catchingup

Alla inlägg under december 2016

Av Eva Wedberg - 16 december 2016 18:30

   Det är en dryg vecka före jul. Jag skyndar genom stan på väg till ett möte. Genom ett Stockholm som pyntats med tusentals julslingor. Stressade stockholmare rusar likt myror genom staden. Trafiken och ljuden Runt omkring är nästan öronbedövande.

Jag passerar Klarabergsviadukten. Plötsligt får jag syn på den gröna Starbucks-skylten.
Jag saktar ner stegen litet. Jag låter blicken följa skylten, vrider nästan omärkligt på huvudet för att hålla kvar den i blickfånget.
Allt känns plötsligt litet i ultrarapid. Ljuden stängs ute.
I tanken förflyttar jag mig flera år tillbaka i tiden. Jag är på Rhodos , på Malta, i Turkiet. På solsemestrarna vi åkte till, jag och mina döttrar tillsammans med Åsa och hennes döttrar.
Tjejresorna som var heliga för oss under en lång rad somrar. Sola och bada och prata tjejsnack.
Två saker var obligatoriska, besök på Kentucky Fried Chicken och  på Starbucks.
De fanns inte i Sverige men i alla andra länder verkade det som. Så vi passade på när vi hade tillfälle.  Vi besökte Kentucky Fried Chicken och åt friterad kyckling med pommes frites. Så fett så det rann.

Och så drack vi kaffe i alla dess former på Starbucks. Kallt och varmt kaffe, kaffe med och utan mjölk, små koppar , stora koppar, muggar med kaffe, Latte , Cappuccino, Frappuccino osv.
Själv föredrar jag Gevalia mellanrost utan tillsatser  men det var kul där att prova olika saker. Och just för att det inte fanns i Sverige så gav det litet kryddat semestern
Nu finns Starbucks i Sverige sen flera år tillbaka. Minst två bara vid Centralen i Stockholm. Den första som öppnade i Sverige ligger på Arlanda flygplats. Det var något år efter Helena lämnade oss. Jag minns att  min första reaktion var att jag skulle ringa henne: " Helena, vet du att nu har Starbucks öppnat i Sverige".

Jag ringde naturligtvis inte. Men jag fylldes av den där känslan över allt hon missar och inte får vara med om. Som att dricka kaffe på Starbucks i Sverige.
Själv har Jag har inte heller gjort det.
Senaste gången jag besökte Starbucks var sommaren 2012 på Cypern.

Tjejresorna slutade också då.


Jag återvänder till nuet, vänder åter blicken framåt och rusar vidare.

 

    

ANNONS
Av Eva Wedberg - 12 december 2016 22:16

   Det är väl kanske så, att hälsan tiger still.

Det är väl kanske så att dagar, månader och år flyter förbi.

Det är väl kanske så att efterlivet till slut blir det vardagliga livet.

Det är väl kanske därför jag knappt bloggar längre.

Min blogg har handlat mycket om att beskriva saknaden efter Helena och hur vi hanterar den.

Nu hör saknaden till vardagen, finns bredvid som en del av oss. Inte så dramatisk längre, inte så stora svängningar.

Att ett liv utan Helena nu är vardag innebär naturligtvis inte att det blir mera rätt att hon är borta eller lätt att leva med saknaden.

Men det är det liv vi känner till nu. När jag pratar om familjen så är det vi fyra, här och nu.

Om nån frågar hur många barn jag har så säger jag alltid tre. Det är klart att jag tycker det är fel att vi inte är fem i familjen. Helena skulle naturligtvis finnas här. Men hon gör inte det. Och mina krafter räcker inte till att varje gång tänka på hur det borde vara.

Det kommer nya glädjeämnen och även nya bekymmer i livet.

Så livet går sin gilla gång. Och Helena finns naturligtvis med oss, i prat och tankar. I skratt och gråt. Alltid!! Men hon är inte här.

Jag har accepterat det nu.

Men ibland flyter det upp till ytan igen. Då känns saknaden så påtaglig. Den går inte längre bredvid. Den borrar sig åter in som en tyngd i magen och vägrar släppa.

December är en sån tid.

Julen. Allt pyntande, alla julbord och all julmusik, all förväntan. Det skulle kännas mycket enklare om man kunde hoppa över alltihopa. Det kan ändå aldrig bli som förut. Jag tycker det är så orättvist att Helena inte är här och att hon inte får fira jul. Dagarna före första advent är hemska, jag vill bara att helgerna ska vara över.  

Men julen kommer vare sig jag vill eller inte så då är det bättre att ta kommando över firandet själv.

Så jag hoppar inte över julen, det blir istället extra mycket jul. Vi bakar och pyntar och tänder ljus. Och Helena är med. Det hugger till i magen av sorg när vi ställer fram nån tomte som var hennes och vi skrattar när vi minns hennes mjöliga ansikte när hon bakade pepparkakor.

Det är den 12 december. För fyra år sedan började Helenas sista månad i livet. Och hela min kropp ställer in sig på försvar. Jag vet att jag fram till 12 januari, varje dag kommer att förflyttas fyra år tillbaka i tiden.

Jag kommer att tänka på det vi gjorde, längta tillbaka. Och jag kommer att fundera över vad jag missade.

Jag kan bara låta dagarna gå och så småningom kommer vardagen igen.


Bildfavorit i repris. Emilia och Helena bakar pepparkakor


ANNONS

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se