Idag känner jag mig stark och glad och vill gärna skriva ett inlägg som förmedlar det.

Kaj Pollack har skrivit en bok och länge rest runt med en föreläsningserie som heter "Att välja glädjen".

Jag har både varit och lyssnat på honom och boken finns i min bokhylla.

Den innehåller en hel del som sagts många gånger förut; att man ska lyssna på sig själv och göra det man mår bra av.

Där finns också en hög med övningar man kan göra med sig själv för att man ska lära sig skapa ett bättre liv och förstå sina medmänniskor.

Som exempel

"All rädsla är en bön om hjälp"

"Ingen kan såra mig utan mitt medgivande"

"Det är min tankar om det som händer mig som bestämmer mina känslor"

och

"Mina möjligheter att känna frid, glädje och lycka är något jag kan påverka"

Allt det här kan väl av för vissa te sig som provocerande floskler, och det kan även jag känna ibland.

Allra mest tycker jag nog om boktiteln: Att välja glädje.

Jag är övertygad om att vi har möjlighet att påverka hur vi arbetar med vår sorg, hur hårt vi än drabbas.

Det är inte så att vi kan välja att vara glada när vi slits itu av sorg och saknad.  En sorg efter någon som vi egentligen inte skulle kunna leva utan.

Det vi däremot kan påverka är att inte känna dåligt samvete över att vi skrattar och är glada.

Vi behöver inte ha dåligt samvete mot dem vi mist, de vill inte att vi ska vara ledsna. Att vi skrattar ger oss kraft att orka med de dagar när vi gråter.

Jag har aldrig känt att det har varit fel av visa glädje, om jag känt det. Och konstigt nog har det parallellt med sorgen också funnits mycket att skratta åt. Ibland har jag tänkt litet trotsigt att Helena får tåla det, när hon nu kände att hon måste lämna oss. Men mest har jag känt att hon nog ler med oss, var hon nu än är

Inte minst har jag skrattat vid minnen av henne; saker hon gjorde, uttryck hon hade, tanken på hur hon skulle reagerat i vissa situationer om hon varit med.

Jag har heller aldrig bekymrat mig över vad andra ska tycka om hur jag beter mig i min sorg.

Mitt bekymmer är att jag miste Helena, inte hur andra bedömer mig.

Det dröjde i och för sig innan det där djupa skrattet kom tillbaka. Det var mest leenden och korta "frustningar".

Samma kväll som Helena lämnade oss var det någon som läste högt från  SPES hemsida. där stod bland annat att en dag skulle vi skratta igen, ett skratt som börjar från tårna och sprider sig i hela kroppen. Jag minns att när jag hörde det den kvällen så tänkte jag att det gäller andra, men jag kommer aldrig att känna sån glädje igen.

Men närmare 8 månader senare, i början av september hände det. Det var en fånig bagatell, nån sade något som blev så roligt i sammanhanget. Och jag skrattade, och skrattade. Tårarna rann, jag tappade nästan andan och det kändes som jag aldrig ville sluta. Jag ville bara stanna i det där skrattandet för det var så befriande att det var tillbaka.

Jag tänker ganska ofta på den där dagen i september. Jag har skrattat många gånger efter det men just den gången knäckte jag liksom koden till glädjen igen.

Jag visste säkert att den riktiga glädjen fanns nånstans, trots att sorgen fortfarande var och är stark, och det var så befriande.