catchingup

Alla inlägg under februari 2014

Av Eva Wedberg - 28 februari 2014 20:58

...det jag aldrig skulle säga.

Jag fick frågan om hur gamla mina barn är.

Och jag svarade 15 och 25. Jag sade alltså bara två siffror. En kom inte med.

Jag skulle naturligvis ha sagt också 23. Eller 21 eller kanske 22?

Jag satt hos frissan och hon frågade om mina barn.

Det kom så hastigt på och jag blev ställd. Jag borde dragit till 21 eller 22 eller kanske 23.

Just där och då kände jag inte för att dra min historia och det som hände Helena.

Men att utelämna henne kändes som ett svek.

Tidigare när jag varit snabbare i tanken har jag svarat "mellan 15 och 25" eller "de är födda 89, 91 och 99".

Men inte denna gång.

Fy på mig!!!

Det ska ALDRIG hända igen att Helena inte nämns när jag pratar om mina barn.

Jag har för alltid TRE barn även om inte alla finns här hos mig.


Så saknad och alltid en del av mig


 



ANNONS
Av Eva Wedberg - 24 februari 2014 20:46

Våren är på väg.

Solen värmer, det blir allt ljusare både på morgnar och kvällar.

Det känns, som jag skrev tidigare, som en enorm lättnad att den här vintern är över.

Det känns också som att det gått snabbare än andra vintrar. Kanske är det för att jag oroade mig så mycket innan för hur hösten och vintern skulle kännas.


Förra veckan pendlade mellan känslan av att livet trots allt är ganska snällt mot oss --- till den enorma känslan av meningslöshet över att suiciden fortsätter.

Som jag nämnde förra veckan drabbades vänner till oss för ett tag sedan. Det känns så hopplöst att det händer.

Hur kan vi hjälpa varandra, stötta varandra och visa på att det finns så mycket bättre alternativ. Livet!!


Det var mycket hund förra veckan. Det är det i och för sig alltid. Men nu har vi tagit krafttag för att göra våra kära "vildar" Ronja och Max till väluppfostrade hundar som inte skrämmer slag på andra hundar och människor vi möter.

Jag går ju som bekant på hundmöteskurs med Ronja på söndagar. Efter att hon glänst de första gångerna blev det ett rejält bakslag igår och hon skällde ut en Rottweilertik ett antal gånger.

Det positiva är att vi fick lära oss väldigt handfast hur vi ska hantera såna situationer.


Tommy och Max å sin sida träffar en hundcoach som nu senast var hemma hos oss för att se hur det fungerar i hemmiljö.

VÄLDIGT lärorikt  -  för oss tvåbeningar alltså.


Vi hade också kärt besök från såväl Julita som Örnsköldsvik och Skellefteå.

Det känns så bra att ha goda vänner som finns där. Man ses inte varje dag men desto trevligare när det sker.


Emilia har åkt iväg på sportlovsresa till Saxnäs i södra Lappland. Så förra veckan var präglad av att leta skidkläder, glasögon och annat som skulle fixas till resan.

Som jag förstår det är det massor av snö och härlig vårvinter så jag är säker på att de har det toppen.



Helena med sina "vildar"

 



ANNONS
Av Eva Wedberg - 22 februari 2014 19:28

Helt plötsligt, utan att jag egentligen tänkt på det, har vi gått in i ett nytt varv.

Det blir allt  mer Andra gången vi gör saker istället för Första gången.

Emilia fyller år nästa vecka. Det är andra gången efter 12 januari i fjol.

Det är också andra gången jag skriver ett blogginlägg den 22/2. 

Min blogg har nämligen fyllt ett år i veckan och är även den inne på andra varvet.

Det känns på ett sätt skönt att vi redan gjort så mycket en gång. Det stämmer nog ganska bra det här med sorgeår och allt man ska igenom, allt man tänker på hur det var förra året den här tiden.

Jag vet att förra året den här tiden tyckte jag att vi kämpat så länge med vår sorg. När någon sade att vi var precis i början blev jag förtvivlad för jag visste inte hur jag skulle orka, jag var så trött.


Idag tog jag bilen till centrum för att uträtta några ärenden.

På vägen hem tog jag vägen förbi Helenas lägenhet. Jag fick en så stark lust att åka in och parkera på gästparkeringen som jag gjort så många gånger tidigare. Tänkte att om jag gör det, precis som då världen var rätt för mig, så skulle jag också kunna göra världen rätt igen. 

Men nu hände så klart inte det men det var ändå en fin tanke. Även om jag kände mig ledsen en lång stundefteråt.


Vi har haft en fantastiskt fin vårvinterdag här i Tumba. Strålande sol och 5 plusgrader. Jag känner mig lättad att den här vintern går mot sitt slut, att dagarna blir längre och ljusare.

Jag har varit så nervös för hur de mörkaste månaderna skulle kännas. Hur jul, nyår, årsdag och alla andra dagar skulle kännas.

Jag kunde ta mig igenom även en vinter som den här. Det har inte varit lätt men det har gått.

   

Och jag är inne på andra varvet.


Den här bilden på mig och Helena hade jag med för precis ett år sedan. Jag saknar min"Stinta", alltid

 

Av Eva Wedberg - 16 februari 2014 21:11

En bra vecka.

Väldigt intensiv. Mycket att göra både på jobbet och privat.

Jag har också bloggat ganska flitigt så ni är ganska uppdaterade på vad jag har haft för mig.

Igår, den 15:e var jag jag med vännen Barbro på symässa i Älvsjö.

Jag är ganska förtjust i att handarbeta, har alltid varit.

Däremot hinns det inte med i den utsträcknng jag skulle önska.

Men jag tycker det är roligt att besöka symässan och få inspiration och titta på allt man kan göra med garn och tyg.

Förra året, den 15:e var jag också där med Barbro.

Det var tre dagar efter Helenas begravning. 

Barbro föreslog ett par veckor innan att vi skulle gå den dagen. Hon lovade hämta mig och skjutsa hem mig och vi skulle stanna så länge jag orkade.

Så blev det också och vi hade en jättefin dag.

Det var så bra att ha den dagen att se fram emot efter begravningen. Det var så intensivt och jobbigt att planera och genomföra begravning och allt runt omkring. Samtidigt levde vi litet i en bubbla.

Så att ha en vardaglig aktivitet att se fram emot under den här tiden var så bra. Jag såg fram emot det när vi planerade allt annat för jag visste att då skulle begravningen vara över.


Veckan har som sagt varit bra till stora delar.

I dagens blogg hade jag tänkt berätta om ett roligt minne från London när jag och Helena var där med Emma och Åsa för 8 år sedan.

Men det är inte läge att locka till leenden just idag.

Sorgligt nog har jag fått besked om att en vän förlorade någon genom suicid i helgen.

Jag känner mig ledsen och uppgiven. Det skulle inte behöva hända. Det finns hjälp att få, det som känns hopplöst nu blir bättre.

Varje suicid är ett för mycket.

GLÖM ALDRIG DET!!!

Även om vi efterlevande kan kämpa oss till ett OK liv så är det en livslång kamp.


Jag vill inte få fler besked om att det hänt i min omgivning.    

Vi måste jobba för att hitta verktygen som minskar suicid.


     




Av Eva Wedberg - 14 februari 2014 23:05

Alla hjärtans dag.

En sån där dag som inte alls firades när jag var liten men som nu vuxit till att bli  nästan lika självklar som midsommar eller advent.

Eller litet uppmärksammade vi  också förutdagen, en av mina bröder är faktiskt döpt till Vallentin i mellannamn. Men det var mest för vi tyckte det var litet roligt att retas.

Precis som vi gratulerade mamma, som inte hade nån annan namnsdag, på Menlösa barns dag och tyckte det var jätteroligt


Jag är litet kluven inför dagen. Å ena sidan är det fint att visa uppskattning till någon man tycker om å andra sidan är det tungt för många som inte har någon att fira med utan känner sig mer ensamma än nånsin.


Vi har iallafall varit på graven och tänt marschaller och ett hjärtformat ljus.

Och gett varandra litet godis och blommor.


Jag vill också berätta om en bra kväll nu i veckan.

Jag engagerar mig sen en tid i föreningen Suicide Zero. Suicide Zero, som bildades i april 2013 vill jobba strategiskt för att minska antalet självmord.

Initiativtagare är bland andra Ludmilla Rosengren, läkare som själv förlorat sin dotter Linnea i suicid och Alfred Skogberg som är journalist och författare.


I tisdags hade vi årsstämma och nu är jag formellt vald kassör i föreningen.

Det känns jättebra att kunna göra något för Helena på det här sättet och ansvara för något jag faktiskt kan, ekonomi.


Kvällen avslutades med en föreläsning med Ludmilla och Camilla Henemark.

DSC_5218

Ludmilla inledde med att berätta om fakta kring självmord.

Det går att förhindra självmord,  Den som går i självmordstankar är ofta ambivalent.  ”Jag vill inte dö, men orkar inte leva så här.”

Det är inte farligt att fråga en deprimerad människa om de går i självmordstankar, man väcker inte den björn som sover.

Nio av tio som försöker ta sitt liv lyckas inte och de är senare glada över att ha överlevt.

I Sverige minskar självmorden men självmordsförsöken ökar. Vilket ger en anledning till oro för framtiden då största riskfaktorn för ett självmord är att man tidigare försökt ta sitt liv.

Ludmilla avslutade sin föreläsning med att berätta om sin dotter Linnea, vad som hände ooch hur famlijen hittat kraft att leva vidare.

Efter pausen berättade Camilla Henemark om sina stora psykiska problem och de självmordstankar hon brottas med av och till.


Det var en väldigt fin men också tung kväll.

Det är hoppfullt att det går att förhindra självmord.

Samtidigt känner jag återigen frustrationen över att vi inte hade kunskapen och insikten så vi kunde hindra att vi förlorade Helena.


 


En fin Alla hjärtans dag-bukett

 

Av Eva Wedberg - 12 februari 2014 22:01

Ännu en minnesdag, datumdag, bemärkelsedag, ett år sen-dag har passerat.

Jag och Ronja har varit på kyrkogården och tänt marschaller nu ikväll.

Det var lugnt och fridfullt att vara där. Jag stannade en stund och pratade litet med Helena.

Ronja och Max reagerar helt olika när de besöker Helenas grav. Ronja gnyr och piper och är orolig. Max lägger sig ner, totalt avslappnad. Det är just när vi befinner oss vid Helenas grav som de beter sig på ett speciellt sätt. Det är troligtvis så enkelt att de känner igen dofterna som finns just på den platsen eftersom vi besöker den så ofta. Men visst sätter det fantasin i rullning...


Nu sitter jag och funderar över hur annorlunda det är idag mot för ett år sedan. Om någon hade sagt till mig då hur det skulle vara ett år framåt hade jag sldrig trott dem.

Då var vardagen så långt borta. Vi levde för stunden. Det enda vi orkade ta tag i var det praktiska som rörde Helena; rättsmedicin, begravning, sten, bouppteckning och så vidare.

Jag hade läkartid och kuratortid flera gånger per vecka. Från 12 januari till 31 januari hade jag tjänat in frikort för ett år framåt.

Jag lämnade inte gärna hemmet. Det var uteslutet att jag skulle hälsa på hemma hos någon annan, alla fick komma till mig.

Jag var jättetrött och vilade flera gånger per dag.

Jag levde i en bubbla och varken orkade eller ville gå ur den om jag inte var tvungen.



Och idag då?

Förutom att jag besökte kyrkogården och tänkte litet extra på begravningen så har just idag varit en ganska vanlig vardag.

Jag har jobbat med bokslut hela dagen och funderat över koncernredovisning och kassaflödesanalyser.

Jag jobbar heltid men blir ganska trött av det. Jag är inte i närheten av min arbetskapacitet som jag hade förut.

Jag är fortfarande hemma mycket mer är förut men kan utan problem gå på bio eller handa i affärer. Dock besöker jag inte gärna Tumba Centrum och absolut inte på helgen.

Jag saknar fortfarande Helena otroligt mycket och kan ibland få panikkänslor över att hon inte finns här.

Ofta hoppas jag att allt varit en ond dröm


Så på många vis är livet gott och vardagen har till stor del kommit tillbaka.

Det är lång bit kvar och troligtvis kommer jag aldrig att komma upp i samma tempo som jag hade innan. Vilket kanske är bra.


Det gångna året har varit det tyngsta nånsin, jag skulle aldrig orka något liknande igen. Jag har fyllt min kvot och mer därtill.

Meningslösheten i det som hände känns tydligare nu.

Men ändå, hade nån sagt för ett år sedan att jag skulle vara i det här läget nu så hade jag inte trott på det.

Tiden och det vi gör med den är det som hjälper framåt.


Det kan bli riktigt bra en gång. Men tillvaron blir aldrig helt rätt igen.


Helena bärs till sin plats. Alla följde med för att hon skulle slippa vara ensam.  



Graven idag, ett år och hundratals besök senare

 

Av Eva Wedberg - 11 februari 2014 22:38

Imorgon är det åter den 12.

Ett år och en månad sen vi förlorade Helena.

Det är också ett år sen begravningen.

Ifjol den här tiden gjorde vi de sista förberedelserna.

Vi hade hackat och brynt alla ingredienserna  till tacos. Minnesfilmen var klar. Kläderna vi skulle ha var strukna. Cupcakes´stod i stora burkar i förrådet. Programbladet var layoutat och kopierat. Sånger och psalmer var genomlyssnade.

Kristina och Tommy hade kommit från Norge. Skålar, servetter, dukar och ljus var inköpta.

Vi hade kollat in lokalen och testat ljud och bild på TV:n.

Vi hade valt kista och kistdekoration och vi hade sett ut var vår älskade Helena skulle ligga. Vi hade våndats om vi skulle låta kremera kvarlevorna eller begrava kistan.

Vi hade format annonsen i tidningen, vi hade stämt av med begravningsbyrån om antalet anmälda till minnesstunden. Vi hade bokat Johanna och Kristoffer att hjälpa till i köket.

Vi hade ställt klockan för att hinna åka till Segersjö Folkets hus och duka.


I efterhand förstår jag inte hur vi orkade med allt jobb vi lade ner på begravningen.  ALLT planerades in i minsta detalj.

Jag har en minnesbild av de första veckorna att vi mest bara satt i köket och drack kaffe. Men vi hann otroligt mycket när man tänker efter. Parallellt med detta började vi också göra iordning Helenas lägenhet för försäljning.


Det känns ändå bra att vi faktiskt gjorde så mycket. Det var ett sätt att bearbeta vår sorg.

Och det kändes fint att göra det för Helena.


Förhoppningsvis var hon med på något sätt:


 


Av Eva Wedberg - 10 februari 2014 21:35

Den senaste veckan har aftonbladet haft en uppmärksammad artikelserie kring självmord bland unga.

Man har intervjuat efterlevande som berättat om barn och syskon man mist. Vad som hände innan man förlorade dem och hur det hanterat livet efteråt.

Det har funnits möjlighet att chatta med kunniga inom området.

Bland dem Britta Alin Åkerman som är professor emerita på NASP, forskningscenter för suicidprevention i Sverige och Pirjo Stråte som är vice ordförande i SPES.

Det finns länkar till var man kan få hjälp, råd till den som mår dåligt och tips hur man närmar sig någon som mår dåligt.

Aftonbladets artikelserie är väldigt bra och genomarbetad. Reportern har verkligen haft ambitionen att göra skillnad genom att publicera den.

Det är slående att så gott som alla drabbade vittnar om den bristfälliga psykvården  och de dåliga skyddsnät som  finns för dem som lider av psykisk ohälsa.  Många har sökt hjälp men inte fått någon, blivit hemskickade med en pillerburk eller mötts av oförstående tjänstemän.

På samma sätt har efterlevande erbjudits liten eller ingen hjälp då de mist en närstående i suicid.

Det är fruktansvärt att psykvården är så bristfällig, att det finns för lite eller fel vård att erbjuda och att man upplever att man inte blir tagen på allvar.

Det finns massor att göra. Antalet självmord bland unga är alldeles för högt. De minskar inte utan är den vanligaste dödsorsaken bland unga.

Vi måste i större utsträckning använda oss av kända och beprövade metoder för att förebygga självmord.

Barn måste få lära sig från tidiga år att uttrycka hur de känner sig och vi måste våga fråga varandra hur vi mår.

Och om det värsta händer ska det erbjudas hjälp till efterlevande så vi får en chans att komma tillbaka till ett bra liv.


MEN!

Jag och min familj fick den hjälp vi behövde.

Vi fick samtalshjälp, stöd av kyrkan, bra poliskontakter och förstående arbetsgivare.

Vi har aldrig upplevt att någon undviker oss eller att de tycker det är jobbigt om vi pratar om Helena.

Och den vinkeln saknar jag i artikelserien.

Svenska Dagbladet hade en liknande serie i höstas och inte heller där fanns några exempel på när hjälpen fungerat.

Jag har skrivit till båda tidningarna om mina erfarenheter men ingen har återkopplat till mig.

Jag har svårt att tro att jag är den enda som faktiskt fått den hjälp som behövdes. Och jag tror heller inte jag är den enda som berättat om det.


Jag VET att det finns många verksamheter som jobbar framgångsrikt med ungdomar som mår psykiskt dåligt.

De goda exemplen  behöver uppmärksammas för att inspirera andra till att utveckla och på så vis få resultat.

Annars framstår det lätt som gnäll och förskräckelse och vi kommer aldrig att uppnå resultat.



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se