catchingup

Alla inlägg under mars 2014

Av Eva Wedberg - 31 mars 2014 20:33

Nu är alla årsredovisningar, protokoll och revisionsberättelser inlämnade för den här gången.

Det känns väldigt bra.

Jag brukar tycka att det här är den bästa tiden på hela året.

Den mest intensiva perioden är överstökad, det blir varmare ute och snart börjar alla långhelger med extra ledighet.

I år är jag mest förundrad att jag klarat av vintern.

Jag minns hur jag oroade mig i höstas för den långa mörka perioden som låg framför mig. Med jul, nyår och årsdag.

Nu kan jag konstatera att det har gått.

Vi är inne i sommartiden med de allt ljusare kvällarna och den energi det ger.

Det ger viss styrka att ha fixat det ända hit.


Samtidigt har jag känt mig mer ledsen de senaste veckorna.

Kanske har det att göra med alla förväntningar som kommer med våren - det jag önskar mest kan ju aldrig hända.

Framför allt tror jag ändå min deppighet beror på att Helenas födelsedag närmar sig.

Om en vecka skulle hon ha fyllt 23 år.

Jag funderar på hur vi ska fira dagen -om vi ska fira.

Jo, fira ska vi nog. Aldrig kan jag vara ledsen över att Helena föddes så det är värt att firas.

Förra året gjorde vi buffé och bjöd in nästan 40 personer på Öppet hus.

Så stort blir det inte i år.

Men jag har tagit ledigt och vi ska ha tårta, troligtvis Helenas favorit, Prinsesstårta.

Och jag hoppas att det kommer en del gäster också.

 

Åsas fina tårta förra året


ANNONS
Av Eva Wedberg - 29 mars 2014 19:10

Det har kanppast undgått någon som läser min blogg att vi har ett gäng hundar och katter i huset.

Vi har alltid haft djur. När jag och Tommy flyttade ihop hade vi varsin katt med oss i boet

Och så har det fortsatt. Länge hade vi bara en katt, Nizze. 

Sen fick Helena Milo, vår kära Golden Retriever. Helena köpte katten Jackson.  Emilia fick kaninen Oliver, som dock inte finns kvar längre.

Nu tyckte vi att vi hade ganska lagom många djur och var nöjda med det.


Helena flyttade hemifrån och skaffade blandrasen Max och dobermannen Ronja.

Så hände det som inte fick hända och Max och Ronja flyttade hem till oss.

Och nu har vi även lilla kattfröken Sam.


Det kan tyckas stolligt med alla dessa djur. Och jag skulle ljuga om jag sade att det är lättsamt.

Det tar massor med tid och kostar en massa pengar.

Vi är alltid bundna och måste alltid planera innan vi kan göra något.

Det blir hårigt och dammigt  och nästan omöjligt att ha välstädat.

Det är nästan omöjligt för oss att resa bort samtidigt och vi inte tar med hundarna.

Ändå tror jag att det har varit bra för oss under den här tiden att ha djuren att ta hand om.

Vi har varit tvungna att ha rutiner och att ta oss ut varje dag.

Djur ger ofta anledning att skratta.

Vi har ett gäng varelser som alltid är beroende av oss. Och det är gott att vara behövd, så är det bara.


Jag tycker om alla våra hundar och katter. Jag blir glad när jag ser Sam, Milo är som en bästa vän och så vidare.

Men Ronja är en  speciell ögonsten. 

Det har hon varit sen hon kom till Helena i november 2011. 

Alla försökte övertala Helena att inte skaffa en hund till när hon hade Max. Men hon var så inställd på att hon ville ha en doberman och så fick det bli.

Det gick inte att övertala Helena när hon väl bestämt sig för något.

Till min förvåning föll jag för Ronja direkt. Hon är skitjobbig och retfull men också så väldigt intelligent och läraktig.

Hon är frusen och vill helst ha täcke på sig när hon sover. Hon är alltid på gott humör. Hon tröttnar aldrig på att bli klappad och hon kan njuta av ett märgben i timmar.

 Hon väcker mig ofta på nätterna för hon behöver gå ut, även om vi varit ute precis innan vi lägger oss.

Det är alltid litet oroligt där Ronja är. Hon kan få fart på de andra hundarna och hon jagar katterna om hon känner sig rastlös.

Jag har skrivit förut att Ronja ÄR Helena. Det där litet busiga och rastlösa. Och att inte riktigt veta vad som kommer härnäst.

Jag träffade på en kvinna häromdagen när jag var ute med Ronja. Jag råkar veta att kvinnan i fråga är veterinär.

Hon sade att Ronja är både väldigt dominant men också osäker och rädd.

Jag har tänkt att så var det med Helena också. Hon kunde ta för sig och få andra att dansa efter hennes pipa samtidigt som hon i andra sammanhang var blyg och inte vågade säga nånting.

Jag tror nu också att den osäkra sidan hos henne var starkare än någon anade.


Jag tänker alltid att Helena är Ronjas och Max matte och att vi passar dem åt henne. När jag ser tillbaka på Helena och hundarna finns så många minnen och jag har känslan att det var under lång tid hon levde med sina hundar. I själva verket bodde hon med Ronja 1 år och 2 månader.

Helena var varit borta från oss snart 1 år och 3 månader. Ronja har alltså bott längre tid utan Helena än med henne. 

Vart tog den tiden vägen?


Nytagna bilder på Mörkö

 

 




Från samma strand 2012, någon fattas på bilderna ovan

Inte lätt att ta bild med självutlösare och få med tre hundar

 


Chilla i sängen  

 


ANNONS
Av Eva Wedberg - 26 mars 2014 21:48

Jag känner att jag vill förtydliga litet om det inlägg jag skrev häromdagen.

Jag skrev att ibland hugger det till när jag hör om positiva saker som händer Helenas vänner.

Jag kan ibland också känna mig ledsen när mina väninnor pratar om sina döttrar.


Jag vet att många av både Helenas vänner och mina vänner läser min blogg så jag riktar mig till er:


Jag vill ABSOLUT inte att ni ska sluta berätta för mig.

Censurera aldrig för att ni är rädda att göra mig ledsen. Jag vill bli behandlad som innan jag förlorade Helena.

jag tror det är enda sättet att leva ett bra liv.

Jag vill höra om allt som händer. Jag gläds verkligen med er. Och känner med er om ni inte mår bra

Jag vet att ni liksom jag sörjer Helena och skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle komma tillbaka.

Och liksom jag behöver ni orientera er in i ett liv utan henne.

JAG unnar mig att vara glad och skratta. Jag behöver det för att orka. Jag tycker jag förtjänar att må bra.

Och det gör alla andra också som kände Helena.


Speciellt ni som är unga ska ta vara på det liv ni har och ta de chanser och möjligheter som dyker upp.

Lova mig det!


Jag blir inte ledsen av att andra är glada.

Det som gör mig ledsen är att det finns så mycket som Helena inte får uppleva.



Livet är inte alltid enkelt, och våra tankar och känslor följer inga regler.

En vän skrev så fint till Helena på Facebook idag. Jag tycker det sammanfattar på ett fantastiskt sätt vad sorg och saknad kan innebära.

Jag tar mig friheten att citera det här:


"Det är i dom lyckligaste ögonblicken som jag saknar dig som mest.
Jag vill att du också ska få uppleva allt som är roligt, med eller utan mig, vänner eller inte, jag vill bara att du ska leva."




Av Eva Wedberg - 24 mars 2014 20:44

Idag  stötte jag ihop med en av Helenas närmaste vänner.

Vi har inte setts sedan i våras och blev stående en bra stund och pratade.

Vi pratade om läget just nu, hur vi mår, vad som hänt sen sist och så vidare. 

Naturligtvis pratade vi också om Helena. Om hennes sista tid, hur vi båda lagt märke till saker hon gjort som inte riktigt var som vanligt men som vi inte reagerade på. När man sen lägger ihop bitarna så ser man ett mönster som man inte förstod då.

Mest delade vi ändå minnen vi har av Helena. Hur nervös hon var när hon skulle köra i snö första gången men sen blev jätteduktig chaufför, hur envis hon kunde vara och hur hon trivdes att jobba i hemtjänsten. Jag är så glad att Helena jobbade där och var uppskattad av både kollegor och brukare.

Jag fick nu också veta att de fortfarande pratar mycket om henne och saknar henne.  Det värmer att hon finns med på det sätter och att hon gjort skillnad på ett sätt.


Helenas väninna är duktig. Hon både pluggar och jobbar och kommer säkert att nå dit hon vill.

Flera av Helenas vänner  upplever positiva saker. De får barn, reser på spännande resor eller köper lägenhet.

De börjar helt enkelt bli vuxna och saker faller på plats.

Jag gläds naturligtvis med dem och tycker de är värda att ha det bra. Och även de har ju upplevt en svår sorg när Helena försvann.

Samtidigt hugger det till i mig när jag hör det. Det känns tungt att Helena inte får uppleva det som också hon drömde om. Hon ville resa, hon ville ha familj, hon ville studera.

Det blev inte så. 

 

 

Av Eva Wedberg - 23 mars 2014 20:50

Ännu en vecka har passerat.

Ännu en intensiv vecka.

Jag tänker hela tiden att - nu  ska jag kämpa de här dagarna så blir det lugnare sen.

Jag är van att ha det fullt upp under årets första 3 månader. 

Jobbar man på ekonomiavdelning så är det högsäsong den tiden. Hur man än planerar och förbereder så blir det stressigt och litet för mycket iallafall.

Till det kommer att jag är God man sen ganska många år tillbaka och det arbetet ska redovisas till Överförmyndaren i februari.

Jag är dessutom revisor för flera föreningar och det jobbet ska också göras nu.

Visst får jag till viss del skylla mig själv att det blir så mycket men samtidigt tycker jag det är roligt.

Och det är ju bara en del av året.


Förra våren var jag ju sjukskriven under hela bokslutsperioden så det  var aldrig aktuellt.

Däremot genomförde jag mina andra uppdrag. (Arvodesfritt är bäst att tillägga om någon undrar.)

Och det kändes bra i det skedet att kunna utföra något som var helt skilt från allt det jobbiga som hände.

I år har jag kört på som "vanligt".

Jag har dock varken kraft eller stesstålighet som "vanligt". Jag är mindre strukturerad, har svårare att komma ihåg detaljer och vad som är bestämt.  Det har varit ett hästjobb att få allt på plats. 

På något vis har det ändå fungerat. Kanske tack vare att jag tog en semestervecka mitt i och vilade upp mig.

Och mitt sifferminne och förmåga att analysera resultat är faktiskt i gammal god form.

Det är iallafall tur att NU lugnar det snart ner sig.

 

Den här helgen har varit lugn. Det var skönt att bara vara ett par dagar.

Vi har gjort vårfint på graven, planterat påskliljor och penséer. Minns så väl de första påskliljorna vi satte på graven förra våren. Tänk att det gått ett år sen dess.

Jag tycker den här vintern har gått väldigt snabbt. Kanske är det för att jag oroade mig så väldigt för den.

Med lugnet har också följt att jag känt mig mer ledsen än på länge.

Saknaden känns mer, jag längtar så förfärligt efter Helena.

   Jag tror man måste igenom en viss dos av sorg och saknad, Om livet snurrar fort är det lättare att hålla sorgen litet på avstånd men man kommer aldrig undan. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 





Av Eva Wedberg - 20 mars 2014 22:22

.... eller vad är det som betyder nånting?


Igår var jag på årsstämma i vår samfällighet.

Det var ungefär samma frågor som vanligt som var på tapeten:

Vattentrycket är dåligt i kranarna.

Bilarna kör för fort.

Man kastar fel saker i toaletten så det blir stopp i pumpstationen.

Det är dålig uppslutning på de gemensamma städdagarna

Och kvällens hetaste potatis: Snöröjningen förra vintern.

Ni kommer kanske ihåg att förra vintern hade vi snö från december till april här i Stockholm. Det fortsatte snöa och snövallarna blev allt högre.

Det fanns liksom ingenstans att göra av all snö som kom.

Igår på stämman höjdes flera röster att det inte blivit plogat i tid, nån hade halkat för det var halt, nån annan tyckte att sandbilen kommit i onödan.

Kort sagt fanns där på stämman ett flertal självutnämnda experter på snöröjning.

 

Det var en relativt  infekterad debatt, någon erbjöd sig ironiskt att köpa broddar till de andra.

Jag FÖRSTÅR inte att man orkar bry sig.

Vi lever i Sverige och det snöar ibland. Det går inte att ploga på alla ställen samtidigt. Vi måste vara beredda på att få pulsa i snön ibland och kanske halka omkull.

Själv gjorde jag en praktvurpa häromkvällen på torr asfalt så det går inte att undgå att man faller.


Men oavsett vad man klagar på så är det fenomenet att vi klagar på småsaker som stör mig.   Och att man inte har självdistans att inse det att det inte är något att lägga energi på.

Att man tar den typen av debatt på fullt allvar


Tänk om man kunde använda den energin och ilskan och göra något bra, att göra skillnad istället.



......eller pussa en doberman



 

 

Av Eva Wedberg - 19 mars 2014 23:05

Idag har Josefina namnsdag. Helenas fullständiga namn var Helena Josefine Margareta.
Så grattis på namnsdagen.
Det är bara det att hon inte hette Josefine. Hon döptes till det och vi skrev alltud det när vi skulle skriva hela namnet.
Men namnet blev aldrig registrerat så officiellt hette hon Helena Margareta.
Vi hade ingen aning om det när hon levde utan vi insåg det efteråt i alla de kontakter vi hade med myndigheter.
Jag vet inte hur viktigt det är för oss. På ett sätt känns det som ett svek mot Helena att hon inte hette det vi trodde. Men jag ligger inte sömnlös och grubblar över det heller.
Till saken hör att hon inte var så förtjust i namnet Margarera utan funderade på att ta bort det och heta Helena Josefine.

Frusna Ronja värmer sig vid öppna spisen

Av Eva Wedberg - 16 mars 2014 20:48

Första arbetsveckan efter semestern avklarad.

Det har åter varit en vecka som till stor del handlat om hundarna.

Jag har avslutat min hundmöteskurs med Ronja. Nu återstår bara jobbet att ta till oss det som sades på kursen.

Vi har också börjat en kurs med Max. Den går ut på att ett gäng hundar med ägare  går omkring i sakta mak på en begränsad yta. Den som är hundförare ska inte låtsas om som man har någon hund och heller inte tilrättavisa om den gör utfall.

Det är roligt att testa något nytt. Kursen går norr om Uppsala och det är två gånger i veckan så det är fullt upp några veckor framöver.

Det har också varit ganska mycket jobb och att ta igen det som hamnat efter.

Nu i helgen har jag varit i Sätra Brunn utanför Sala.  För över 30 år sedan utbildade jag mig till Förskollärare. Jag hade turen att hamna i en studentkorridor med fyra jättertrevliga tjejer. Vi var alla drygt 20 år och hade ganska lika syn på livet och fick en toppen tid där precis i början av vuxenlivet.

Till min glädje har vi hållit kontakten genom åren och träffats då och då.

Det var drygt 3 år sedan senast men den här helgen var det alltså dags och vi träffades vid Sätra brunn. Jag, Karin, Anna-Carin, Lotta och Birgitta.

Det blev en helg med skratt, gråt, bubbelbad, promenad, kokosprickar, champagne och trerätters middag och --- afternoon tea.


Vi hade också fina samtal om  livet, det som händer och att ingen är helt förskonad från svårigheter.

Det känns gott att få möjlighet att mötas på det här sättet.

 

 

 

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se