Jag bara måste börja med att visa några bilder på Emilia och hennes kompisar som de tog nu i veckan när de var i Kungsan i Stockholm. Bilderna visar förutom tjejerna hur hela Kungsan går i rosa tack vare alla körsbärsblommorna Jag blir så glad när jag ser de här fina bilderna, unga fina tjejer i en miljö som vibrerar av vår och framtidstro.

Igår var det årsstämma i Suicide Zero.

Jag är så stolt att vara en del av den organisationen. På drygt ett år har vi gått från ingenting till att vara en betydande aktör inom frågor som rör suicidprevention. Vi har en stabil ekonom och haft möjlighet att anställa Alfred Skogberg som generalsekreterare.

Vi har flera starka namn som är ambassadörer såsom Mia Skäringer och Mattias Sunneborn. Några av de mest respekterade experterna inom området är knutna till föreningen.

21 augusti kommer det att anordnas en gala i Karlstad i Suicide Zeros anda, Våga fråga.

Och i allt detta har jag förmånen att få vara en kugge och bidra med mina kunskaper inom ekonomi och administration. Och få möjlighet att skapa någon mening med att Helena lämnade oss.

Igår var det alltså stämma, den andra i ordningen.

I samband med stämman hölls ett par föreläsningar, läkaren Ullakarin Nyberg som ingår i Suicide Zeros expertråd var den ena föreläsaren och jag var den andra.

Mitt tema var varför jag engagerar mig i Suicide Zero.

Jag berättade om Helena. Hurdan hon var, vad hon tyckte om att göra och att hon var en välfungerande ung kvinna som aldrig sökt hjälp och heller inte passade in i mallen för hur en suicidnära/deprimerad person agerar. Jag berättade också att trots att vi inte anat att hon funderade på att ta sitt liv så har vi aldrig tvivlat på att det var det som hände.

För tecknen finns där alltid innan. Men har man inte tillräcklig kunskap så är det som ett språk man inte behärskar, det finns kommunikation men man förstår inte vad det betyder och kan heller inte lägga ihop två och två för att skönja ett mönster.

Och det var säkert också så att Helena inte heller förstod vad som hände med henne och hon kunde därmed inte sätta ord på det.

Den främsta anledningen till att jag engagerar mig är att jag tror på förändring. Det går att minska antalet självmord. Och det går att hitta sätt så vi är mer rädda om varandra och både vågar fråga och vågar berätta om psykisk ohälsa.

Och så vill jag att Helena  ska vara stolt!!!

Alfreds bild från mitt föredrag

Det blev inget firande på Helenas födelsedag i onsdags.

Vi hade egentligen tänkt det. Ordna litet feststämning, samlas, äta  gott.

När dagen väl kom så kändes det mest konstigt att göra något. Jag hade hellre firat en 24-åring såklart och jag kände mig lurad på en tårtbit. Men att fira när festföremålet inte är med blir ett dåligt firande.

Den första födelsedagen hon inte var med oss, för två år sedan oroade vi oss väldigt mycket för veckorna innan den inföll. För att orka igenom så ordnade vi med Öppet hus och bjöd på buffé i två dagar. Det kändes rätt då, allt var så färskt och vi behövde göra något bra. Göra något bra av den tyngsta av dagar.

Förra året köpte vi Helenas favorittårta och ordnade med ett litet mindre tårtkalas.

Men i år alltså ingenting, åtminstone inte som liknade tidigare födelsedagar.

Helena finns med på olika sätt hela tiden. Vi pratar om henne och vi saknar henne. Jag engagerar mig och jobbar mycket med suicidprevention och lär mig alltmer om suicid och psykisk ohälsa. Allt pågår dagligen, det är egentligen ingen skillnad om det är hennes födelsedag eller inte. Sen blir det på ett sätt mer smärtsamt såna dagar för man påminns om det man mist, hur det var förut och hur det borde vara.

Vi var såklart till kyrkogården och tände ljus och marschaller men annars var det en dag som andra, en väldigt hektisk dag. Och det slog mig att det bästa jag kunde göra för Helena den dagen, en flicka som många sätt var livet självt, var just det. Ägna mig åt de som lever runt omkring mig och göra mitt bästa för dem och för mig.

Kanske känns det annorlunda ett annat år, kanske inte. vi får ta det när det kommer.

Men just nu känner jag mig lugn och harmonisk och starkare än jag gjort de senaste dryga två åren.  

Älskade vännen!

Grattis på 24-årsdagen. Eller hur säger man? Det är väl inte riktigt 24 -årsdagen, utan 24 år sen du föddes.

Jag tror att man som förälder alltid kommer ihåg efteråt precis hur det var den dagen ens barn föddes. Daniel kom den varmaste augustidag man kan tänka sig 1989, Emilia en lördag mitt i skid-VM 1999 och jag ville hinna se klart en tävling innan vi åkte in till sjukhuset.

Och så du, en strålande vacker vårdag 1991. Det var en måndagmorgon vi åkte till Södertälje sjukhus och vid lunch var det klart. Världens lättaste förlossning. Barnmorskan sade efteråt att man inte kunde se så pigg ut när man nyss fått barn.

Och du var så lätt att vara mamma åt. Glad, pigg och energisk. Du hade alltid något på gång. Alltid med där det hände saker.

Och alla dessa djur som du älskade. Katterna, hundarna som du passade, hästarna du red. Men de vandrande pinnarna hade du nog kunnat vara utan.

Till skillnad från mig så var du smidig och vig.  Du reste dig långt innan du var ett halvår gammal.

Jag var så otroligt imponerad när du red och faktiskt STOD på hästryggen när hästen travade runt.

Och så kunde du gå ner i spagat, bara så där. Jag ville ta med dig till min gamla idrottslärare och visa att jag minsann hade en dotter som var så vig.

Och det jag alltid tjatar om; när du hoppade i vattnet och simmade. Trots att du aldrig gått i simskola eller hade övat så kunde du bara simma. Jag förstod aldrig hur det gick till.

Din energi gjorde mig ibland helt slut, det hade varit lättare att hålla reda på en näve loppor än dig när du var på det humöret. Men alltid rolig att vara med, du gav mig så mycket.

24 år skulle du fyllt idag. Jag hade velat vara med den 24-åriga Helena. Vuxen, kanske på god väg att hitta dig själv. Kanske hade du gått en utbildning, kanske jobbat med något du tyckte om. Oavsett så tror jag vi hade "hängt" mycket med varandra. Gått på bio, rest, fikat.

Du hade säkert ringt för flera veckor sen och undrat vad du skulle få i födelsedagspresent, förhandlat om vad du ville ha. Du hade också haft önskemat och önsketårta och önskefirande.

Vi ska fira dig litet idag också för dagen du föddes är en glädjens dag.  Jag är så tacksam för åren med dig, jag önskar bara att de blivit fler. 

Ta hand om dig nu. Vi hörs snart igen.

Kram/mamma