catchingup

Alla inlägg under augusti 2013

Av Eva Wedberg - 30 augusti 2013 10:37

   Nu packar jag återigen väskan för att åka på en tripp.

Jag och mina väninnor Barbro och Kristina ska åka på en sen länge planerad resa till Finland.

Vi ska vara 3 dagar i stuga på landet och det finns varken TV eller Internet där.

Jag tycker det ska bli så skönt att vila från allt sånt. Vara helt bortkopplad, inte kunna kolla mail eller surfa på Internet.

Litet nervös är jag över att vara borta från hela . Hittills när jag åkt någonstans i flera dagar har jag ju haft någon av dem med mig.

Jag brukar inte ha problem att vara borta, jag tycker om att göra saker själv.

Men sen i januari är jag en riktig huskatt som helst håller mig hemma och är med min familj hela tiden. Jag pysslar med djuren och huset och trivs med det.

Jag har ju gått ned i arbetstid. Jag är sjukskriven nu men jag tror inte jag vill jobba heltid sen när jag är fullt pigg igen heller. Och jag kommer aldrig att jobba en övertidstimme mer i hela mitt liv. Sparka mig på smalbenen om jag gör det.

Kanske är det en klokskap jag fått i och med att jag förlorade Helena; jag värderar det som är viktigast högre och vill lägga min tid på det.


Men visst ser jag fram emot några dagar med mina vänner. Vi ska promenera, äta gott, läsa och handarbeta. Och kanske dricka något litet glas vin.


Innan jag åker iväg besöker jag alltid kyrkogården och "berättar" för Helena att jag är borta några dagar. Jag vet ju att det inte gör någon skillnad för henne om jag åker till kyrkogården eller inte. Förhoppningsvis finns hon nånstans och vet det ändå.  Eller också gör hon inte det, ingen vet.  Men det känns bra för mig, som en ritual.

Jag var där ganska länge imorse på väg till jobbet. Fixade litet med blommorna (Tommy var där igår och ordnade så fint) och pratade med Helena om att jag är borta några dagar. Det blev ganska känslosamt och tårögt.


Det var en kyrkogårdsarbetare som krattade gångarna runt hennes plats när jag var där.  Jag väckte nog hans nyfikenhet. Jag såg i ögonvrån när jag var på väg till bilen att han gick fram till Helenas sten och läste på den. Jag tyckte det var litet gulligt.


Och när jag satte mig i bilen och satte på radion så var Gert Fylking där och drog sin "Fredagsfräckis". Helena älskade hans fräckisar och hade ett par böcker med hans samlade fräckisskatt. Det var ingen rumsren historia han drog men jag var tvungen att dra på munnen . Tänk hur tillfälligheterna styr och påverkar humöret.


Avslutar med en bild jag tog idag på kyrkogården.

Vi hörs på onsdag igen.


Av Eva Wedberg - 29 augusti 2013 09:49

Nu känner jag tydligt att det nya livet tar alltmer tid.

Jag glömmer så klart inte Helena. Hon finns i mina tankar hela tiden. Jag tänker på saker hon gjort och sagt. Jag undrar vad hon skulle gjort nu om hon funnits kvar hos oss. Hade hon studerat? Jobbat på dagis? Jobbat i hemtjänsten?

När jag åker till kyrkogården, vilket händer flera gånger i veckan, så hoppas jag alltid att stenen inte ska finnas där för då skulle det här hemska inte ha hänt.

Jag skrev om hennes bil förra veckan. Annelie påminde mig om att Helena döpte bilen till PEO, efter reg skylten. Annelie pratade också om en annan bil en Kia som familjen tidigare ägde. Den bilen döpte Helena till Ann-Britt.

Det är Helena i ett nötskal och det är den Helena, som kunde döpa en bil till Ann-Britt, som jag saknar så väldigt mycket.


Samtidigt så pågår då som sagt det nya livet. Att jobba 75% gör att den fria tiden minskar betydligt mot tidigare.

Vi har numera även Ronja på heltid, jätteroligt men hon kräver både motion och stimulans.


Vi har firat Daniels och Tommys födelsedagar den här veckan. Det innebär att vi nu tagit oss igenom hela familjens födelsedagar utan att Helena finns här. Och vi har klarat det!!


Jag jobbar ju på Riksteatern, en teater som turnerar över hela Sverige. En sak som är rolig med att jobba där är att jag ganska ofta får besöka ställen som jag troligen inte skulle komma till annars.

Nu i helgen var jag utanför Emmaboda i Småland, i en liten by som heter Mundekulla.

Där har man byggt upp en fantastisk konferensanläggning på en gård som var rivningsklar för 20 år sedan.

Allt är ekologiskt och man satsar på solenergi och återanvändning. På anläggningen anordnas årligen bland annat musikfestivaler förutom alla konferensuthyrningar.


I Mundekulla hade jag nöjet att få hålla kassörskurs för ett antal kassörer från våra lokala föreningar.

Mycket trevligt och så roligt att få besöka gården.

Jag avslutar med några bilder därifrån.


 

Ta det lugnt

    

Ett gammalt stenbrott som blivit amfieteater

 

Kapellet, stomme av halm. Inte byggt för någon enskild religion.

 

Utedasset är numera bibliotek.


Av Eva Wedberg - 22 augusti 2013 22:17

Jag vill gärna visa upp Helenas bil här i bloggen. Det är en Volvo 945 och har gått mer än 45 000 mil.

Hon hade bilen i flera år. Hon köpte den när hon var skötare för en häst och behövde en stor bil för att köra foder och annat i den.

Sen kom den väl till pass när hon skaffade hundarna. De rymdes gott och väl och bak i bilen. När Helena hade bilen var den ofta belamrad med grejer. Hon rensade sällan ur. Det var inte ovanligt att det fanns tygskor och vinterkängor samtidigt som låg  slängda nånstans, hon "hann" inte städa ur mellan säsongerna. Det låg alltid 5-6 matlådor där. Och så en massa hundleksaker förstås.

Hon tyckte mycket om wunderbaumgranar som spred sin doft när man körde. Jag tror inte det finns någon doft jag förknippar mer med Helena än just den av Wunderbaum.

För ett tag sedan hittade vi hennes klocka som låg där. Den gick alldeles rätt trots att den legat i bilen minst 7 månader.

Hon kom åkande med sin bil så gott som dagligen. Det hördes väl när det var hon som var på väg. Om Max och Ronja var här så hörde de alltid när Helena kom med bilen och de rusade till dörren och stod och väntade med viftande svansar.

En av de tyngsta stunderna sen Helena lämnat oss var när någon lånat hennes bil kort efteråt och kom körande med hennes bil, Hundarna rusade till dörren och stod och väntade förväntansfullt på Helena, precis som förut.


Vi resonerade om vi skulle göra oss av med bilen. Den är stor och drar mycket bensin. Vi kände dock att vi inte ville bli av med den. Den är alldeles för mycket förknippad med Helena. Nu är den fixad och alldeles nybesiktigad så den får hänga med ett tag till.

 

 

Av Eva Wedberg - 21 augusti 2013 21:56

Emilia har börjat ny skola.Det är samma skola som Helena och Daniel gick högstadiet.

Idag var vi där på utvecklingssamtal. Senast jag besökte skolan var när Helena gick ut högstadiet för 6 år sedan.

Jag har inte tänkt särskilt mycket på skolan under de här åren. De senaste dagarna har jag varit litet nervös för att komma dit igen.

Hjärtat dunkade ganska bra när vi gick genom korridorerna. Många minnen och känslor från Helenas tid där kom tillbaka. Helena var ju inte den flitigaste eleven och vi tillbringade åtskilliga timmar där i samtal med lärare och rektorer.

Jag kom också ihåg roligare episoder. Som när henne idrottslärare tog henne till gym salen och presenterade den för henne.  "Hellan, så här ser gymsalen ut, du kan ju besöka den nån gång". Och alla hennes smeknamn på lärarna. Aron som fick heta Öron. Rektorn var lik killen på kaviartuben så han fick heta Kallegubben. Spanskaläraren hade problem att uttala vissa ord på svenska. Enligt Helena uttalades "repetera" istället "Heppetera". Det körde Helena med i alla år. "Heppetera".


På nåt konstigt sätt lyckades hon ändå gå ut med godkända betyg. I gymnasiet var det sen slut med hennes protestperiod och hon gick igenom där utan problem. Men det är en senare historia.


Det var trevligt att vara tillbaka. Skolan verkar ha utvecklats åt rätt håll och jag tror det kommer att bli bra de kommande åren.  


ARTIKEL UR DN KRING KRISHANTERING

Jag klipper en artikel från gårdagens DN. Den beskriver väldigt bra hur olika vi hanterar kriser. Att allt är rätt och hur vi är som personer också inverkar på hur vi reagerar och hanterar kriser. Många lägger också upp strategier för att ta sig igenom kriser.


"Kris, sorg, trauma. Hur påverkas vi av tunga händelser? Många klarar sig faktiskt förhållandevis väl, medan några utvecklar svårare krisreaktioner. Modern forskning förklarar varför vissa drabbas hårdare och slår hål på myten om det helande samtalet.

Christina Fischler är psykolog med kbt-inriktning och arbetar med människor och krisreaktioner.

– Det går inte att sörja ”fel”, säger hon. Länge menade många att en normal krisreaktion såg ungefär likadan ut hos de flesta människor. Att den som inte reagerade som förväntat i stället riskerade att utveckla försenade krisreaktioner.

Christina Fischler, tidigare universitetsadjunkt vid Karolinska institutet, berättar om hur senare års forskning bidragit till att förändra bilden av kris och krisreaktioner.

– I dag vet man att krisreaktioner kan se mycket olika ut: både starka och svaga reaktioner är normala. Man vet också att det inte finns någon standardintervention, alltså insats, som kommer att förhindra att den drabbade utvecklar posttraumatiskt stressyndrom, ptsd.

En kris är en händelse som du drabbas av, men som du inte kan hantera med dina vanliga förhållningssätt, tankar och verktyg.

Personliga egenskaper, tidigare erfarenheter liksom vilken roll man hade under själva händelsen spelar in för hur man reagerar. Känsla av hjälplöshet och brist på kontroll påverkar ofta negativt. Men inte alltid.

– I mitt arbete träffar jag männi­skor som överlevde Förintelsen och upplevde fruktansvärda saker, men som faktiskt kunnat skapa sig ett välfungerade liv och mår ganska bra. Men jag har också träffat människor som upplevt några sekunder av svår rädsla i samband med en olycka och utvecklat ptsd.

Mycket svåra krisreaktioner, som ptsd, kan utlösas om den drabbade hotas till livet, blir extremt rädd och tror att han eller hon ska dö. Men även att bevittna hur andra skadas eller dödas, eller att se en anhörig hotas till livet skapar ofta svårt lidande. På senare år har man också förstått att man kan drabbas av ptsd genom att få en hemsk händelse återberättad, exempelvis hur en anhörig mördats.

– Vi ska inte låsa oss, säger Christina Fischler. Komplexiteten kring trauman är stor. Och vi vet att även sorg kan ha den här typen av traumatiserande effekt på vissa människor.

Men i människan finns också en stark ”psykologisk” överlevnadsinstinkt. För även om svåra händelser kan orsaka långvarigt psykiskt lidande klarar många av att återgå till ett normalt liv.

Inom psykologin talar man om resilience, eller motståndskraft. Det är en individs förmåga att komma igen efter en kris, förmågan till anpassning efter en svår händelse. Vad som skapar hög resilience är inte helt utrett.

– Vi vet inte om det är en medfödd egenskap eller om det går att lära ut. Men vi vet att personer som är emotionellt flexibla, som mitt i en svår sorg kan ändra känsloläge en stund och skratta åt något roligt ofta har högre resilience. Vi vet också att självtillit, alltså tron på den egna förmågan att hantera situationen, är viktig, liksom känsla av kontroll och god problemlösningsförmåga.

Att kunna skapa mening av det som skett bidrar också till hög resilience. I studier efter tsunamin finns exempel på hur tro och existentiella insikter, liksom känslan av mening och en känsla av att ha kontakt med dem man förlorat, gjorde att livet blev lättare att hantera.

När vi hamnar i kris tillämpar vi det som kallas coping eller bemästringsstrategier.

– Coping är de olika strategier vi använder för att dämpa det obehagliga i en situation och skapa en känsla av balans och kontroll.

Det kan handla om att söka socialt stöd, be omgivningen om hjälp, att göra positiva omskrivningar av händelsen eller om konfrontation.

– I vissa fall kan också undvikande vara en strategi. Kanske förnekar man allvaret i det som hänt under en period för att på så sätt få lite tid att samla sig.

Andra strategier är rent destruktiva. Som att använda droger, alkohol eller att börja utsätta sig för fara genom att exempelvis köra fort och vårdslöst med bilen.

– Man kan säga att krisreaktioner är en process; de ändrar form över tid och det betyder också att behoven av hjälp ser olika ut beroende på hur lång tid som gått efter händelsen.

Ett missförstånd är att alla behöver prata. Christina Fischler talar om samtalets paradigm. En föreställning om att samtal är lösningen på alla psykiska svårigheter.

Den som vill prata om det som skett med nära och kära ska självklart göra det. Men ett samtal ska aldrig tvingas fram, eftersom det riskerar att störa återhämtningen.

Om sorgen blir patologisk, om bearbetningen inte sätter i gång av sig själv, då krävs samtal i form av psykologisk behandling. Regelrätt psykologisk behandling bör sättas in en till sex månader efter en händelse.

– Sorgen måste få finnas där, ta sina uttryck. Det är inte farligt att gråta, att må dåligt eller att tycka att livet är hopplöst efter en allvarlig händelse. Bearbetningen startar många gånger spontant hos människor. Och går man in för tidigt med psykologisk behandling så riskerar man att bryta de naturliga processer vi alla är rustade med.

Det är inte alltid som ptsd eller svåra krisreaktioner framkallas av en enskild händelse.

– För den som drabbas ytterligt hårt av en till synes mindre allvarlig händelse så finns det ofta något annat i bakgrunden, berättar Christina Fischler.

Man pratar om kumulativa trauman. Att leva under långvarig stress eller möta upprepade svåra händelser gör att de psykiska effekterna byggs upp efter hand.

Andra möter trauman varje dag utan att drabbas psykiskt. Exempelvis poliser, personal i sjukvården eller ambulanspersonal.

– Det finns många förklaringar till att de klarar sig bättre. Förmodligen finns en struktur kring dem som hjälper dem att hantera det de möter i tjänsten. Det kan också bero på selektion. De som söker sig till den här typen av yrken är kanske individer som i grund och botten har förmåga att hantera svårigheter. Det kan också handla om att de, genom att dagligen möta olika händelser, sakta bygger upp sitt motstånd och skaffar sig verktyg för att hantera det som är svårt.

Och lite på samma sätt fungerar det med oss människor i allmänhet. Vi måste öva oss på olika saker, bland annat att hantera svårigheter. Här kan trygghet och anknytning betyda mycket.

– Om vi har god anknytning till våra föräldrar eller vårdnadshavare lär vi oss också självtillit. Vi övar upp förmågan att veta att vi inte dör av allt som är farligt.

Forskare menar att det kan finnas ett samband mellan förmågan att hantera svårigheter i livet och en trygg anknytning till föräldrar. Men det behöver inte betyda att man måste ha en trygg anknytning för att kunna hantera svårigheter, inte heller att den som lätt hamnar i kris har haft en mindre trygg anknytning.

Nu befinner vi oss i ett paradigmskifte vad gäller kunskapen om hur vi hanterar människor i kris, menar Christina Fischler. Man börjar förstå hur komplex traumapsykologin är.

– Vi behöver individanpassa behandlingarna mer. Det finns två grupper som utmärker sig vad gäller omgivningens bemötande. Den ena gruppen är de som har behov av professionellt stöd under lång tid. Där reagerar ofta omgivningen med att tycka att de ”ska komma igen” och ”skärpa till sig ”. Detta går naturligtvis inte.

– Den andra gruppen är de som inte har så stora svårigheter efter ett trauma trots att de kanske mist en anhörig eller själva blivit skadade. Där reagerar ofta omgivningen med att pressa dem att gå i terapi för ”gör du inte det så kan du bli sjuk” eller ”skjuter du upp det så blir det värre senare”. I dag vet vi att detta inte är en självklar sanning.

Av Eva Wedberg - 19 augusti 2013 21:18

Ikväll har jag och Ronja ägnat oss åt social träning.

Vi tog bussen ner till Tumba centrum, satt på en bänk och tittade på bussar, människor, hundar, rullatorer och så vidare. Efter någon timmer tog vi bussen igen och promenerade de sista kilometrarna hem.

Ronja var inte särskilt förtjust i övningen. Hon protesterade när vi skulle gå på bussen, rumpan låg klistrad mot marken.

Efter ett tag såg jag hur hennes rygg var full av mjäll på grund av att hon var stressad.

Det hela gick dock fint och nu sover hon gott i soffan.


Första sommaren vi bodde här, 2002, planterade vi flera fruktträd. Bland annat ett äppelträd  av sorten astrakan. Inspirerade av  Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Det har hittills varit sparsamt med äpplen i trädet. I år har det dock fullständigt exploderat. Vi plockar hink på hink. En del ger vi bort men vi försöker också göra litet för frysen som vi kan ta fram senare.

Ikväll har jag, Tommy och Emilia bakat ett gäng äppelpajer så det doftar riktigt gott här hemma just nu.


Såna här kvällar blir det också så tydligt att livet fortsätter men att någon fattas. Det är de här parallella spåren i livet som jag pratar om ibland.

Den djupa, djupa sorgen får dela plats med det vardagliga i det nya livet.

Jag tror det är det som är sorgearbete. Och att sorgen aldrig går över men att den alltmer får lämna plats för andra saker som sker.

På Helenas Facebook hade någon skrivit texten till Lisa Nilssons fina Var är du min vän.

Såhär kommer den:


Nu är sommarn’ här och fjärden ligger blå
Hela stan är tom och dammig, jag har ingenstans att gå
Det är tomflaskor i parken, ingenting i tidningen
Nu är sommarn’ här men var är du min vän
Nu är hösten här och luften är som glas
och jag räknar varje timme för du kommer väl tillbaks
Mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn
Nu är hösten här men var är du min vän
Nu är vintern här och natten... är så hård
Jag vill tänka på nåt’ annat men att glömma det är svårt
Jag kan inte lägre se, det blåser snö i ögonen
Nu är vintern här men var är du min vän

Nu är våren här och vinden ligger på
Trottoarerna är smutsiga och gatorna är grå

och förlåt om jag är dyster, det ska nog bli bättre sen’
Nu är våren här men var är du min vän
Nu är livet här, jag borde hoppa på
Jag har inget att förlora men jag stannar här endå
Jag har vant mig vid att vänta, jag kan vänta länge än
Nu är livet här men var är du min vän

Av Eva Wedberg - 18 augusti 2013 10:52

   Igår var en bra dag.

En sån där dag jag kunde ha förut, i det gamla livet.

Jag kände mig full av energi. Jag städade hela huset. När det var klart gick jag på långpromenad med Monica och hundarna, 7-kilometersspåret i Harbro.

Väl hemma igen gjorde jag lasagne. I vanliga fall brukar vi äta lasagne titt som tätt men det är också en sak som liksom inte blivit av den här våren.

Efter middagen tog jag en tur till IKEA och handlade en del lådor, ljus, galgar med mera.

Nu ska här fixas!!!

Nyss ringde det på dörren och en granne kom och lämnade in Emilias busskort, VISA-kort och pengar som hon tappat på vägen.

Vilken himla tur, jag tror inte ens Emilia hade hunnit märka att det var borta.

Känns som posititva vindar den här helgen.

Jag vill ta vara på när jag känner på det sättet och samla kraft för andra, jobbigare dagar som jag vet kommer.

Så nu ska jag städa några köksskåp innan jag tar med Ronja till centrum för social träning. Det vill säga vi ska sätta oss vid bussarna och titta på folk.


Det blir många bilder på Max och Ronja i den här bloggen. Men vi har ju även Milo, vår gamla Golden samt katterna Nizze och Jackson. Alla utom Nizze har Helena kommit hem med. Här är en bild på henne med Milo och Jackson.


Och så här trött var Ronja efter promenaden igår så hon sov i den här konstiga ställningen. Det förvånar mig att hon inte fick nackspärr.

 


Av Eva Wedberg - 16 augusti 2013 16:08

Idag är det 21 år sedan min pappa gick bort.

Han var nästan 80 år när han efter en god söndagsmiddag fick en hjärtinfarkt som han inte klarade.

Min pappa var inte  den som syntes och hördes mest. Han tyckte om att sitta på "kammarn" och lösa korsord och lägga patiens. Han var överhuvudtaget mycket duktig att spela kort och kunde lista ut vad alla medspelare satt med för färg på handen. Han tittade på all sport som visades på TV, även om han ofta somnade ifrån.

Det var länge sen pappa dog så händer det fortfarande att jag tänker på vad han skulle ha tyckt om vissa saker. Eller önskar att han var här så jag fick berätta vissa saker för honom.

 

Hittade den här suddiga bilden på pappa. Han sitter i sin älskade roddbår och ska lägga nät  i #Hungesjön


Jag har varit hos kuratorn idag. Det var första gången efter sommaruppehållet. Hon tyckte det var roligt att träffa mig  för jag hade gjort så stora framsteg. Hon uttryckte det naturligtvis inte så utan "jag har kommit en bra bit längre i mitt sorgearbete".

Jag är tydligen bra på det här med sorgearbete. Jag har en frisk sorg  för jag blundar inte för det som hänt och fastnar heller inte i det negativa Jag har kontakt med mina tankar och känslor.

Nu raljerar jag naturligtvis. Men jag vet att det är bra för mig med kuratorssamtalen. Det är bra att vädra alla jobbiga tankar som dyker upp i huvudet och få bena ut vad det handlar om.

Nu har jag bokat tid en gång i månaden hela hösten. Efter det får jag se vilket behov jag har.

Jag är också sjukskriven 25% ett par månader framåt. Det går bra att jobba som jag gör nu men jag är definitivt inte beredd att gå upp i tid.

Jag är ganska trött när arbetsveckan är slut.


Till sist vill jag visa att jag faktiskt varit litet flitig med stickorna i sommar.

 

En sjal och ett par raggsockor har det blivit.

Av Eva Wedberg - 14 augusti 2013 18:01

   Selektiv perception är ett uttryck jag lärde mig när jag gick förskollärarlinjen för drygt 30 år sedan.

Det innebär att man lägger märke till saker som är aktuella för en själv.

Exempelvis är man gravid hittar man många artiklar om graviditet i tidningen, är man intresserad av trav så ser man mycket som rör hästar, och så vidare.

Naturligtvis hittar jag massor, tidningsartiklar, böcker och TV-program som rör sorg, #suicid och att förlora barn.

Idag var det en artikel i DN om en kvinna som förlorade sin man så han hastigt gick bort i en hjärtinfarkt, 44 år gammal. Hon har nu skrivit en bok om sorgen och arbetet med att få ett bra liv igen.


När jag läste boken slogs det mig åter hur olika vi sörjer. Hennes sorgearbete skilde sig ganska mycket från mitt.

Hon struntade i hur hon var klädd eller lät bli att duscha. För mig var det väldigt viktigt att känna mig fräsch och att ha ordning omkring mig.  Det motverkade det kaos jag hade inuti.

Hon hade också svårt att planera, under flera år såg hon max en vecka framåt.  Jag har nästan hela tiden varit fast besluten att klara av detta och haft olika strategier i huvudet för att det ska gå.


Det är dock viktigt att komma ihåg att inget är rätt eller fel. Det är heller inte antal tårar man fäller som mäter sorgen.


Den här bilden har jag haft med förut tror jag. Men jag tycker om att se mig tillsammans med båda mina döttrar

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8 9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Augusti 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards