catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Dikter mm

Av Eva Wedberg - 11 januari 2014 20:20

Nu sitter jag här

Kvällen före den 12 januari. 

Hela veckan har det känts pirrigt som inför en operation eller en rotfyllning.

Nu befinner jag mig liksom i väntrummet inför morgondagen.

Den 11 januari förra året var sista gången jag träffade Helena. Så ett år har redan passerat.

Den 12:e pratade jag med henne vid 14-tiden, det klockslaget bävar jag för imorgon.

Och imorgon den här tiden har vi gått varvet runt.

Det var strax efter 20 det ringde på dörren och två poliser stod utanför.  

Liksom då sitter jag och tittar på Stjärnorna på slottet. Förra året var Philip Zandén huvudperson.

Ikväll är det Leif Andreé. Det visar sig att han varit med i ett punkband och delar ut T-shirts till övriga med motiv av Ramones, Sic Vicious, Sex pistols, Clash osv. Samtliga stora idoler till Helena en gång och jag kände igen varenda T-shirt från hennes garderob. 

Tack för den hälsningen SVT.


Från imorgon kan vi inte längre säga "minns du förra året den här tiden när Helena .....".

Från imorgon kommer alla minnen av Helena i livet att vara mer än ett år gamla.

De nyare minnen vi har av henne är att hon inte längre finns med.


Det är märkligt hur allting kommer tillbaka en sån här kväll. Alla känslor som fanns, den stora sorgen, alla blombud som kom med blommor, gemenskapen med alla andra som sörjde, uppgivenheten att ingenting kan bli bra igen.

Helt plötsligt är det som att allt precis har hänt.

Helena känns närmare än hon gjort på länge, och saknaden mer påtaglig.


Nu har det alltså gått ett år. Jag börjar år två i mitt nya liv.

Helena kommer alltid att finnas med i våra tankar i det vi gör. Men den här helgen, runt årsdagen är hon huvudperson.

Allt vi gör denna helg, i varje andetag, är för Helena !!!



 

 

 

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 2 maj 2013 19:38

När jag ska se på film så vill jag koppla av och bli glad.

Jag gillar inte alls skräckisar och är inte så förtjust i science fiction. Jag tycker djupa dramer ex Ingmar Bergman är urtrist.

Jag kan se drama men vill att det underförstått redan från början ska framgå att slutet blir lyckligt.

Det jag föredrar är actionfilmer, gärna spännande och litet läskigt men hjälten ska alltid klara sig.

Och så rom-com Pretty Woman, Notting Hill, The proposal och en massa andra.

Med Helena hade vi många filmkvällar, hon klagade på att jag vär så enkelspårig "Mamma behöver vi inte ens fråga, hon vill alltid se nåt lättsamt som man blir glad av."


En av alla dessa rom-com, kanske till och med juvelen i kronan är Fyra bröllop och en begravning. Det är en riktig måbra-film med fest, fest och romantik. Och så för balansens skull, ett dödsfall med påföljande begravning. Han som dör är homosexuell (litet laddat i en engelsk film för 20 år sedan).

På begravningen läser hans fästman WH Audens Funeral Blues. Dikten som blev berömd efter filmen  låter som följer.

Fast jag har ändrat he till she.


Stop all the clocks, cut off the telephone

Prevent the dog from barking with a juicy bone

Silence the pianos and with muffeled drum

Bring out the coffin, let the mourners come


Let aeroplanes circle, mooning overhed  

Scribbling on the sky the message "She is dead"

Put crepe bows round the white neck of the public cloves

Let the traffic policemen wear black cotton gloves


She was my North, my South, my East, my West

My working week, my sunday rest

My noon, my midnight, my talk my song

I thought i would last forever, I was wrong


The stars are not wanted now, put out every one

Pack up the moon an dismantle the sun

Poor away the ocean and sweep up the wood

For nothing now can ever come to any good





ANNONS
Av Eva Wedberg - 23 april 2013 19:47

Det finns ett visdomsord, eller kanske är det en vers som man ofta kan se i dödsannonser eller i minnesord.

Den låter ungefär:


Så liten plats en människa tar på jorden

mindre än ett träd i skogen

Så stort tomrum lämnar hon efter sig

En hel värld kan inte fylla det.


Nu när jag förlorat Helena har jag fullt ut fått känna vad det orden innebär.

Hur många  jag än har omkring mig och hur mycket omtanke jag får från släkt och vänner, så är ändå saknaden efter Helena så påtaglig.

Ibland känns den mer ju fler vi är samlade. För ingen kan fylla tomrummet efter Helena.

Det är som en jättekrater mitt i rummet som syns och märks var man än befinner sig.

Eller som ett infekterat sår som svider och skaver så mycket att man knappt märker att resten av kroppen är frisk.

Jag skrev i bloggen igår att Helena var väldigt mammig. I själva verket var/är jag minst lika Helenig. Jag hoppas hon visste det.


Jag är ju med i två körer, en i kyrkan och en på mitt jobb. Eftersom jag jobbar på en teater så heter den kören passande nog Drama Queens.

Vi framträder ibland på begäran, vår egen begäran alltså hahaha.

Vi har nu börjat repetera sånger inför vår vårkonsert. En av sångerna i programmet är Circle of life, från filmen Lejonkungen. Det var också den som spelades som inledningsmusik på Helenas begravning. Känns så    bra att sjunga den, som att det blir en hyllning till Helena.


Till sist vill jag gratulera Helenas vän Emma som tog körkort idag.  Hipp, hipp hurra.

En av de första turerna med eget körkort gick till Lilla Dalen och Helenas grav.

Tack snälla, fina Emma för att du tänkte på Helena även idag.


Det värmer så oerhört att Helenas vänner finns och minns henne.

Så tack för att hon finns kvar hos er och att ni söker er till henne, avsett vilka uttryck det tar; att ni åker till hennes grav, att ni ligger på en strand i Thailand och tittar mot molnen, att ni Facebookar eller vad som helst. 



 

Ljus och sten från Emma


 

Helena och Emma


Av Eva Wedberg - 1 april 2013 10:19

Dikt av Lars Björklund, från samlingen "Ordet och tystnaden"


Avståndet
härifrån till det meningslösa
är försumbart


jag är en skärva liv
en skärva,

av något jag inte känner


Jag uthärdar inte
att livet är så kort
jag står inte ut
med att det är så långt


och när jag ser dig
dina ögon
som följer mig
också i drömmen
fylls jag av en
outhärdlig sorg
och en oändlig glädje



Av Eva Wedberg - 21 mars 2013 16:17

Från boken Sorg, det mest gåtfulla i mitt liv

Kanske är jag inte riktigt där än men jag tycker det är en fin tanke


Tiden läker alla sår

Man säger att tiden läker alla sår

Det är inte sant

Sorgens sår läker aldrig


Men varje ny upplevelse

Varje ny erfarenhet

Gör att sorgen

Måste lämna plats

Lämna utrymme

Också för annat


Sida vid sida

Går sorgen och det liv som pågår

Och den blir en aning lättare att bära

För varje ögonblick


Av Eva Wedberg - 18 mars 2013 11:40

Anteckningar

Måndag den 4/2 2013

På morgonen var jag och Tommy till Segersjö Folkets Hus för att titta på lokalerna till minnesstunden. Det gick bra.

Litet senare åkte vi till lägenheten och vek litet tvätt. Då började jag gråta redan i hallen när jag fick syn på Helenas svarta jacka med rosa dragkedja.

Efteråt kändes hela dagen jobbig och jag låg hela eftermiddagen.

Det kommer fortsatt en hel del telefonsamtal. Dock inga besök idag. Det kan vara skönt, man behöver landa litet i sin sorg.


Tisdag den 5/2 2013

Idag åkte jag pendeltåg för första gången sen det hände. Det gick bra, jag fick inga jobbiga tankar.


Jag var till Memira och kollade ögonen. Det var väldigt känsloladdat att gå dit.

Senast jag var där var den 11 januari när jag gjorde en tilläggsoperation i ögonen för att min synskärpa skulle bli bättre.

Helena och hennes kompis Lina hämtade mig efter behandlingen eftersom jag knappt kunde se de första timmarna.

Memira ligger på Vasagatan i Stockholm och vi hade vissa problem att hitta ut från stan. Helena satt bak och jag vet att jag tänkte att hon var ovanligt tyst när vi försökte snurra oss genom gatorna och fick göra U-sväng på U-sväng. När vi väl kommit ut på E4 så pratade hon igen så jag trodde väl att hon helt enkelt hade koncentrerat sig på att hitta (även om det var Lina som körde). Jag var litet omtöcknad efter operationen och dessutom var jag tvungen att blunda så jag tänkte nog inte så klart.

Helena och Lina släppte av mig hemma och Helena följde mig in och hjälpte mig med ögondroppar. Hon var duktig på det efter sin tid på hemtjänsten.

Innan hon åkte fick hon Daniel att lova att hjälpa mig med dropparna på kvällen.

Det var sista gången jag träffade Helena.


 

Helena och Lina


 

Med Lina



Onsdag den 6/2 2013


Lugn förmiddag. Tvättade litet, städade litet.

Var till kuratorn Bodil och pratade. Det känns alltid bra att vara där.


Jag, Tommy och Emilia åkte till kyrkan och träffade Gunnar. Vi övade sånger och lyssnade igenom det Gunnar ska spela på tisdag. Gunnar är så pedagogisk och det känns bra att han är där på tisdag.

Det var ändå känslosamt och jobbigt på många sätt. Man lyssnar på texterna och ser Helena framför sig och tänker vad orden står för.

Särskilt Mikael Wiehes psalm 882, Kärleken som aldrig svek:



1.Länge fick jag vandra genom världen,                         2. Världen som jag lämna var så liten,

   Innan jag var framme vid mitt mål                                   Staden som jag mötte var så stor

   Ingen kunde följa mig på färden                                       Det som jag fick lära mig om livet

   Och visa mig den väg jag skulle gå                                   Kostade mig mer än nån kan tro

   Mödosam och ensam var mig resa                                    Hänsynslöshet såg jag som en styrka,

   Till dagen jag beslöt att vända om                                  Känslolöshet kalla jag för mod

   Nu står jag här igen,                                                       För mig var du en narr,

   Vid det som var mitt hem                                                 Som fyllde mig med skam

   Tillbaka där jag kom ifrån en gång                                   En stackare som ingenting förstod

 

   Refräng:                                                                          Refräng:

   Nu ser jag dig som den du är                                            Nu ser jag dig……..

   En räddare i evighet                                                        Och inget är förgäves och inget är försent

   Du bar din egen hemlighet,                                              Jag ber om din förlåtelse och din barmhärtighet

   Kärleken som aldrig svek                 

  


 

Underbara fina Helena


Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 15:44

Anteckning 3/2

TACKSÄGELSE

Ett konstigt ord, när man tänker på vad det innebär.

En avlidens namn läses upp i kyrkan, det tänds ljus och kyrkklockorna ringer för den "avlidna".

Jag har försökt leta på nätet varför det heter tacksägelse men inte hittat nåt bra.

Jag har själv varit med och tänt ljus i kyrkan vid tacksägelse och tycker att det är fint.


Helena var varken aktiv i kyrkan eller troende men som medlem i kyrkan omfattas hon av deras ritualer.


Idag var det så tacksägelse för henne i både Tumba kyrka och i Ängskyrkan.


Jag, Monica, Åsa, Lovisa och Lotte gick i Tumba kyrka. Vi kände att vi behövde vara där med Helena när klockorna ringde för henne.

Tacksägelsen ingår i den vanliga högmässan. Vår granne Samira var kyrkvärd så det kändes tryggt.

Jag fick också många omtänksamma kramar och ord från flera håll i kyrkan. Vad mycket man får när man bjuder in till det också. Det var så rätt beslut att vara öppen med vad som hänt och att samla människor kring sig.

När sen tacksägelsen kom, en bit in i högmässan så blev det  så förfärligt tungt.

Det gjorde så ont att höra diakonen (eller var det prästen? kommer inte ihåg) läsa upp :

........som genom döden tagits ifrån oss,

"Helena Margareta Wedberg, Travbanan 57 i en ålder av 21 år. Vi ber för dem som sörjer, låt dem finna kraft i dig" . Och sen klockorna.

Vi grät floder alla vi fem, det var oerhört jobbigt.

Även då, mitt i högmässan,  kom människor fram och tröstade. Så fint!!

Alla hade vi glömt näsdukar, vips sträcktes en förpackning pappersnäsdukar fram.


Åsa lyckades sen ta udden av det värsta. En stund efter tacksägelsen var det nattvard.

Prästen säger "Kom nu är allt tillrett".

Varvid Åsa säger: "Tro fan det, det där kan väl inte ta lång stund att göra iordning".


Skratt mellan tårarna.


Efter högmässan var det en fin kaffestund och vi satt kvar länge och pratade.

Efteråt var jag helt, totalt slut.



 

Inbjudan till Tacksägelse


 

Dikt på baksidan av inbjudan

Av Eva Wedberg - 13 mars 2013 16:40

Den här dikten har jag fått skickad till mig. Tycker den tröstar på nåt sätt



 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se