catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Efter Helena

Av Eva Wedberg - 11 januari 2018 21:12

Helt plötsligt är vi här igen.

11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år.

5 år.

Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång.

Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mesta, full av energi.

Ibland stannar jag till och förundras över att livet trots allt kan bli så bra igen. Jag kan bli glad över att jag engagerar mig  och bryr mig om  småsaker.

Jag är mycket mer tacksam för sånt nu än jag var tidigare.

Tiden hjälper till att bli stark igen. Men bara tiden räcker inte. Det är ett hårt arbete att sörja. Att kämpa med den enorma saknaden som ibland gnager in i skelettet.

Jag lever ett liv med jobb familj och husdjur hobbies, vänner och allt annat som hör livet till.

Men jag tillåter mig att sakna Helena , att prata om henne, spela hennes musik, ha hennes saker framme i huset.

Jag är engagerad i frågor som rör psykisk ohälsa och självmord. Och jag har ett stort nätverk  med andra föräldrar som också förlorat barn.

Jag brukar säga att det är för att jag tillåter mig att vara med Helena och sorgen som jag förmår att leva ett gott liv i den övriga världen. Och om jag hade fått en krona varje gång jag tänker på Helena så skulle jag vara förmögen.


Nu inför årsdagen är jag åter tillbaka till den sista tiden vi hade Helena hos oss. Hennes sista vecka, resan till mormor, sista middagen tillsammans, sista gången vi tankade bilen tillsammans, sista gången hon kom med sin smutstvätt, sista gången för allt.

Och varje sista gång återupplever jag år efter år. Och nånstans undermedvetet hoppas jag nog på att jag ska kunna rädda henne. Att jag har de här dagarna på mig. Imorgon är den chansen borta - till nästa år

Sista gången jag såg Helena var på eftermiddagen den 11 januari 2013, det årsmärket är redan passerat.

För 5 år sedan var Helena inne på sitt sista dygn i livet. Hur tänkte hon? Hur var de sista timmarna? Hade hon bestämt sig? Hade hon bestämt sig men hoppades på ett tecken på att hon skulle försöka leva ett tag till?

Det får vi aldrig veta.

Jag vet bara att jag kommer att sakna henne och längta efter henne så länge jag lever.

Och jag vet att bilderna på henne visar en tjej som blir yngre  för varje år.

 

 

 

Av Eva Wedberg - 8 oktober 2015 21:34

Älskade vännen!

Jag sitter framför TV:n och kopplar av efter dagen. Milo och Ronja ligger i soffarn bredvid mig.

Det har varit en ganska bra vecka. Jag har varit på konferens med jobbet. Jag har påbörjat ett Ledarutvecklingsprogram som jag fått förmånen att gå.

Emilia och jag har numera en liten tradition att vi åker till Maxi och handlar på torsdagkvällarna och det har vi gjort även ikväll.

Livet rullar liksom på. Tiden går.

Vi har det bra på många sätt. Har  hittat ett sätt att leva som är OK.

Det slår mig: Imorgon har det gått 1000 dagar sen du lämnade oss. Jag kan inte förstå att det är så många dagar. 1000 dagar, 24000 timmar.

Det är obegripligt att vi fixat det Att vi kommit hit.

Vi saknar dig så mycket hela tiden. Du är med oss. Vi kan nog aldrig förstå varför vi måste förlora dig. Och det är också svårt att förstå att vi  fixar det.

Vi lever på nåt vis parallella liv.

Saknaden och längtan efter dig å ena sidan. Och så den sidan som rullar på. Liv som går sin gilla gång. Men där vi också vågar förändring, se framåt

Jag och pappa har bytt jobb, Emilia har börjat gymnasiet, Daniel har flyttat hemifrån. Vi har köpt fritidshus, vi har skaffat en katt till, tapetserat  och Kian är såld.

Så vi står inte på samma punkt som när du lämnade oss. Livet är förändring.

Vi har blivit äldre, ser inte riktigt ut som när du var här.

Men avsett vad vi gör eller var vi är så finns du så nära. Du är med oss. Vi längtar, vi funderar över vad du skulle sagt och tyckt i olika sammanhang.

Vi pratar om dig, Vi lyssnar på din musik och ser på fotografier.

Jag ser dig framför mig, ditt leende och dina vita tänder. Minerna du gjorde, skämten du drog.

Jag hör din röst, jag hör dig klappa händerna så där högt som bara du kunde.

Älskade Helena, så saknad, så behövd. Du skulle vara här, du hör hemma här

Det har gått 1000 dagar. Det är många dagar. Men det känns som det var igår.


Den här fina fjärlien hälsade på mig på kontoret idag.

    

Av Eva Wedberg - 23 augusti 2015 23:12

   Hemma från en fantastisk kväll i Karlstad.

Marie Niljung, volontär för Suicide Zero hade arrangerat en konsert för att samla in pengar till föreningen och för att sätta fokus på frågan kring psykisk ohälsa och suicid. Några från oss i styrelsen åkte dit för att få uppleva kvällen och informera om vår verksamhet.

Jag har svårt att se att något kunnat vara bättre. En sensommarkväll så vacker som den bara kan vara i Sverige, i princip fullsatt och superproffsiga musiker.

Det var en fantastisk stämning, till och med ordningsvakterna bar Suicide Zeros armband för att visa sitt stöd.

När vi förlorade Helena kände jag redan tidigt ett behov av att göra något för att minska tabu kring psykisk ohälsa och självmord.  Att använda mig att mina erfarenheter för att göra skillnad. Hitta en mening med det meningslösa. Det som skett fick inte vara förgäves.

Jag hade förmånen att komma i kontakt med Suicide Zero när föreningen var helt nybildad, i juni 2013. Jag anmälde mig som volontär, man behövde en kassör, jag är ekonom. Och innan jag visste ordet av var jag invald  i styrelsen.

Suicide Zero har haft en utveckling som ingen ens i sin vildaste fantasi kunde förutse. På de här två åren har Suicide Zero fått enorm uppmärksamhet i media, flera i styrelsen är efterfrågade experter som ofta syns och hörs i media. Facebooksidan har mer än 23 000 följare och omsättningen har ökat mångdubbelt sen starten.

Plötsligt åker jag med i täten på en resa genom nybyggarland där ingen riktigt färdats förut.  Tillsammans med en rad fantastiska människor som jag lärt känna under de här åren.

Hemkommen från Karlstad lyssnar jag på Helenas musik på Spotify och tänker på fredagskvällen. Och tårarna rinner. Jag tänker på det jag får vara med om. Helena har gjort det möjligt, hon öppnade mina ögon. Älskade fina Helena som jag saknar så och längtar efter hela tiden.

För det paradoxala är att om Helena inte lämnat oss hade jag inte varit med på den här resan. Då hade mitt liv sett annorlunda ut.  Ett liv då världen var som den skulle. Inte nödvändigtvis ett bättre liv men definitivt lyckligare.

Suicide Zero hade säkert funnits, för behovet är så stort. Men kanske hade även Suicide Zero varit litet annorlunda om inte jag suttit med i styrelsen.

På så vis påverkar Helena det suicidpreventiva  arbetet , drygt två år efter sin död . Priset har varit så ofattbart högt men kan jag skapa någon liten mening i  det meningslösa så måste jag  göra det.

För Helenas skull och kanske ännu mer för oss som finns kvar.

 

 

 

Jag, Marie, Stina och Alfred

Av Eva Wedberg - 25 april 2015 00:06

Jag bara måste börja med att visa några bilder på Emilia och hennes kompisar som de tog nu i veckan när de var i Kungsan i Stockholm. Bilderna visar förutom tjejerna hur hela Kungsan går i rosa tack vare alla körsbärsblommorna Jag blir så glad när jag ser de här fina bilderna, unga fina tjejer i en miljö som vibrerar av vår och framtidstro.

 

 

 

   

Igår var det årsstämma i Suicide Zero.

Jag är så stolt att vara en del av den organisationen. På drygt ett år har vi gått från ingenting till att vara en betydande aktör inom frågor som rör suicidprevention. Vi har en stabil ekonom och haft möjlighet att anställa Alfred Skogberg som generalsekreterare.

Vi har flera starka namn som är ambassadörer såsom Mia Skäringer och Mattias Sunneborn. Några av de mest respekterade experterna inom området är knutna till föreningen.

21 augusti kommer det att anordnas en gala i Karlstad i Suicide Zeros anda, Våga fråga.

Och i allt detta har jag förmånen att få vara en kugge och bidra med mina kunskaper inom ekonomi och administration. Och få möjlighet att skapa någon mening med att Helena lämnade oss.

Igår var det alltså stämma, den andra i ordningen.

I samband med stämman hölls ett par föreläsningar, läkaren Ullakarin Nyberg som ingår i Suicide Zeros expertråd var den ena föreläsaren och jag var den andra.

Mitt tema var varför jag engagerar mig i Suicide Zero.

Jag berättade om Helena. Hurdan hon var, vad hon tyckte om att göra och att hon var en välfungerande ung kvinna som aldrig sökt hjälp och heller inte passade in i mallen för hur en suicidnära/deprimerad person agerar. Jag berättade också att trots att vi inte anat att hon funderade på att ta sitt liv så har vi aldrig tvivlat på att det var det som hände.

För tecknen finns där alltid innan. Men har man inte tillräcklig kunskap så är det som ett språk man inte behärskar, det finns kommunikation men man förstår inte vad det betyder och kan heller inte lägga ihop två och två för att skönja ett mönster.

Och det var säkert också så att Helena inte heller förstod vad som hände med henne och hon kunde därmed inte sätta ord på det.

Den främsta anledningen till att jag engagerar mig är att jag tror på förändring. Det går att minska antalet självmord. Och det går att hitta sätt så vi är mer rädda om varandra och både vågar fråga och vågar berätta om psykisk ohälsa.

Och så vill jag att Helena  ska vara stolt!!!

Alfreds bild från mitt föredrag

 

Av Eva Wedberg - 13 april 2015 20:58

Det blev inget firande på Helenas födelsedag i onsdags.

Vi hade egentligen tänkt det. Ordna litet feststämning, samlas, äta  gott.

När dagen väl kom så kändes det mest konstigt att göra något. Jag hade hellre firat en 24-åring såklart och jag kände mig lurad på en tårtbit. Men att fira när festföremålet inte är med blir ett dåligt firande.

Den första födelsedagen hon inte var med oss, för två år sedan oroade vi oss väldigt mycket för veckorna innan den inföll. För att orka igenom så ordnade vi med Öppet hus och bjöd på buffé i två dagar. Det kändes rätt då, allt var så färskt och vi behövde göra något bra. Göra något bra av den tyngsta av dagar.

Förra året köpte vi Helenas favorittårta och ordnade med ett litet mindre tårtkalas.

Men i år alltså ingenting, åtminstone inte som liknade tidigare födelsedagar.

Helena finns med på olika sätt hela tiden. Vi pratar om henne och vi saknar henne. Jag engagerar mig och jobbar mycket med suicidprevention och lär mig alltmer om suicid och psykisk ohälsa. Allt pågår dagligen, det är egentligen ingen skillnad om det är hennes födelsedag eller inte. Sen blir det på ett sätt mer smärtsamt såna dagar för man påminns om det man mist, hur det var förut och hur det borde vara.

Vi var såklart till kyrkogården och tände ljus och marschaller men annars var det en dag som andra, en väldigt hektisk dag. Och det slog mig att det bästa jag kunde göra för Helena den dagen, en flicka som många sätt var livet självt, var just det. Ägna mig åt de som lever runt omkring mig och göra mitt bästa för dem och för mig.


Kanske känns det annorlunda ett annat år, kanske inte. vi får ta det när det kommer.

Men just nu känner jag mig lugn och harmonisk och starkare än jag gjort de senaste dryga två åren.  




Av Eva Wedberg - 8 februari 2015 18:31

Livet tuffar liksom på.

Obevekligt går dagarna och tiden. På gott och ont.

Det tar oss längre bort från tiden när det fruktansvärda hände. När Helena lämnade oss. Men det tar oss också längre från Helena. Det finns så mycket nu kring oss som hon inte får vara med om. Som hon inte är en del av.

Vardagliga saker som att Melodifestivalen börjat igen. Eller att vi är inne i typ säsong 20 av Greys anatomy. Hon får inte se hur det går för  McDreamy och alla hans fruar.

Både Starbucks och Kentucky Fried Chicken har kommit till Sverige. Det var alltid givet att ta en kaffe på Starbucks och äta friterade kycklingdelar på KFC när vi åkte utomlands. Vi längtade efter att de skulle komma till Sverige. Nu finns de här. Men Helena kan inte gå dit.

Starbucks kanske hade det godaste kaffet just för att vi var på semester. Men Helena missar allt annat också.

Huset i Tierp som vi älskar att vara i. Och som vi möblerat med möblerna från hennes lägenhet. Emilia som snart går ut nian och som sökt in på samma gymnasium som Helena. Alla födelsedagar, släktmiddagar. Bil, motorcykel, kläder, möbler. Allt sånt som byts ut och köps in – och Helena är inte med och tycker till.


När jag ser på kort på Helena börjar jag tycka att hon ser så ung ut. Hon är ju två år yngre än sina jämnåriga vänner. Plötsligt 33 år yngre än jag, trots att jag var 31 när jag födde henne. Hon är fyra år yngre än sin bror men det var bara drygt 1½ år emellan dem. Och hon är 6 år äldre än Emilia nu. Fastän hon var åtta när hon föddes

De som var något år yngre än Helena förut är äldre än hon. De har fyllt 22, snart 23.

Hon är evigt 21. Och yngre för varje dag. På samma gång.


Sorgen lever sitt eget liv och det är bara att hänga på och hantera den som det kommer. Det går aldrig att förutse fullt ut hur man ska reagera eller hur man ska känna vissa perioder. De senaste veckorna har saknaden åter varit mer påtaglig. Kanske för att vi är i tiden mellan hon lämnade oss och begravningen. På torsdag är det två år sedan vi begravde henne. För två år sedan hade vi fullt upp att hantera den enorma saknaden. Samtidigt som vi hade allt praktiskt med att hitta kista, kistdekoration, annonser och inte minst att förbereda för minnesstunden efteråt.  Jag har så många datum i huvudet från den perioden. Igår, den 7:e var sista gången vi såg henne. I kistan, finklädd och med de saker vi ville att hon skulle ha med sig. Så vacker med sitt rödbruna lena hår. Det var hon, men hon var inte där.

Jag förundras över att vissa datum för två år sedan var så viktiga och då jag minns allt vi gjorde, nu har blivit vardag och går förbi utan att göra nåt större väsen av sig. 7 februari var en sån dag 2013. 12 februari 2013 var i högsta grad en sån dag. Hur skulle det kunna vara något annat? Dagen vi begravde Helena. Nu två år senare kommer jag att jobba hela dagen. Jag åker antagligen till kyrkogården på kvällen.

Det är på något sätt så att med tiden blir det viktigare att minnas de positiva dagarna. Hennes födelsedag 8 april är till exempel mycket viktigare att uppmärksamma än 12 januari då hon lämnade oss.

Vi    kan förvisso aldrig komma ifrån sorgen att hon lämnade oss. Men framförallt kan vi aldrig förlora glädjen över att hon funnits. Om än alldeles, alldeles för kort tid.

Kentucky Fried Chicken. Edinburgh hösten 2010

 

Av Eva Wedberg - 12 januari 2015 22:03

Älskade vännen!

Så har det gått två år. En evighet och en sekund på samma gång.

Vi är plötsligt inne på tredje året utan dig. Det är så länge. Snart har du varit ifrån oss lika länge som du levde efter studenten. Samtidigt kan jag när som helst höra din röst eller se det där lilla ärret efter piercingen på ögonbrynet.

Jag är förundrad över att livet fungerar någorlunda utan dig.  På ett sätt är det som att den verkliga minnesdagen vari lördags. Det var en lördag du lämnade oss och det kändes nästan närmare. Det var kanske symboliskt att årsdagen nu inföll på en måndag. Sakta går vi mot en vardag, en nyorientering i livet.

Jag har jobbat idag och sen varit på föräldramöte i skolan.

Kanske tycker du att jag borde varit hemma och inte gjort annat än tänt ljus och tänkt på dig. Helst hade jag velat  det men det fungerade inte riktigt så detta år. Men tvivla inte på attdu har varit med mig hela tiden. Jag har tittat på klockan hundratals gånger. Tänkt på vad jag gjorde för två år sedan. Tre klockslag är extra tydliga. 14:00, då pratades vi vid sista gången. 16.45 så lämnade du oss. 20:15 då kom poliserna hem till oss och berättade att du lämnat oss.

Jag har tänkt så mycket på hur du tillbringade din sista dag, ensam och förtvivlad. När vi kom till lägenheten nån dag efteråt hittade vi min gamla täckjacka i soffan. Det såg som att du suttit där och haft den på dig för att värma dig. Helena, jag skulle ha varit där och hållit om dig, inte min gamla jacka.

Du är så saknad gumman. I vardag och fest hade vi behövt dig här.  Livet är tristare utan dig, så kommer det alltid att vara.

Vi klarar oss, sakta hittar vi det nya livet utan dig.

Men du Helena missar så mycket. Du skulle snart fylla 24 om du varit kvar här. Kanske hade du gått på lärarlinjen som du funderade på eller så hade du jobbat. Du kan inte göra det nu.

Säkert hade du varit på flera utlandssemestrar under de här två åren.Tänk på alla goda hotellfrukostar och spännande drinkar du missat. För att inte tala om båtutflykterna som vi alltid följde med på och lovade att avstå nästa gång.

Vi är bjudna på 50-årsfest hela familjen om nån månad. Du hade älskat att vara med på den.

De har spelat in ett gäng nya Beck-filmer. Jag har sett den första, rum 302 och den var riktigt bra. Grannen, Beck, dottern, Gunvald; alla är med. Men Gunvald börjar bli litet trött och rund om magen.

Det kommer nya heta skådisar, nya låtar, nya serier, nya filmer hela tiden och du missar alla.

Du är inte här på födelsedagar, jular, hundpromenader, avslutningar. Du missar det.

Jag vet att du hade det jobbigare än nån kunde ana och jag är inte arg över att du lämnade oss. Jag är bara så ledsen över allt du missar. Och över allt vi missar med dig.

Ta hand om dig älskade barn. Du är så saknad , nu och alltid.

Kram/mamma.


Kamelridning i Tunisien 2010  


Av Eva Wedberg - 4 oktober 2014 08:36

Igår hade jag avslutningssamtal med min kurator.

Vi pratade om vår resa tillsammans och var jag står idag.

Planerade in kommande samtal redan tidigt i våras och bestämde att fortsätta en gång i månaden fram till sommaren och sen avsluta.

Jag är  priviligerad och tacksam att jag  fick chans att gå hos denna fantastiska kurator när jag så väl behövde det.

Kuratorn, som även är utbildad samtalsterapeut, är anställd av vårdcentralen och jag blev remitterad dit av min läkare.

Besöken har endast kostat mig 100 kronor per gång. När jag inte hade frikort vilket jag hade större delen av 2013.

Dessutom har jag fått fortsätta så länge jag känt behov av det. Och i den omfattning jag velat.

Jag betalar gärna skatt när jag får tillbaka på det sättet.


Det var vemodigt att komma dit sista gången men kändes ändå rätt att avsluta.

Jag kan stå på egna ben nu.


Men vilken resa vi gjort tillsammans.

Första gången jag besökte henne var 22 januari 2013. Vilken människospillra som satt där då och pratade genom chock och dimma.

Jag minns ändå att första besöket så pratade vi om vad som hände när vi fick beskedet att Helena inte fanns.  när jag berättade om poliserna, hundarna, vilka vi ringde och så vidare så frågade hon hela tiden : Var var du då? Vad var klockan? Jag tyckte det kändes så oväsentligt då men har förstått efteråt att det var oerhört viktigt för mig för att jag skulle ta till mig och förstå vad som hänt.

Och vi har fortsatt prata. Hon har guidat mig genom de värsta skuldkänslorna.  Sånt jag nästan inte vågat tänka själv har hon fått mig att säga högt.

Och fått mig att inse att jag gjorde vad som stod i min makt för Helena och att det inte var mitt, eller någon annans fel det som hände.

Ibland har hon uttryckt sig tufft : "Det där kan du inte veta" "Det där är fantasier, det är inte verkligheten" och så vidare.

Vi har också pratat om livet runt omkring; familjen, jobbet och annat som hänt.

Ofta har hon lagt handen över sitt hjärta som en gest att det hon hörde mig säga var positivt. Då har jag känt mig duktig, som att jag klarat ett test.

Så småningom har vi pratat om mitt engagemang kring dessa frågor. Och i takt med att mina kunskaper i ämnet växt har vi pratat alltmer om suicid i stort och JAG har gett henne litteraturtips.


Men igår var det alltså dags att avsluta. Kuratorn sade att det var en helt annan person som satt framför henne igår än första gången vi sågs

Jag är inte längre den spillra hon träffade för drygt 1½ år sedan. Jag är inte heller den jag var innan 12 januari 2013.

Jag är den jag är 4 oktober 2014!

En medelålders 3-barnsmamma som lever med en stor sorg. Som ändå lever ett bra liv och försöker använda det sorgen efter Helena lärt mig och göra det bästa av den.

För hennes skull - och för min egen skull.  


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards