Hur mår du?

Hur är läget?

Annars då?

Jämna plågor?

Ni vet dessa och hundratals andra hurtiga sätt att hälsa på den man möter.

Och svaren: 

Bra

Synd att klaga

Det knallar och småpringer.

Huvet upp och fötterna ner

.....och så vidare.

Det är nästan ingen som förväntar sig nåt annat än ett hurtigt svar. 

För det är oftast en hälsningsfras.

Man har ingen tanke på att ta reda på hur det förhåller sig.

Om den som får frågan försöker säga nåt annat så pratar man fort förbi  det. För att inte riskera att det blir jobbigt.

Jag är på samma vis så jag pekar inte ut andra.

När vi förlorade Helena hände så det totalt motsatta. Om nån frågade hur vi mådde eller hur läget är så förväntade man sig faktiskt en lång dragning över hur vi kände oss, vad vi tänkte på, eventuella läkarbesök och kuratorkonsultationer.

Kort sagt frågan  Hur mår du? fyllde sin funktion. 

En del följde också upp med Det är väl en dum fråga, jag förstår att det inte är bra men jag vill gärna veta hur det egentligen förhåller sig.

Den som frågade hade alltid tiden eller tog sig tiden att lyssna på svar. Och jag hade tiden och behovet att berätta hur jag egentligen mådde.

Nu har det snart gått 1½ år. Det har hänt mycket. Sorgen är inte lika påtaglig, det nya livet börjar forma sig.

Samtidigt blir jag aldrig riktigt den jag var innan.

Jag kan nu känna mig litet osäker på hur jag ska agera när nån frågar hur jag mår.  Jag befinner mig i ett mellanläge känns det som.

Jag svarar oftast ett snabbt Bra! Om blicken från den andra dröjer kvar på mig brukar jag tillägga "Så bra man kan förvänta sig".

Nuförtiden är det inte alltid jag har behov av att stanna upp och redogöra för mitt känsloläge heller utan det kan var skönt ibland att bara svara mekaniskt. Även om jag alltid uppskattar när andra bryr sig.

Och jag HAR blivit bättre på att åtminstone försöka lyssna till om den andra verkligen mår bra eller om han/hon svarar det lika mekaniskt som alla andra.