Jag bara måste börja med att visa några bilder på Emilia och hennes kompisar som de tog nu i veckan när de var i Kungsan i Stockholm. Bilderna visar förutom tjejerna hur hela Kungsan går i rosa tack vare alla körsbärsblommorna Jag blir så glad när jag ser de här fina bilderna, unga fina tjejer i en miljö som vibrerar av vår och framtidstro.

Igår var det årsstämma i Suicide Zero.

Jag är så stolt att vara en del av den organisationen. På drygt ett år har vi gått från ingenting till att vara en betydande aktör inom frågor som rör suicidprevention. Vi har en stabil ekonom och haft möjlighet att anställa Alfred Skogberg som generalsekreterare.

Vi har flera starka namn som är ambassadörer såsom Mia Skäringer och Mattias Sunneborn. Några av de mest respekterade experterna inom området är knutna till föreningen.

21 augusti kommer det att anordnas en gala i Karlstad i Suicide Zeros anda, Våga fråga.

Och i allt detta har jag förmånen att få vara en kugge och bidra med mina kunskaper inom ekonomi och administration. Och få möjlighet att skapa någon mening med att Helena lämnade oss.

Igår var det alltså stämma, den andra i ordningen.

I samband med stämman hölls ett par föreläsningar, läkaren Ullakarin Nyberg som ingår i Suicide Zeros expertråd var den ena föreläsaren och jag var den andra.

Mitt tema var varför jag engagerar mig i Suicide Zero.

Jag berättade om Helena. Hurdan hon var, vad hon tyckte om att göra och att hon var en välfungerande ung kvinna som aldrig sökt hjälp och heller inte passade in i mallen för hur en suicidnära/deprimerad person agerar. Jag berättade också att trots att vi inte anat att hon funderade på att ta sitt liv så har vi aldrig tvivlat på att det var det som hände.

För tecknen finns där alltid innan. Men har man inte tillräcklig kunskap så är det som ett språk man inte behärskar, det finns kommunikation men man förstår inte vad det betyder och kan heller inte lägga ihop två och två för att skönja ett mönster.

Och det var säkert också så att Helena inte heller förstod vad som hände med henne och hon kunde därmed inte sätta ord på det.

Den främsta anledningen till att jag engagerar mig är att jag tror på förändring. Det går att minska antalet självmord. Och det går att hitta sätt så vi är mer rädda om varandra och både vågar fråga och vågar berätta om psykisk ohälsa.

Och så vill jag att Helena  ska vara stolt!!!

Alfreds bild från mitt föredrag