catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Tankar kring sorg och saknad

Av Eva Wedberg - 1 augusti 2016 22:25

Det blev inte som vi tänkt med kattungarna som föddes för några veckor sedan.

De fyra ungarna kunde inte tillgodogöra sig näring. De små kattbäbisarna som var så små när de föddes blev allt mindre och efter några dagar dog  alla utom en.

Vi var jätteledsna. Det var katter, men vi fäste oss vid dem ändå. Och de små varelserna väckte beskyddarinstinkterna i oss. Vi var så glada när ungarna föddes och tyckte vi förtjänat att få ha dem hos oss. Och så förbyttes det i tårar.


MEN det visade sig att den unge som var kvar var pigg och växte som den skulle. Efter en vecka fick den ögon, nu är den 3 veckor och har börjat leka så smått.

Vi insåg snart att kullen som föddes inte var livskraftig och att det nog inte skulle ha blivit några katter. Det innebär också att den lilla krabat som är kvar egentligen inte skulle ha förutsättningar att klara sig.

Vi skulle inte ha haft någon kattunge men vi har en. Med det perspektivet är det helt fantastiskt med denna lilla krabat. Vi kallar den ”Miracle baby”  för så känns det emellanåt. Och vi är helt förälskade.

Verkar så klart helt knäppt för den som inte har husdjur själv.


Det jag vill komma till och som katterna får symbolisera, är att vi själva ibland kan välja vilket perspektiv vi ska ha till det som händer oss. Vi kunde ha fortsatt vara ledsen de förlorade kattungarna. Nu är vi istället otroligt glada för den krabat vi har. Vi uppskattar den säkert mer än vi gjort om vi inte haft fler ungar från början.


Det är inte alltid så lätt att välja, jag vet. Vi kanske vill men orkar inte.

Men vi tar alltför ofta det vi har för givet. Vi glömmer bort att uppskatta det och strävar efter något annat.


Vi grämer oss över våra misslyckanden istället för att vara stolta över det vi åstadkommer.

Jag gör det alldeles för ofta. Förra veckan hade jag sju liknande ärenden på mitt jobb. Sex av dem fixade jag med lyckat resultat, det sjunde strulade till sig. Gissa vilket av dessa jag funderade på efteråt.


Som ni vet förlorade jag en älskad dotter för några år sedan.

Det kan vara extra svårt för oss som förlorat någon nära att se dem som finns runt oss. Och sorgen måste få ta sin tid. En viss saknad måste få finnas, det går aldrig att helt komma ifrån de största sorgerna som drabbar oss.

Men desto viktigare att vi ser dem vi fortfarande har hos oss och inte låter sorgen överskugga det för alltid.


Lilla Katniss. Döptes till Jack Sparrow men vi fick ändra det när det visade sig vara en tjej.

 


Med mamma Samantha


 

Av Eva Wedberg - 24 maj 2015 20:52

Idag har jag för första gången på länge gjort svängen förbi ”platsen”.   Jag satt där några minuter. Buskarna där har vuxit en del för övrigt ser det ut som förut. Ingenting, absolut ingenting visar att  just där förändrades livet en januaridag 2013. Hur är det möjligt att inga tecken finns kvar? Något så omvälvande borde lämna avtryck i naturen för lång tid framåt. Ingenting skulle kunna växa där. En krater eller ett berg borde ha uppstått ur kraften av det oerhörda som hände.

Jag åkte senare vidare förbi Helenas lägenhet. Jag såg att kökslampan hänger kvar. Den som hon köpte ett par månader innan hon lämnade oss. Vi gav den till killen som köpte lägenheten. Men idag kände jag hur femåringen i mig kom fram och jag tänkte surt: ”Det är Helenas lampa, och Helenas kök”

Åh, vad skulle jag inte ha gjort för att få ställa bilen på gästparkeringen, svära över hur trångt det var och sen gå in till Helena och dricka en kopp kaffe med henne.

Att längta efter Helena liknar ingen annan längtan jag varit med om. När jag längtar efter mina andra barn och familj så är det förenat med en förväntan över det vi har möjlighet att uppleva tillsammans.

Jag kan sakna vissa perioder, semestrar, ställen jag bott på i mitt liv, längta tillbaka men ändå inse att då var då och nu är nu.

Jag kan sakna min pappa som dog för drygt tjugo år sedan. Det finns fortfarande saker jag skulle vilja berätta för honom. Men jag vet också att han levde ett långt liv. När det var dags somnade han in och det kändes naturligt och ganska fint..

Att längta efter Helena har inget bitterljuvt eller tjusigt i sig. Det var inte dags för henne att lämna oss och inte ett dugg naturligt.

Det är bara en ren längtan som känns i hela kroppen; varje ben, varje muskel,  varje cell.  En längtan med alla sinnen. En längtan efter det som var och allt vi går miste om tillsammans. En längtan efter att höra hennes röst, att få ett telefonsamtal.  Att känna henne dra fingrarna genom mitt hår. Höra hur hon klappar med händerna så högt så man vrålar att hon ska sluta. Bli galen på hennes tjat.  Längtan efter att se henne framför sig, att ha henne bredvid sig vid matbordet. Längtan efter att se henne bli äldre.

En längtan som inte går att lindra eller minska på. Bara hitta sätt att förhålla sig till.

    


Av Eva Wedberg - 5 januari 2015 13:31

Vad är rätt när det gäller sorg? Vad är fel? Finns det överhuvudtaget rätt och fel?

Det finns det naturligtvis inte. Var och en sörjer på sitt sätt. Däremot är det viktigt att gå igenom sorgen. Man kan inte komma undan. Det gäller oavsett vilken sorg man bär på. Det innebär ofta en sorg att förlora jobb, gå igenom skilsmässa, inte få det man drömt om. Här skriver jag dock i första hand om att förlora en närstående.

Man måste ge sig tiden och våga gå in i det jobbiga. Det går inte att resa ifrån eller stressa förbi sin förlust. Om man försöker göra det så kommer det förr eller senare kapp i andra sammanhang längre fram. ’För att man ska kunna bli en hel människa igen så måste man sörja. Jag brukar ibland säga att jag inte vill att sorgen ska begränsa mig. Jag försöker att inte undvika det som känns extra jobbigt utan utsätter mig för det istället. Jag har besökt platser som varit jobbiga, där sorgen känns som mest. Jag har pratat och pratar ofta om det som hänt. Och jag har vältrat mig i skuldkänslor och självförebråelser och jag har satt ord på de jobbigaste tankarna.

Jag tror det är absolut nödvändigt att tillåta känslorna som kommer. Att gråta och vara ledsen, känna saknaden som river. Det är också tillåtet att vara arg, skitförbannad. Arg på  den man mist; att de inte kämpade inte tog emot hjälp. Eller helt enkelt arg för att personen inte finns kvar hos oss.

 Man får också vara arg på ödet, att detta händer just mig.

När jag var nydrabbad (ett ord jag lärt mig under min sorgeprocess) så var det många som fick höra mig beklaga mig över att det var så orättvist eftersom jag ”minsann betalar skatt och inte slänger papper på marken” .

Med litet perspektiv på den tiden kan jag inte låta bli att le åt den ganska fåniga formuleringen. En skräpfri natur eller skatteintäkter till staten har ju inget att göra med att Helena inte orkade leva. Men det jag försökte sätta ord på var ju den existentiella orättvisan jag tyckte mig uppleva. Jag ansåg helt enkelt att det borde finnas regler som anger att om man försöker göra sitt bästa för sina barn ger dem kärlek och finns där för dem; då ska man inte kunna förlora dem. Jag vet att det är oerhört naivt och att det inte alls fungerar så – men ändå.

Det finns ingen mall för sorg. Och den måste få ta sin tid.  Har man aldrig upplevt svår sorg  eller står bredvid och ser någon som sörjer djupt kan  man tycka att personen ska komma tillbaka till det vanliga livet så fort som möjligt. Lämna sorgen bakom sig.

Vi är nog många sörjande som upplevt omgivningens kommentarer och antydningar om att de tycker man borde ha sörjt klart nu. Man sörjer aldrig klart. Däremot får sorgen mindre plats med tiden. Vi är skapta att klara den svåraste förlust och så småningom börjar de flesta av oss att se framåt och glädja sig åt livet. Det går inte att leva nedtyngd av sorgen för resten av livet. Det är ett arbete vi måste igenom och sen så småningom blir det en del av livet.
Man förändras för alltid när man drabbas av en stor sorg. Liksom man gör av alla kriser. När man förlorar någon närstående så får hela världsbilen en törn. Hur kunde det här hända mig?

Man får en annan syn på saker. Hur man hanterar det och gör med det på sikt är upp till var och en.

Man kanske försöker bli en bättre person, kanske byter jobb. Eller så vill man leva vidare som förut, försöka få en vardag liknande den som var innan.

Det finns ingen tävlan i att bli den bästa människan eller göra den största förändringen i livet. Man är inte bättre eller sämre, oavsett hur man väljer att leva sitt fortsatta liv. Det gäller helt enkelt att hitta sätt att hantera det liv man har.

En bild från Helenas "charmiga" punktid.  

Av Eva Wedberg - 30 december 2014 08:45

Julen har kommit och gått. Med mat, julklappar och allt annat som hör till. På ytan har allt varit som vanligt. Vi bestämde tidigt att fira hemma i år, för första gången utan Helena Jag var så nervös innan hur det skulle kännas. Skulle jag gråta mig igenom de här dagarna? Skulle vi fira utan Helena? Eller skulle vi lyckas hitta ett sätt att fira utan henne men med henne närvarande på något sätt?  Vi strävade efter det sista.  Vi firade utan henne men ville också hitta former så att hon fanns med oss – så klart.

De flesta har förlorat någon de tycker om och vet att saknaden ofta blir mer påtaglig vid speciella dagar som nu i juletid.

Helena som verkligen älskade julen. Att förbereda; baka pepparkakor, handla julklappar och pynta. Det är inte rätt att vi nu istället får gå till hennes grav och tända marschaller och pynta med tomtar där i kylan.

Men även om hon inte var här så fanns hon med hela tiden iallafall. Det är märkligt att någon kan kännas så närvarande trots att han/hon inte är där. Närvarande och samtidigt så plågsamt frånvarande.

Vår speciella Helena-grej var när vi samlades framför TV:n och tittade på filmen ”Tomten är far till alla barnen”. Helenas viktigaste ”julmåste, viktigare än både Kalle Anka och julskinka.

Det var ett absolut krav från hennes sida att vi skulle sitta tillsammans och se den filmen på julaftonskvällarna, efter det att julklapparna delats ut. Vi kan nästan alla repliker utantill vi det här laget men vad gör det? Tradition är tradition och det har vi inte ändrat på.


Julen blev också helt OK. Som med de flesta av de här extra jobbiga dagarna så är det värre innan. När de väl kommer blir det dagar att ta sig igenom och göra så bra som möjligt. Och vi lyckades ganska bra med det.  Vi har haft det roligt och trevligt med våra två fina barn som finns här. De är det viktigaste. Viktigare än Helena nu.. Måste jag välja mellan dem och Helena så kommer de alltid före. Så måste det vara. Det kan tyckas hårt, jag drar nästan efter andan när jag skriver det. Men Helena som den hon var tillhör inte nutiden. Hon har varit en fantastisk del av mitt liv som i mycket format mig till den jag är. Att hon inte längre lever påverkar också väldigt mycket vem jag är och vilka val jag gör. Men jag kan inte göra mer för henne i hennes jordeliv för hon är inte här och hon kommer inte tillbaka. Det måste jag inse.  

Men Helena är fortfarande också mitt barn precis som de andra och behovet att ta hand om och skydda finns ändå kvar även om hon inte lever kvar hos oss. Och nu tar jag hand om henne genom prata om henne och vårda minnet av den hon var för mig. Så att hon finns kvar i mitt och andras medvetande för lång tid framöver.

Jag träffade en av Helenas kollegor häromdagen. Kollegan berättade att man fortfarande pratar mycket om Helena på jobbet och att de saknar henne. Jag tyckte det var  som att få en fin present att få höra det. Helena finns kvar i mångas tankar. Hon är saknad och hon har gjort avtryck bland dem hon mötte.

Julen är som sagt över för den här gången Nu har vi mellandagarna och om några dagar har vi ett nytt år. 2014 är snart slut, 2014 när Helena inte varit med. Det första hela årtalet utan henne. 2013 var hon ju med några dagar.

Årsdagen när hon lämnade oss närmar sig. 2 år då. Och vi går in på tredje varvet utan henne.


Av Eva Wedberg - 23 november 2014 13:56

För ganska precis två år sedan var jag och Tommy ute och åkte bil i Uppland.

Det var en fin litet disig novembersöndag.  Som så många söndagar innan och skulle det visa sig, många söndagar efter det var vi ute för att leta sommarhus.

Den här gången hade vi sett ut några objekt i Uppland. Vi hade startat ganska tidigt hemifrån för att hinna med de vi sett ut. Vi var redan ganska vana och visste hur lång tid vi behövde för att hinna med ett par visningar, om husen var någorlunda intressanta även kolla litet på omgivningarna samt om möjligt åka förbi ytterligare något hus. Dessutom stanna till och äta på någon lokal gatugrill, vilket var det mest extravaganta vi hann med. Det skulle ta oss hela dagen.

Det var ett ganska tröstlöst letande efter hus dock. Det var sällan verkligheten motsvarade beskrivningen på internet. Så småningom lärde vi oss vissa koder i texterna; enskilt läge tex betydde ofta en halvmil in i mörkaste skogen, ”för den händige” var synonymt med fallfärdigt ruckel.

Men det var ändå trevliga söndagsutflykter. Vi besökte många byar vi aldrig hört talas om.

Och så pratade vi med Helena. Ibland var hon med, hon var nog den enda av barnen som var intresserad av ett fritidshus. Men oftast så pratade vi i telefon. Om det var hennes jobbarhelg ringde hon vid rasterna, när hon åkte bil mellan sina brukare. Det var nonsenssamtal ofta men hörde till. På eftermiddagarna ringde hon och undrade när vi skulle komma hem, om vi skulle äta nåt gott eller om vi skulle göra något kul på kvällen.

Ett annat inslag i våra letahussöndagar var att lyssna på P4 på radio.

När vi åkte där på en slingrande grusväg den här söndagen lyssnade vi på Svensktoppen. Det var riktigt spännande, tidigt stod det klart att någon nykomling kommit väldigt högt upp på listan. Vem kunde det vara? Fanns flera att välja på, hur högt hade låten kommit? Sen fick vi lyssnare veta  att Mando Diao som hamnat rätt in på förstaplatsen med sin fina tolkning av Frödings Strövtåg i hembygden. Just när låten spelades ringde Helena och jag berättade om det för henne. Hon var måttligt intresserad; hon hade aldrig hört låten och visste inte vem Fröding var.

För några söndagar sen, satt jag också i bilen på väg till Uppland.  Det var en väldigt fin höstsöndag som  påminde mycket om den där dagen för snart två år sen. Jag lyssnade på Svensktoppen den söndagen också. Och det otroliga faktum att Mando Diao även denna söndag låg etta på Svensktoppen. De har lyckats hålla sig på topp i två år.

Utåt sett skulle man kunna tro att det var precis som förut.

Men mycket är annorlunda nu. Nu var jag på väg till fritidshuset som vi faktiskt köpt, vi hittade ju huset vi ville ha för några månader sen.  Huset som ligger i vacker jordbruksbygd med slingrande grusvägar. Huset som vi genast visste att det var det som vi letat efter.

En hel del annat har också förändrats de här två åren

Men den största skillnaden var såklart att ingen Helena ringde och ville prata eller hitta på något. Ingen Helena undrade vad vi skulle äta till middag. Ingen Helena väntade hemma heller.

Hennes nummer finns inte längre.

Men det känns ändå bra att Mando Diao låg etta, då som nu. En koppling till när världen var rättvänd för mig.

För ett tag sen fick jag ett mail som handlade om en idé till en fotoserie.

 Upplägget skulle vara att några personer som förlorat någon blir fotograferade i situationer där den som inte finns är särskilt saknad. Ett fotografi där den man mist finns med, sen ett nytaget foto med samma motiv utan den personen.  ”Före och efter”

Jag funderade på vilket foto det skulle vara i mitt fall. Jag kopplade till alla telefonsamtal med Helena både när jag satt i bilen och även annars. Tillfällen då hon är så oerhört saknad.

Skulle det gå att ta en bild på det? Hon var ju inte med fysiskt då heller. Utåt sett syns det inte att någon fattas men sällan blir det så tydligt för mig som då.

Jag har fått frågan om det är skönt för oss att ha vårt fritidshus, just för att det är ett ställe som inte kopplar till Helena. Ett ställe där hon aldrig varit. På ett sätt är det precis tvärtom. Det ligger en stor sorg i att hon inte får uppleva den platsen. Inte är en del at vårt fortsatta liv. Därmed är hon är hon med oss än mer.

Sällan är hon så närvarande som där hon aldrig varit.  När hon tidigare fanns med via telefon men inte fysiskt eller där hon överhuvudtaget inte är en del.

Därmed kan frånvaro av någon vara minst lika stark som den mest påtagliga närvaro.

 

 


Av Eva Wedberg - 12 oktober 2014 16:26

   Det har åter gått en månad utan  Helena.

Det har gått ytterligare en månad. Tiden går utan Helena. Livet pågår utan Helena.

Det går att leva utan Helena.

När jag skriver att det går att leva utan henne blir jag nästan rädd. I en första blick på den meningen kan det tolkas som att livet är som vanligt igen. Eller att det inte är nån skillnad mellan när hon fanns och nu när hon inte finns här längre.

Jag menar just vad jag skriver. Det går att leva utan Helena. Det går, det var vi bevisat de senaste 21 månaderna.Men det skulle vara så mycket bättre att leva om också hon var här.  Att leva med henne. Med det där leendet som smälte allt, hennes energi och hennes ändlösa citat från TV-serier.

Jag saknar henne hela tiden. Men ibland saknar jag vissa sidor av henne mer. 

Just nu saknar jag hennes humor mest. Alla skämt. Alla smeknamn hon gav till folk runt omkring sig. Alla dialekter hon härmade så klockrent.

Ibland kan jag sakna henne i väldigt handfasta vardagssituationer. "Om Helena varit här nu kunde hon ha lagat maten"  Ibland smått absurda tankar som flimrar genom hjärnan " om Helena levt nu så kunde ju hon ha matat katterna när vi är bortresta".

Så saknar henne gör jag, i stort och smått, i allt jag gör.

Men det går att leva. Jag har klarat det i 638 dagar nu.


Igår var jag på Febe-dagen i Kista.

Febe bildades i slutet på 80-talet i Kista. 1988 skedde en bussolycka i Norge. I bussen fanns en skolklass med lärare och elever från Kista och de var på skolresa i Norge när olyckan skedde. Efteråt fick man möjlighet att under lång tid samlas  i kyrkan för samtal och tröst. Så småningom bildades Febe och det är nu en rikstäckande organisation för föräldrar som mist sina barn i sjukdom, olyckor och suicid..

De anordnar varje år en Febe-dag i Kista där medlemmar från hela landet sluter upp. Det är samtal, föreläsningar, musikgudstjänst och middag.

Det var första gången jag deltog i Febedagen. Jag var med på andra halvan och närvarade i en väldigt fin muskgudstjänt till minne av änglabarn.

Det var vacker sång och musik och varje barns namn lästes upp samtidigt som det tändes ett ljus för var och en.

Det blev väldigt många ljus!!!

Flera av sångerna förknippade jag med Helena på ett eller annat sätt och några av dem spelades också på hennes begravning.

"Himlen är oskyldigt blå" till exempel och psalm 730 Må din väg gå dig till mötes, när jag hör den kommer tårarna varje gång:


"Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla dig i sin hand."


Hur som helst en väldigt fin stund i kyrkan när man får tillfälle att bara vara i sina minnen en stund och i varm gemenskap med andra som upplevt det ofattbara.


Järva röster sjunger

Alla ljusen

 

Av Eva Wedberg - 7 september 2014 21:12


När jag pratar om att Helena inte finns i livet säger jag ofta att vi förlorat henne. Ibland säger jag just att hon inte finns. Nån gång säger jag litet diffust ”när det hände med Helena” eller litet vanvördigt ”det där med Helena”. Jag kan också uttrycka det som att hon lämnat oss. Om jag ska vara riktigt rättfram säger jag att hon tagit sitt liv.


Det finns dock ett ord jag inte kan förmå mig till att säga om henne. Och det är just det där ordet på tre bokstäver som börjar med D. Det där man är när man inte lever längre.  Jag kan bara inte förmå mig att säga att hon är D--. 

Följaktligen kan jag inte heller säga att hon D—den där hemska dagen i januari förra  året. Jag säger att hon lämnade oss eller nåt liknande.

När någon lämnat jordelivet annonserar man ofta om det i tidningen. Men inte heller här kan jag säga d-ordet före utan jag pratar helt enkelt om Annonsen.

Jag kan bli väldigt sårad om nån annan säger D-ordet om henne. Det låter så hårt på nåt sätt. Jag tycker heller inte att någon annan har rätt att använda det om henne. Jag ska bestämma när det är OK att uttrycka sig så och än är det inte det.

Jag förstår naturligtvis att hon är borta och aldrig kommer tillbaka. Jag försöker heller inte förneka att det är på det viset. I andra sammanhang försöker jag aldrig smita undan sorgen. Tvärtom är jag noga med att inte låta sorgen begränsa mig. Jag försöker leva så mycket som möjligt som tidigare. Jag undviker inte de platser som är mest smärtsamma eller de samtalsämnen som hugger mest i magen.


Jag är inte främmande för uttryck som ”Jag tror jag dööör” i lätt raljerande ton.

Jag kan säga det om andra personer. Robin Williams är död, Michael Jackson är död, min pappa är död. Helena är …. har vi förlorat.

Men när det handlar om Helena känns det bara fel.

Och kanske är det precis vad det handlar om: Det känns så fel att hon inte finns här. Hon ska leva här hos oss. Få barn, jobba, studera och bli äldre här hos oss. Inte ständigt vara en sörjd och saknad 21-åring.

Att undvika det där ordet blir som nån sorts protest mot att vi inte fick behålla henne.

Nån dag ska jag säga ordet men det blir inte idag.


 




Av Eva Wedberg - 16 augusti 2014 16:02

Beskedet om Helenas slutliga skatt 2013 damp ner i brevlådan i veckan. Det var såklart ställt till hennes dödsbo men hennes personnummer var angivet.

Jag tror brevet från Skatteverket var den sista posten till Helena. Jag har sparat all post som kommit i hennes namn ända sedan hon lämnade oss. En hel del har varit reklam och strunt men jag har ändå inte vågat kasta OM det skulle vara det sista som var adresserat till henne. Nu kan jag nog slänga en del, för det är nog slut.


Helena jobbade extra som timanställd på min arbetsplats för några år sedan. Hon finns fortfarande kvar i löneregistret med anställningsnummer och allt. Hon ligger dock under kategorin avslutade anställningar.  Antagligen är det så i fler register, hon finns kvar i historiken men ingen aktivitet sker.

Jag undrar hur länge personnummer finns kvar. Är det för evigt eller ett visst antal år efter man lämnat jordelivet?


Igår när vi gick igenom vår gamla dator hittade vi  en filmsnutt från 2008 som jag inte sett tidigare Det var Helena och ett par kompisar till henne som  åkte tunnelbana och de var antagligen inte helt nyktra. Men de var så glada. Helena skrattade och spexade och var precis som jag minns henne;  energisk, rolig och med ett leende som kunde smälta berg.


Jag har märkt att nu när jag börjar känna mig allt starkare så återkommer fler och fler minnen och funderingar från tiden runt 12 januari 2013. Innan Helena lämnade oss, när det hände och de första månaderna efter.

De senaste dagarna har jag funderat över hennes begravning.

Hon begravdes den 12 februari 2013, en månad efter det vi förlorade henne.

Vi lade ner väldigt mycket tid och kraft på begravningen, det var så viktigt att det blev bra.  Vi träffade kantorn flera gånger för att lyssna igenom musiken vi ville ha i kyrkan. Vi bjöd hem de som skulle bära kistan på middag några dagar innan för att vi skulle planera, vi bakade cupcakes med väldigt ambitiös topping. Vi gjorde en minnesfilm på drygt 50 minuter,  vi hackade och brynte tacosfyllning till 100 personer.

För att bara nämna några saker. Allt med hjälp av snälla vänner och släktingar men ändå mycket jobb.

Det hela mynnade ut i en begravningsdag som pågick över 5 timmar på 3 platser; kyrkan, kyrkogården och Folkets hus. Med så långt avstånd mellan så det var nödvändigt att ta bilen mellan alla platserna.

Nu efteråt kan jag inte förstå att vi orkade, antagligen var vi fortfarande i chock och därmed fyllda med adrenalin. Jag är glad att vi verkligen försökte få det så bra som möjligt. Det blev en fin hyllning till Helena och på något konstigt sätt också ett varmt minne. Det blev musik som vi förknippade med henne och  den mat hon tyckte mest om. Symboliskt var det också viktigt för oss att vi följde henne till graven. Hon tyckte inte om att vara ensam och då hade det varit fel att lämna henne i kyrkan.

Det finns ingenting jag i efterhand tänkt att jag skulle tagit bort. Tvärtom har det i efterhand dykt upp funderingar om sånger vi skulle sjungit, tänkta tal vi skulle hållit och mer mat vi skulle lagat.

Kanske skulle man i likhet med att brudpar förnyar sina löften efter ett antal år kunna förnya begravningsceremonier efter några år? När man är starkare och då få med det man ”missade” förra gången?

Nja, jag tror faktiskt inte det. Den ceremoni vi hade då kom ur den chock och den avgrundsdjupa sorg vi kände då. Det var så vi mindes Helena och det var så vi ville hylla henne den gången

Med tiden tar sorgen och saknaden andra uttryck. Vi kommer alltid att ha behov av vissa ritualer vissa dagar när vi minns Helena litet extra. Jag varken kan eller vill gå tillbaka till hur det var vid tiden för begravningen.  I likhet med livet i övrigt anpassar vi oss till det vi har här och nu och så får det också bli med formerna för hur vi uppmärksammar Helena och saknaden efter henne.

I vardagen äter vi ofta mat hon tyckte om, vi spelar hennes musik och vi talar om henne dagligen.

 

 

    

  




Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards