto the black tide of loss.
Days when you have your heart back,
You are able to function well
Until in the middle of work or encounter,
Suddenly with no warning,
You are ambushed by grief.

It becomes hard to trust yourself.
All you can depend on now is that
Sorrow will remain faithful to itself.
More than you, it knows its way
And will find the right time
To pull and pull the rope of grief
Until that coiled hill of tears
Has reduced to its last drop.

Gradually, you will learn acquaintance
With the invisible form of your departed;
And when the work of grief is done,
The wound of loss will heal
And you will have learned
To wean your eyes
From that gap in the air
And be able to enter the hearth
In your soul where your loved one
Has awaited your return
All the time.

John O’Donohue

Av Eva Wedberg - 17 januari 2014 22:12

Jag har hämtat mig ganska bra efter dippen kring årsdagen. Det tog ett par dagar men nu känner jag mig stark och lättad att vi klarat ett helt år.

Jag befarade att det skulle kännas konstigt att alla minnen av Helena var mer än ett år. Att inte kunna säga "förra året den här dagen sade Helena, gjorde Helena, var Helena".

Men det känns också som en lättnad. Det gör ingen skillnad om det gått en månad, halvår eller 10 år. Den enda dag som gjorde skillnad var 12 januari 2013.


Den här veckan har jag besökt SPES för första gången. Jag var där på öppen träff. Vi var cirka 10 stycken, alla drabbade på ett eller annat sätt. Vi satt tillsammans och utbytte erfarenheter under drygt 3 timmar.

Det var slående hur mycket som är lika. Känslorna som kommer och går, skuld, frågor och den stora saknaden. Knäppa saker vi gör för hålla fast vid dem vi förlorat; jag köper presenter, en annan har egen matplats till bilden på den hon förlorat och så vidare

Det var en bra kväll . Det är fint att dela sina upplevelser med andra. Jag kände mig styrkt och lätt när jag gick därifrån.


Idag fick jag tips Helenas bilddagbok. (Se kommentar från mitt senaste inlägg.

Helena förde bilddagbok under gymnasietiden. Hon nämnde att hon skrev i den. Hon var tonåring och ville inte att jag skulle följa dagboken så jag läste aldrig i den. Jag tog inte ens reda på adressen.

Idag fick jag så länken. det visade sig vara över 2000 bilder, många har jag aldrig sett. Änmindre har jag läst hennes kommentarer kring livet vid den tiden. Det var som att hitta en skattkista att få ta del av allt detta nu. Som att jag får ta del av en ny del av Helena.


Vad den hette?  "Letmego" Med underrubriken "One life live it."

till sist ett  antal frågor/svar  därHelena summerar sitt 2009:


Another year has passed and I'm alright. Nu är jag redo att fira nyår och det ska jag göra i en lokal i skogås med massa god dricka och bra vänner.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, massa saker. Jag har bland annat varit på krogen, tagit körkort och tatuerat mig. Dessutom firade jag tre år med världens finaste kille. Starkt jobbat av oss!

 

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nej, jag tror inte riktigt på nyårslöften. Jag vet att jag ändå inte kommer hålla dom.



 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.


4. Dog någon som stod dig nära? 
Nej, men Micheal Jackson dog. Han stod mig nära, men inte som kompisar och sånt liksom.

 



5. Vilka länder besökte du?
Turkiet, Estland, Finland och Polen.


6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?

 Nej tror inte det.

7. Vilken månad/månader från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Jag kommer alltid att minnas Agusti.

 

8. Vad var din största framgång 2009?

Jag tog mitt körtkort.

9. Största misstaget?
Regret nothing move on and say fuck it.

  

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag har varit förkyld och fyllesjuk

 

11. Bästa köpet?
Min mp3.

 

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Krogen

 

 13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

 Inte som jag kommer att minnas särskilt.

 
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009

Tarkan- Kiss kiss, Vengaboys, Sex on the beach, heey baby och this is it

  

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

 Det går alltid upp och ner. Men jag har mått bra.

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Varit i skolan mer kanske och utnyttjat sommaren mer.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Skolkat tror jag.

 
18. Hur tillbringar du julen?
Med familjen.

 
19. Blev du kär i år?

 Det var jag ju redan

20. Favoritprogram på TV?
Vänner, desperate houswifes och sex and the city

  

21. Bästa boken du läste i år?

 Mellenium böckerna

 

 22. Största musikaliska upptäckten?

 Earth song, this is it.  

 

23. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?

 Ja, en kamera.

 

24. Något du önskade dig men inte fick?

 Säkert. Det kommer jag inte ihåg.

 

 25. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?

 Jag var först med Emma på donken och sen mötte jag Lizz och köpte cigg. Vi hände i Tumba ett tag och sen åt jag tårta med min familj. Efter det åkte jag till Olle och myste. På helgen gick jag ut på krogen.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Nej, det var ganska bra.

27. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
=S

 

 28. Vad fick dig att må bra?

 Kompisar, Olle, Musik och familjen.

 

29. Vilken kändis var du mest sugen på?

 Jag är sugen på en ny hela tiden.

 

30. Vem saknade du?
Ingen faktiskt.

18-årsdagen med kameran hon önskat sig



Av Eva Wedberg - 14 januari 2014 23:10

Söndagen blev tuffare än jag kunnat tro. Det kändes som allt kom tillbaka men att jag inte hade "chockfiltret" som fanns i början.
Jag hade ett behov av att åka till kyrkan där Helena begravdes så jag och Monica var på högmässa. När jag satte mig i bilen spelades "Let her go".
I kyrkan fanns just denna dag en flicka som var född 12 januari 2013 och alltså fyllde 1 år. Vi sjöng och hurrade för henne. Det kändes absurt på ett sätt men inte fel.Livet måste fortsätta.
Jag åkte till kyrkogården med en chokladkaka som jag köpt åt Helena, hennes favoritgodis.
Jag fortsatte tycka synd om mig själv en lång stund. Sorgen är en sak men det är saknaden som sliter sönder.
Än en gång var det värmen och omtanken från vänner som fick allt att vända. Under eftermiddagen började vänner strömma till och med prat, gråt, skratt, kaffe och tacos lyckades vi vända denna tunga dag till en dag atr minnas med värme. Och med vetskapen att vi nu klarat även den.
Till sist en dikt som jag haft med förut men som jag tycker är så fin och som stämmer ännu mer nu när det gått en tid
"You never said I'm leaving
You never said goodbye
You were gone before we knew it
And only God knows why
A million times we needed you
A million times we cried
If love alone could have saved you
You never would have died
In life we loved you dearly
In death we love you still
In our hearts we hold a place
That no one could ever fill
It broke our hearts to lose you
But you didn't go alone
A part of us went with you
The day God took you home"

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se