Det är en allmän "sanning" att gravida kvinnor ofta blir sugna på speciella saker. Ofta sånt som man inte brukar äta annars eller ens gillar. Lakrits, oliver, choklad, inlagd sill. Det påstås att vissa äter murbruk men jag tror det mest är en skröna.

Själv kan jag inte komma ihåg att det var något särskilt jag var sugen på.  Men hur som helst. Oavsett om man var gravid eller inte och det var något man absolut ville ha eller göra så sade man att man hade "pippi" på olika saker.

Nu, i vår mer internationella tid så hör jag att man istället för det ursvenska ordet  "pippi" använder det engelska ordet craving.

Jag tycker det är ett bra ord. Jag slog upp i ordboken vad craving står för.

Längtan, behov,  vill ha. Finns både som substantiv, craving och verb, to crave.

Jag kan säga att jag har starka cravings efter Helena. Jag längtar, jag har behov av henne och jag vill ha henne här.

Jag tänker faktiskt ibland att mina cravings är främst Helena.

Något jag längtar efter men inte kan få.

När cravingsen blir starka så får jag ofta behov av att  hitta sätt att få Helena att kännas närmare. Genom musik, foton eller hennes saker.

Jag vill gärna också besöka platser som påminner extra om henne.

En så plats är faktiskt där olyckan hände. Det är såklart smärtsamt och jobbigt att tänka där. Men det var där hon lämnade oss.

Så tills vidare tar jag vägen förbi där emellanåt.

Det var ju många som i början lämnade blommor, brev, ljus och saker där.

Jag har varit där tidigare och rensat en del. Häromdagen åkte jag dit för att städa undan resten. För hur som helst så vill jag ändå inte att det ska vara en plats som man i framtiden har som officiell minnesplats för Helena.

När jag så kom dit så fick jag se att vartenda  ljus, blommor etcetera var bortplockat. Men inte var jag tacksam för det.

Jag reagerade med att bli förnärmad och sur. Jag tyckte det var oförskämt att städa undan Helena på det här sättet.

Helena i Tunisien 2010