Max och Ronja är Helenas älskade hundar.

Max är en korsning mellan rotweiler och schäfer han är drygt 2 år. Max kom till Helena när han var ett halvår. Han var då egentligen inlämnad till veterinär för att avlivas eftersom familjen blivit "allergisk". Veterinären, som är bekantas bekanta till oss tyckte han var så fin så hon ville försöka hitta ett nytt hem till honom. Det blev Helena.

Då hade hon redan beställt en doberman. Så drygt 3 månader efter det att Max flyttat hem till Helena så kom Ronja.

Helena och hennes hundar kunder verkligen fylla ett rum.

Vi hörde hennes bil komma puttrande. Efter någon minut öppnades dörren. Hundarna var i koppel men ändå högt och lågt. Helena domderade: "Max sitt", "Ronja kom", "Max släpp skon", "Finns det någon som kan sitta ner?"

Sen när de väl satt och fick tillåtelse att gå in; full galopp in i köket med kattskålen som mål. Max gärna med en sko i munnen. Ronja upp med tassarna på bänken för att leta mat.

Och mitt stående skämt: "Kommer du ensam, var är hundarna?"

Max, Helenas särskilda ögonsten, som Helena älskade så högt och Max henne. Han pussade på henneoch han pussade tillbaka. "Lovve dovve dove you" sade hon till honom, inte till Ronja. Hon sade ibland att Max skulle hon aldrig kunna lämna bort, för ingen annan ville ha honom.

Max bor hos oss nu, och han blir säkert kvar här. Han verkar må bra här. Han vill i vanlig ordning följa med vart man än går och är nöjd bara han har sällskap.

Ronja bor hos Helenas kompis Lina, hon vill gärna behålla henne för det är en koppling till Helena.

Ronja är här ibland. Helena älskade henne inte på samma sätt som Max. Men jag älskar Ronja, jag blir glad när jag ser henne.

Ronja ÄR Helena. Ronja tar över ett rum när hon kommer in, man vet aldrig riktigt var man har henne. Full av upptåg; öppnar dörrar, hämtar mat på bänken, jättekelig ena sekunden och nästa ser hon helt frågande ut när man vill klappa henne. Vill hon sova i sängen så gör hon det, även om de andra hundarna redan ligger där.Hon hoppar upp på öppna spisen och hämtar stenar, hon springer runt med kopplet i munnen så det rasslar.

Hon brukade hämta Helenas telefon när den ringde.

Vi har konstaterat att Helena gjort ett fantastiskt jobb med sina hundar. De är lydiga, läraktiga och harmoniska.

Ett par veckor efter Helena lämnat oss var båda hundarna hos oss. Daniel hade lånat Helenas bil och kom körande. Hundarna hörde bilen på långt håll och rusade till dörren och väntade förväntansfullt. För en bråkdels sekund trodde jag nästan att Helena skulle komma in genom dörren. "HEEJ BUSARNA", sätta sig på huk, låta dem pussa på henne och spralla upp dem. Och de skulle lyckligt följa henne varje steg hon tog. Jag skulle berätta vad de haft för sig: "Max har tuggat sönder en sko" "Ronja har ätit upp osten". Hon skulle titta på dem, prata med  hundarna och fråga om det var sant. "Neej, vad är det matte hör".

Tårarna flödade, det kommer ju inte att bli så någon fler gång.

Den här dikten har jag fått skickad till mig. Tycker den tröstar på nåt sätt

Brev till Helena 2/2 2013

Älsklings- Helena!

Vi har haft en ganska bra dag.

Jag och Monica gick med Max och Boss på isen.

Det var första gången på länge som det var riktigt ljust ute och solen värmde.

Monica hade gjort fika och vi satt i solen.

Vi pratade om dig. Vi är något starkare nu men vi saknar dig så ofantligt mycket.

Det skär i mig när jag tänker på allt fint du inte kommer att uppleva.

Jag hade unnat dig så mycket, du var värd det; barn, resor, bra jobb, träffa släkt och vänner.

Stundtals kan vi fungera nästan normalt. Det är skönt på ett sätt. Men samtidigt är det jobbigt för du är inte riktigt med. Jag vill hålla dig kvar. Du kommer alltid att finnas med mig i allt jag gör.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.

Ikväll har Sören och Monica varit här och ätit. Vi har pratat och skrattat, haft trevligt.

Vi har pratat mycket om dig och om begravningen som vi tycker ska bli så jobbig.

ÄLSKADE, ÄLSKADE DU!!!