catchingup

Alla inlägg under november 2013

Av Eva Wedberg - 23 november 2013 07:39


Igår kändes det som Helena gjorde sig påmind mer påtagligt än vanligt. Hon inns ju med på flera sätt hela tiden. I tankar och när vi åker till hennes grav, tänder ljus hemma, i musik eller tittar på bilder av henne.

På radion spelades flera låtar som jag förknippar särskilt med henne.

Passengers "Let her go" som jag tidigare lagt upp här på bloggen. Den blev populär och spelades hela tiden i början av året och jag tyckte texten talade så fint om det som hänt "You only know you love her when you let her go".

En annan sång som jag ocksåhörde på radion igår och som jag förknippar med Helena, men av helt andra orsaker är Martin Stenmark och "Sjumilakliv" Helena blev så irriterad när hon hörde den för hon tyckte den var så dålig. Framför allt retade hon sig på texten som hon tyckte var full av nödrim och allmänt usel  

"Jag vill kasta loss, och lära mig slåss"

"Jag vill byta hamn, vara den som försvann"

för att nu nämna några odödliga mästerverk. 

Nu när jag hör låten ser jag och hör Helena. "Men alltså, åhhh, hur kaaann man bara skriva nåt så jävla dåligt. Den e ju helt blääähhhh. Kan han inte bara hålla käften"


Och så Winnerbäck. Helt oväntat fick jag erbjudande att ta över en biljett till Winnerbäcks konsert på hovet igår.

Jag har lyssnat mycket på Lars Winnerbäcks musik men det var första gången jag hörde honom live. 

Han är inte den mest utåtriktade artist man kan tänka sig. Han skriker inte "Mår ni braaa???"  eller står och klappar med händerna över huvudet för att få publiken med sig.  

Han kör sina låtar och nångång säger han några ord mellan.

Men hans musik och framförallt texter är helt fantastiska och alla kan dem. Så det blir allsång iallafall.

De 2½ timmarna konserten varade bara flög iväg.


Helena var den som fick mig att upptäcka Winnerbäck en gång i tiden.

Hon gjorde bland annat collage till sin syster som inramades med Winnerbäcks låt  Kom änglar,  som börjar med: "Den vackraste stunden i livet var den när du kom"

En underbar textrad som jag vet också betyder  mycket för min vän Ingrid.


"Tidvis" har jag fått till mig från en av Helenas kompisar nu senare.


Till sist den jag tycker mest om och som det senaste åreet har fått en speciell betydelse.

Lyssna gärna extra på texten till" Kom ihåg mig"





Av Eva Wedberg - 20 november 2013 21:23

Jag är inne i en period när tillvaron känns ganska OK.

Jag jobbar heltid sen tre veckor tillbaka och det fungerar faktiskt bra.

Jag var ju rätt upprörd över att Försäkringskassan satte sig emot min sjukskrivning. Men när jag väl kommit igång att jobba heltid så känns det skönt att vara ute ur sjukskrivningssystemet. Så kanske var det dags iallafall. Jag har också 40 dagar semester sparad som jag kan ta ut. Så nu jobbar jag på fram till jul då jag har drygt två veckor ledigt. Sen får jag se hur det blir.

Jag är inte så trött och det går bra att koncentrera sig. Däremot är det svårt att få tiden att räcka till. 

Det tar sin tid att handla, städa, laga mat och inte minst att gå med hundarna. 


Nu i helgen har vi firat att Daniel är färdig lokförare genom att bjuda hem litet folk. Det kändes roligt och positivt. Men också väldigt tråkigt att inte Helena var med. Det var också första lördagen som jag inte åkte upp till hennes grav och tände marschaller. 


Jag funderar mycket på vad hon skulle gjort och sagt i vissa situationer.  Förra veckan var jag med Daniel och Emilia och handlade på Maxi.  Om Helena varit med hade säkert hon och Emilia gått iväg och tittat på nånting som de tyckte var intressant. Sen skulle de säkert hitta godis eller nåt annat gott. Och Helena skulle skickat fram Emilia att fråga mig om jag kunde köpa det till dem.


Advent och jul närmar sig med stormsteg. Hittills går det bättre än jag trodde att gå omkring i affärer och se alla julsaker.   Säkert blir det jobbigare ju närmare julen vi kommer. Jag bävar också för att börja pynta till jul och ta fram alla ljusstakar.


Tills sist måste jag visa vilka trötta tjejer vi har:


 

 


Av Eva Wedberg - 12 november 2013 20:59

Ännu en månad har gått sen vi förlorade Helena.

Nu är det hela 10 månader. Jag konstaterar det nästan förvånat. Om jag räknar rätt är det 304 dagar. Vi har alltså klarat oss utan Helena 304 dagar. Jag har ju sagt att jag vill finnas kvar här 40 år till. Det är närmare 14500 dagar. Men har det gått 304 dagar så ska det säkert gå resten också. Men visst hade det varit roligare med Helena vid min sida.   

Liksom tidigare månader den 12 så sneglar jag oavbrutet på klockan och funderar vad jag gjorde samma tid en 12 januari.

Och under dagen kan jag nästan känna en förhoppning om att det ska gå att ändra det som hände. Sen vid kvart i 5 går luften åter ur mig.


Jag har också alltmer börjat tänka på kommande 12 januari. Naturen och mörkret blir alltmer likt hur det var då och känslan blir alltmer påtaglig.

Idag stod jag vid Helenas skänk och tänkte på alla tulpaner som prydde den i början av året.

 

Skänken i påskas

 



Av Eva Wedberg - 9 november 2013 12:24

Hej gumman!

Det var ett tag sedan jag skrev till dig så här på bloggen.

Jag hoppas du har det bra, var du än är.

Vi hankar oss fram. Det är så tomt utan dig. Jag saknar alla våra samtal, bilfärder, shoppingrundor, jag allt.

Men vi mår ändå OK. Jag jobbar faktiskt heltid igen. Trodde aldrig jag skulle orka det. Det går bra att jobba men mitt minne är långt ifrån vad det borde vara.

Jag förstår att det hänt och att du inte kommer tillbaka  men jag kommer nog aldrig att förstå eller acceptera varför det måste hända.

Daniel är färdig lokförare nu. Han tog sin examen häromdan. Jag är så stolt över att han har fixat det. Särskilt som det har varit ett jobbigt år för honom också.

Det konstiga är att när det händer nåt riktigt bra, då saknar jag dig ännu mer och blir mer ledsen. Du skulle så klart varit här och fått uppleva det. (Och bli litet sur för att nån annan var medelpunkt :-))

Emilia har skaffat en katt, Sam, som är ett riktigt charmtroll. Vi behövde ett nytt liv här att glädjas åt. En kattunge är så okomplicerad och sprider glad energi. Sam är helt orädd för hundarna, hon går obehindrat mellan benen på dem och sitter bredvid dem och äter. Om de blir närgångna slåss hon eller spottar.

Hon har jättestora tassar för det är nån liten missbildning som innebär att hon har extratår på varje tass.


Idol är i full gång. Jag är osäker om det är nån deltagare du skulle heja på litet extra. Det finns ingen som liknar Jay Smith med i år. Andreas Carlsson är inte med i juryn längre heller.


Idag ska jag och Ronja åka till Tullinge och få privat lektion. Ronja skäller ju fortfarande som en tok när hon möter en annan hund. så det ska vi försöka fixa till.

Jag är ordentligt nervös. Tänk om de säger att det inte är fel på hunden men på ägaren. Eller om det blir ren kaos, att jag tappar taget och Ronja springer iväg och jag ramlar omkull.

Har missat att jag skulle träna klicker. Det stod i info att man skulle klicka in hunden före. I min datavärld tolkade jag det som att jag skulle klicka upp dokumentet som var bifogat i mailet. Inte att det var klickerträning.Ska iallafall köpa en klicker på vägen så jag har. Jag vet att du hade flera stycken och att du övade det men jag hittar ingen just nu.

Ronja löper också och hon har fullt upp att försöka få av sig trosorna. Jag tänker på bilden du skickade till mig när hon hade slitit trosorna på sidan.


Vi börjar planera så smått för julen. Emilia har gjort önskelista redan, hon är som vanligt tidigt ute. Vi kommer att försöka fira en så bra jul som möjligt. Jag tror det är det bästa om vi gör det.

Men visst oroar jag mig både för helgerna och den årsdag som närmar sig. Jag är ändå säker på att vi kommer att klara det. vi har klarat så mycket det senaste året så det kommer också att ordna sig.


Nu måste jag göra mig iordning för att åka på kursen.  Håll tummarna för både mig och Ronja.

Jag skriver till dig igen.


Kram, kram, kram/mamma

 

Din bild på Ronja och Max när de hälsar på fåren på Hågelby

   

Av Eva Wedberg - 3 november 2013 10:20

Så har vi då klarat av även Allhelgonahelgen. 

Det har varit ännu en helg som jag bävat för. Hur det skulle kännas.

Vi har besökt kyrkogården både fredag och lördag. Jag kan ofta tycka att hon känns litet närmare där.

Besöka Helenas grav, vandra omkring, ta en kopp kaffe i kapellet.

Igår deltog jag, Tommy, Monica och Lotte i en minnesgudstjänst i kapellet. Det kändes fint men också väldigt jobbigt och tungt.

Vi fick gå fram och tända ljus för dem vi saknar. Det kändes så fel, fel, fel att tända ljus för Helena. Hon ska finnas här!!!


Det värmer mycket att flera av Helenas vänner besökt hennes grav under helgen, lämnat blommor, kransar och tänt ljus.

Flera har också skrivit till henne på Facebook och uttryckt sin sorg och saknad. 


Jag sitter  och lyssnar på spellistan på Spotify som heter "Helena". Just nu Winnerbäck och "Den vackraste stunden i livet var den när du kom"

Litet senare åker vi åter till kyrkogården. Vi ska städa undan de utbrunna ljusen och marschallerna och lämna en bukett rosor, säkert de sista innan vintern.

 

Från minnesgudstjänsten

 

 

 


Av Eva Wedberg - 2 november 2013 10:51

Så har vi då gått in i november. Den mörkaste och tristaste månaden på hela året.

Ännu en månad har gått utan Helena här. Det är konstigt att vi klarar oss så pass bra som vi gör. 

Det är trist, sorgligt, hemskt på alla sätt men vi hankar oss fram. Än så länge. Jag vet att vi har lång väg kvar att gå innan vi är igenom den värsta sorgen. Men vi kan bara ta dagarna som de kommer och samla kraft de bra dagarna så vi har reserver att ta av de tyngre.

Det är bra bearbetning för mig att skriva och prata om det som hänt. Torsdagen i kyrkan blev en fin kväll. Jag fick möjlighet att berätta både om sorgen och kanske främst om Helena. 

När jag skrev ihop det jag skulle säga blev jag åter så upprörd över att det är så tyst om de här frågorna. I Estonia och Tsunamin var det cirka 500 svenskar som dog. De katastroferna minns vi alla och pratar om än idag. Suicid är 1500 varje år och det talas fortfarande väldigt tyst om det.

Det är fortfarande ganska tabu att prata om, även om det öppnats upp på senare tid.

Jag tror också att vi som drabbats känner skam och tycker att vi är skyldiga till det som hänt.

Men det är högt tid att ta bort den stämpeln. Vi behöver inte känna oss skyldiga, vi är inte skyldiga. Det är fruktansvärda tragedier som händer. Men vi ska inte skuldbelägga oss. Vi är vanliga föräldrar som funnits där för våra barn och gjort så gott vi kunnat.



Vi kan stå rakryggade och vara stolta  över våra barn som vi mist och även känna att vi varit helt OK föräldrar.

 

I eftermiddag ska vi åka till kyrkogården och tända ljus och marschaller. Vi ska även delta i en minnesmässa i kapellet. 

Jag tycker Allhelgonahelgen är en fin helg att minnas de vi mist. Vi har alltid åkt till kyrkoården denna kväll för att tända ljus för de nära och kära  som inte längre finns med oss. Men aldrig hade jag kunnat tro att jag den här Allhelgonahelgen skulle åka upp för att tända  ljus för mitt eget barn.

 



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards