Jag har tidigare nämnt hur bra det fungerat för oss med de offentliga inrättningarna när vi förlorade Helena. Polis, kyrka, vård,  osv. Till och med Försäkringskassan har varit hjälpsam.

Blnad annat fick vi alla kontakt med kurator relativt omgående. Via skola, jobb eller vårdcentralen.

Jag träffade "min" kurator på vårdcentralen första gången den 22 januari. Jag har träffat henne i stort sett varje vecka sen dess.

Finns det så så mycket att prata om? Om jag har ju familj och vänner, det går väl lika bra att vända sig till dem.

Ja, visserligen pratar jag fortfarande mycket med folk i min omgivning.

Men det finns saker som är svåra att ta upp och man är rädd att såra eller att orden kommer fel.

Kuratorn är också bra på att bena ut det jag säger så jag kan förhålla mig till det jag tänker och känner.

Det går upp och mer i sorgearbetet och saker man tror är utagerade för länge sen kommer tillbaka i huvudet.

Bland annat har jag den senaste tiden åter gång på gång spelat upp det sista samtalet med Helena i mitt huvud. Och önskat att det varit längre, att jag hört på Helena vad  hon tänkte, att jag kunnat förhindra.

Det är så skönt att få älta det inför någon igen. Och få försäkrat att man kan inte läsa tankar, att Helena hade chans att få hjälp om hon velat det osv.

Och så blir jag litet lugnare - ett tag.

Sist jag träffade min kurator pratade vi också om Helenas mindre smickrande sidor. Att hon kunde vara sur om man inte gjorde som hon ville, eller att hon var dålig på att lämna tillbaka saker hon lånat. Och att jag och Helena faktiskt bråkade en del också.  Ofta är man rädd att säga negativa saker för det känns som man baktalar någon som inte kan försvara sig. Men som en av Helenas vänner sa: Det var ju Helena det också och vi tyckte om hela henne, med positiva och negativa sidor.

Sen pratar jag och kuratorn också om MITT och övriga familjens sorgearbete. Hur det går framåt men att jag trillar ordentligt ibland. Det är som att gå på en gropig väg och ibland trillar man ner. Med tiden blir det dock längre mellan groparna och de är heller inte så djupa.

Hon påpekar för mig att jag är i början av sorgen, det har gått så kort tid. Det har jag svårt att förstå, jag tycker jag kämpat så länge.