catchingup

Fråga mig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Fråga


 

Besvarade frågor

 
Åsa

Åsa

16 maj 2015 08:45

I 2 timmar har jag läst din historia om Helena. Den berörde mig väldigt mycket.
Jag har skrivit kort om det på min egen blogg och även länkat till din sida. Dina texter, din erfarenhet kan hjälpa många av oss föräldrar som inte kan, vet eller förstår.
Tack för att du delar med dig. Kram Åsa

http://www.frusandin.wordpress.com

Eva Wedberg

16 maj 2015 10:52

Tack snälla för fint text. Kram

 
Ingen bild

anonym

13 januari 2015 15:38

Om man skulle vilja kontakta dig, helst via mail. Går det? Har inte sett någon mailadress nämligen. Kram

Eva Wedberg

13 januari 2015 18:20

Visst får du kontakta mig. Mailadress eva.wedberg51@gmail.com.
Kram

 
Ingen bild

Martina

7 november 2014 13:07

Hej Eva!Jag fick veta om dig genom Suicidezero. Jag går nu på en kurs Hur möter man människor i kris. Ska skriva en uppsats om hur en stöd för föräldrar som förlorade sina barn genom självmord skulle ser ut. Jag tror att det skulle behövas mer stöd i sådan stunder men att den typ av stöd finns inte i Sverige (bara stöd olika trossamfund). Jag läste att ni fick stöd från familj och vänner och det är så bra:). Tror du att det skulle behövas nån typ av hjälp teamet för dem som kan inte få så mycket stöd som ni, eller som inte är del av olika kyrkor. Jag också undrar hur fick du samtalsterapi? Var det du som sökte eller någon erbjöd dig?

Jag också beklagar för er förlust av Helena:(

Martina

Eva Wedberg

9 november 2014 11:20

Hej!
Det är sant att vi fick bra hjälp. Men jag upplever det som att det är tillfälligheter vilken hjälp man får. "Drömmen" är att det ska finnas ett team som rycker ut till den som drabbas. Dessa ska vara utbildade att möta människor i kris och vad de ska hjälpa till med. Sammansättning ska vara ex socialtjänst, psykolog, polis, diakon, präst. Det ska också finnas ett program hur man stöttar på längre sikt.
Det var litet olika i min familj hur vi kom i kontakt med samtalsterapi. Jag fick via vårdcentralen (snabbt, inom tre dagar), min man genom företagshälsovården, min dotter genom skolkuratorn.
Hör gärna av dig igen om något är otydligt.
Kram/Eva

 
Ingen bild

Alexandra

27 juli 2014 22:27

Hur har du kunnat gå vidare?

Eva Wedberg

28 juli 2014 13:45

Hej!
Vi fick väldigt fint stöd. Släkt och vänner fanns där dygnet runt i början. Men vi fick också professionell hjälp väldigt snabbt; samtalsterapi, kyrkan osv. Jag tror det är väldigt viktigt för hur man mår i sitt fortsatta liv. För mig var det viktigt för jag fick hjälp att prata om mina jobbigaste tankar och att hantera dem. Det är också viktigt att tillåta sig att sörja, att ge sig den tiden. Men också viktigt att tillåta sig att vara glad och göra saker man mår bra av
Idag finns Helena med i våra tankar mest hela tiden, vi längtar oerhört mycket efter henne.
Livet är för alltid tristare. Men vi har ändå ett bra liv på många sätt.
Idag säger jag att sorgen går bredvid mig. Den finns hela tiden men den tar inte över allt annat i mitt liv.

 
Ingen bild

:)

21 januari 2014 23:39

hade ni inte en film till helena som emilia gjort? han du inte lägga up den?

Eva Wedberg

22 januari 2014 22:01

Hej!
Ja Vi har två bildspel med musik.
Ett gjorde hela familjen till begravningen. Det har vi försökt ladda upp men det var för stort.
Sen finns ett som Emilia gjorde när Helena levde. Jag ska fråga Emilia om vi får göra det offentligt.

 
Ingen bild

Mig

13 september 2013 09:22

Hej Eva. Jag har följt din blogg sedan Hellan försvann och det har varit en otroligt gripande resa. Kände henne inget bra, men vi pratade ibland i stallet. Hon var en fin tjej med mycket humor!

Min bästa väns bror tog livet av sig i förrgår, och jag bara undrar hur det liksom är bäst att bemöta det? Vad är no-nos och vad är det bra att göra? Man blir på något sätt så rädd att göra "fel" saker och vill ju bara hjälpa även om man aldrig någonsin kommer att kunna ta bort smärtan...

Eva Wedberg

13 september 2013 21:52

Hej!
Det viktigaste är att höra av sig. Ring, om man som anhörig inte orkar prata så svarar man inte just då. Ge inte upp, ring många gånger. Prata in meddelanden, visa att du finns. Kolla om personen vill ha besök. Man vill ofta prata om det som hänt, även de mest tunga bitarna. Var inte rädd för tårarna eller att du ska råka riva upp något. Det som hänt finns hela tiden i medvetandet. Det du inte ska göra är att ge exempel på något som drabbat dig om det inte är något liknande. Det känns som ett hån om någon jämställer en sån här sak med exempelvis att man mist en hund eller att farmor haft cancer (vilket jag fick höra). Var heller inte rädd för skratt och skämt, det behövs. Och fortsätt finnas där även efter den första tiden. När livet fortsätter för de flesta andra är närmast anhöriga fortfarande i den djupaste sorgen.
Och ta gärna med något att äta, man är hungrig som sörjande men har ofta inte tankeförmåga att ens bre en macka. Var inte för hurtig men föreslå gärna en promenad eller biltur man mår bra av att komma ut litet. Kram/Eva

 
Ingen bild

Jenny

9 augusti 2013 08:29

En sak jag tänkt på är att när man som ni varit med om det mest fruktansvärda man kan tänka sig - hur reagerar man då när folk gnäller över skitsaker?
Jag menar typ söndriga bilar och sådana bagateller.
Jag upplever att det är jädrigt mycket gnäll om skit och ingenting. Man verkar aldrig se HUR BRA man egentligen har det.

Eva Wedberg

9 augusti 2013 16:38

Det är både och. Jag inbillar mig att jag blivit litet klokare när det gäller såna saker. För ett tag sedan tappade jag min alldeles nya telefon och den blev förstörd. Då kände jag verkligen att jag inte brydde mig, att det kan hända värre saker.
Men jag kan irritera mig på om jag missar bussen eller om nån är långsam i kön på ICA, så genomklok blir jag nog aldrig.
Håller med dig om att det gnälls på tok för mycket.
Det jag kan reagera på är när nån säger att "det värsta de varit med om" om nån struntsak. Och säger det till mig nu när jag kämpar för att komma på fötter.
Sen har ju folk problem, kanske i äktenskapet eller sin mamma eller hälsan och så. När vi pratar om det säger ber de ofta om ursäkt eftersom det jag drabbats av är värre. Men där måste jag säga att bara för att det här hänt mig så är ju inte andras bekymmer mindre värda för det. Och även jag kan vara ledsen över saker som inte har med Helena att göra.

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards