catchingup

Alla inlägg under november 2014

Av Eva Wedberg - 23 november 2014 13:56

För ganska precis två år sedan var jag och Tommy ute och åkte bil i Uppland.

Det var en fin litet disig novembersöndag.  Som så många söndagar innan och skulle det visa sig, många söndagar efter det var vi ute för att leta sommarhus.

Den här gången hade vi sett ut några objekt i Uppland. Vi hade startat ganska tidigt hemifrån för att hinna med de vi sett ut. Vi var redan ganska vana och visste hur lång tid vi behövde för att hinna med ett par visningar, om husen var någorlunda intressanta även kolla litet på omgivningarna samt om möjligt åka förbi ytterligare något hus. Dessutom stanna till och äta på någon lokal gatugrill, vilket var det mest extravaganta vi hann med. Det skulle ta oss hela dagen.

Det var ett ganska tröstlöst letande efter hus dock. Det var sällan verkligheten motsvarade beskrivningen på internet. Så småningom lärde vi oss vissa koder i texterna; enskilt läge tex betydde ofta en halvmil in i mörkaste skogen, ”för den händige” var synonymt med fallfärdigt ruckel.

Men det var ändå trevliga söndagsutflykter. Vi besökte många byar vi aldrig hört talas om.

Och så pratade vi med Helena. Ibland var hon med, hon var nog den enda av barnen som var intresserad av ett fritidshus. Men oftast så pratade vi i telefon. Om det var hennes jobbarhelg ringde hon vid rasterna, när hon åkte bil mellan sina brukare. Det var nonsenssamtal ofta men hörde till. På eftermiddagarna ringde hon och undrade när vi skulle komma hem, om vi skulle äta nåt gott eller om vi skulle göra något kul på kvällen.

Ett annat inslag i våra letahussöndagar var att lyssna på P4 på radio.

När vi åkte där på en slingrande grusväg den här söndagen lyssnade vi på Svensktoppen. Det var riktigt spännande, tidigt stod det klart att någon nykomling kommit väldigt högt upp på listan. Vem kunde det vara? Fanns flera att välja på, hur högt hade låten kommit? Sen fick vi lyssnare veta  att Mando Diao som hamnat rätt in på förstaplatsen med sin fina tolkning av Frödings Strövtåg i hembygden. Just när låten spelades ringde Helena och jag berättade om det för henne. Hon var måttligt intresserad; hon hade aldrig hört låten och visste inte vem Fröding var.

För några söndagar sen, satt jag också i bilen på väg till Uppland.  Det var en väldigt fin höstsöndag som  påminde mycket om den där dagen för snart två år sen. Jag lyssnade på Svensktoppen den söndagen också. Och det otroliga faktum att Mando Diao även denna söndag låg etta på Svensktoppen. De har lyckats hålla sig på topp i två år.

Utåt sett skulle man kunna tro att det var precis som förut.

Men mycket är annorlunda nu. Nu var jag på väg till fritidshuset som vi faktiskt köpt, vi hittade ju huset vi ville ha för några månader sen.  Huset som ligger i vacker jordbruksbygd med slingrande grusvägar. Huset som vi genast visste att det var det som vi letat efter.

En hel del annat har också förändrats de här två åren

Men den största skillnaden var såklart att ingen Helena ringde och ville prata eller hitta på något. Ingen Helena undrade vad vi skulle äta till middag. Ingen Helena väntade hemma heller.

Hennes nummer finns inte längre.

Men det känns ändå bra att Mando Diao låg etta, då som nu. En koppling till när världen var rättvänd för mig.

För ett tag sen fick jag ett mail som handlade om en idé till en fotoserie.

 Upplägget skulle vara att några personer som förlorat någon blir fotograferade i situationer där den som inte finns är särskilt saknad. Ett fotografi där den man mist finns med, sen ett nytaget foto med samma motiv utan den personen.  ”Före och efter”

Jag funderade på vilket foto det skulle vara i mitt fall. Jag kopplade till alla telefonsamtal med Helena både när jag satt i bilen och även annars. Tillfällen då hon är så oerhört saknad.

Skulle det gå att ta en bild på det? Hon var ju inte med fysiskt då heller. Utåt sett syns det inte att någon fattas men sällan blir det så tydligt för mig som då.

Jag har fått frågan om det är skönt för oss att ha vårt fritidshus, just för att det är ett ställe som inte kopplar till Helena. Ett ställe där hon aldrig varit. På ett sätt är det precis tvärtom. Det ligger en stor sorg i att hon inte får uppleva den platsen. Inte är en del at vårt fortsatta liv. Därmed är hon är hon med oss än mer.

Sällan är hon så närvarande som där hon aldrig varit.  När hon tidigare fanns med via telefon men inte fysiskt eller där hon överhuvudtaget inte är en del.

Därmed kan frånvaro av någon vara minst lika stark som den mest påtagliga närvaro.

 

 


Av Eva Wedberg - 19 november 2014 13:44

Det håller på att hända något. Sånt som ingen pratat om, sånt som är tabu, sånt där man i många fall är mer rädd för omgivningens reaktioner och fördömanden än för själva sjukdomen. Det börjar man prata om. Mer och mer. Kanske är det för tidigt att kalla det en revolution men någonting håller definitivt på att hända med attityder kring psykisk ohälsa.


Alltfler kända personer träder fram och berättar om egenupplevd psykisk ohälsa; om ångest och depressioner. Senaste numret av tidningen Chef hade tema psykisk ohälsa. Flera höga chefer i stora bolag intervjuades och berättade om utmattningsdepression och självmordstankar.


Vår överbefälhavare "gick in i väggen" och hymlade inte med varför han var sjukskriven.

Vi som förlorar någon genom suicid berättar i allt högre grad om vad som hänt. Många som tigit träder nu fram och berättar.


TV-program och tidningar tar upp ämnet alltmer.


Fortfarande tror jag att många drar sig för att berätta på arbetsplats och i vänkretsen om hur de mår. De har ofta inte ens modet att berätta för sin familj. Man är rädd att stämplas som en instabil vekling. En knäppgök. En gång deprimerad alltid litet vekare; en man inte alltid kan räkna med. Klarar han/ hon av det? Bäst att ta nån som är "starkare".


Men ju fler vi är som berättar, som vågar, som har en tillit till sin omgivning. Desto fortare kan vi vända detta i en sundare riktning.


När vi som drabbas dessutom vågar ställa krav: På bättre psykvård, bättre förebyggande av psykisk ohälsa och på åtgärder som förebygger suicid. När vi blir fler som orkar och vågar ställa krav. Då är jag övertygad om att våra politiker inser och känner sig manade att satsa skattepengar till ändamålet.


När vi också visar att det på sikt är billigare att rädda liv än att fortsätta med business as usual, då kommer pengarna, VÅRA skattepengar, att öronmärkas för detta.


Älskade, älskade Helena. Du lämnade oss inte förgäves!!! 


  


Av Eva Wedberg - 9 november 2014 10:10

Jag såg på Fråga doktorn häromkvällen. Temat var psykisk ohälsa och självmord.

Det var ett väldigt bra program. Bra ton, initierade frågor och gott om tid att prata till punkt för deltagarna. Ullakarin Nyberg var med som expert och hon var som alltid både klok och kunnig.


Nu anar ni säkert att det ska komma ett MEN. Och det ska det. Inget stort MEN, utan mer en liten reflektion.

Det kan mycket väl vara så att jag är alldeles för petig och märker ord. Kanske är jag extra känslig för ordval när det gäller frågor kring självmord/suicid. Kanske måste man ha drabbats på nära håll för att ens lägga märke till en sån sak. Det ger mig hursomhelst en anledning att reflektera kring livslust.  

I slutet av programmet skulle programledaren Susanne Axell  avrunda kvällens program och   i samma veva påannonsera nästa veckas innehåll som då bland annat innehålla en intervju med Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer. Susanne Axell sade nånting i stil med ”Det är många som tar sina liv SEN finns det dem som gör allt för att fortsätta leva” och så berättade hon om intervjun med Kim Anderzon.

Hon sade det på ett sätt som att det var två motpoler.

Den som tar sitt liv gör allt för att dö och den som är fysiskt sjuk gör allt för att leva.

Som om den som tar sitt liv inte vill nåt hellre än att fortsätta leva. Som om den personen inte gjort tusentals försök att hitta en lösning på sitt problem.  Få kraften att leva. Hitta modet att söka hjälp. Få insikten att man inte är ensam och att det som gör så ont går att bota.

I det ögonblicket man tar sitt liv ser man inget ljus i mörkret. Man tror inte man kan må bättre och man tror att man gör sin omgivning en tjänst om man tar sitt liv. I den mån man orkar tänka på dem runt omkring.

Men det är inte alls samma sak som att man inte vill leva

Det är välkänt att livskraften är väldigt stark medan dödslängtan kommer och går. Ofta finns den bara korta ögonblick, sekunder.

Man vill inte dö men orkar just då inte leva.

Helena älskade livet. Hon hade drömmar och planer om framtiden. Ett par månader innan hon lämnade oss skrev hon en så kallad ””bucket list”. Det vill säga saker man vill uppleva innan man dör.

Helenas ”bucket list” innehöll bland annat att åka till New York, simma med delfiner, få barn, studera.

Inget av detta hann bli verklighet men jag är övertygad om att när hon skrev den så tänkte hon att hon skulle få uppleva det och hon längtade efter att göra det.

På minnesstunden på Helenas begravning höll jag tal. Jag pratade just om hennes livslust. Hur mycket hon älskade livet och allt hon ville göra. Jag drog parallellen att det är ungefär som när man är bjuden till en fest. Man har sett fram emot festen länge. Alla man ska träffa där, vad man ska äta, vad man ska ha på sig och så vidare. Samma dag som festen ska vara så vaknar man med 40 graders feber. Man försöker med alla knep få bort febern men man förblir jättesjuk och inser framåt eftermiddagen att man måste lämna återbud. Man orkar inte gå.

Men att man inte orkar innebär inte att man inte sett fram emot festen eller att man inte tyckte om människorna som skulle vara där.

 

 

Av Eva Wedberg - 2 november 2014 14:20

Så  har vi ”firat” andra Allhelgonadagen efter Helena.

Jag funderade en del innan hur det skulle kännas den här andra gången. Nu när vi visste mer om hur det skulle bli. Förra året tog vi oss igenom saker eftersom de kom. Vi planerade inte så mycket. Det fanns inte så mycket utrymme att tänka hur det skulle vara. Det var mer som en ångestladdad klump i magen och tankar om hur vi skulle klara det.

I år har vi en annan förmåga att tänka framåt överhuvudtaget och därmed också kommande helgdagar.

Det är annorlunda med högtidsdagar och helger nuförtiden.  Det finns två typer. Vi har  de ”vanliga” som vi firar; jul, påsk, midsommar, födelsedagar.  Det är dagar som är extra tuffa, inte de här dagarna som man ser fram emot på samma sätt som förut. Det är dagar när saknaden är mer påtaglig. Vi försöker hitta nya sätt att fira, nya roller, nya traditioner, komma tillbaka till de gamla traditionerna igen men utan Helena. Det tar tid men ag är säker på att vi kommer att lyckas så småningom

Sen har vi då de dagar speciella helgdagar vi firar för Helena. För mig finns det tre högtidsdagar som mer än andra finns för att minnas  Helena. Dagar där vi får skapa nya traditioner enligt de förutsättningar vi har:

Hennes födelsedag 8 april, dagen hon lämnade oss 12 januari och så den allmänna minnesdagen för dem som inte längre finns kvar; Allhelgonadagen.

Vi har i många år åkt till Lilla Dalen den här helgen och tänt ljus.  Vi mist andra personer före Helena och vi har alltid tyckt att det är en fin tradition att åka dit. Det är oerhört vackert när hela den stora kyrkogården lyser av ljus och marschaller. Och en litet ritual i sig att stämma träff med andra släktingar där på eftermiddagen.

Men från förra året är det
 nånting helt annat. Mycket mer smärtsamt. Helena följde gärna med till kyrkogården de här dagarna.  Nu tänder vi istället ljus för henne. Det blir helt fel.

Det har blivit ännu viktigare att åka dit. Att stanna där, delta i Gudstjänsten och gå runt på kyrkogården. Vi var bortresta men åkte hem för att kunna besöka Lilla Dalen.

Det skulle vara ett svek mot Helena annars.

Det är enda helgen på hela året som kapellet är öppet för allmänheten och den enda Gudstjänsten.

Det var en fin stund i kapellet med vacker musik och tid till eftertanke. Det avslutades med psalm 730 ”Må din väg gå dig till mötes”, psalmen jag förknippar mer än nån annan med Helena. Och som vanligt när jag hör den så kom tårarna.

Samtidigt kände jag så tydligt där jag satt att Helena finns bredvid mig. Det spelar ingen roll om det är så eller om mina tankar spelar mig ett spratt. Hon finns där, hon skrattar och mår bra. Jag kunde nästan se henne där i kapellet. Sittande på altarringen med ena benet uppdraget.  Hon skrattade och såg road ut.

Hon fattas oss alla så oerhört mycket, vi behöver henne här men hon har det bra och hon vill att vi ska ha det bra.

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards