Det har varit en intensiv vecka.

Bra på många sätt.

Jag har varit på två teaterresor, trevliga och givande båda två.

Jag jobbar för fullt och det flyter på bra.

Jag har bättre energireserver än jag haft på länge.

Jag klarar att både jobba och sen göra en aktivitet på kvällen. Jag ska dock vara vaksam och lyssna på mig själv så hjulen inte snurrar alltför fort.

Helgen har varit som när helger är som bäst. Inget planerat i förväg, lugn och avkopplande men med trevliga aktiviteter.

Milo har varit på kollo i Upplands Väsby och var nog väldigt nöjd med det.

Igår var jag på Hundarnas ö på Drottningholm med Ronja. Hundarnas ö ligger precis bredvis slottet. Det är öppet för allmänheten och inhägnad så alla hundar kan vara lösa där. Det är alltid mycket hundar och en jättebra plats för hundarna att få springa och leka. Det är ju så med hundar att slipper de bara koppel så bråkar de sällan med andra utan löser rangordning och konflikter själva.

Idag har jag och Ronja varit på lektion 2 i vår hundmöteskurs. Det är jätteroligt och både hon och jag gör framsteg.

Även om det är en bra bit kvar innan vi kan möta hundar utan problem.

Även Max och Tommy har börjat kurs för att Max ska klara av främmande hundar bättre.

En viktig sak för att hundar ska klara av andra hundar är att de känner sig trygga hemma och kan koppla av.

Så nu tränar vi för fullt. Ingen hund får till exempel springa fram till dörren när någon ringer på. För att få möjlighet att träna ringer vi själva på när vi kommer hem. Ibland bara efter att ha slängt soporna.

Max och Ronja måste undra vad som flugit i husse och matte.

Milo undantas från alla övningar. Han struntar i det iallafall.

Nu i eftermiddag har vi varit på en konsert i kyrkan. Väldigt vackert och stämningsfullt.

Och Mello, naturligtvis missade vi inte premiären av Melodifestivalen. Som vanligt litet besviken och ingen låt som var jättebra.

Så det händer mycket bra. Livet är gott på många vis.

Mycket av min tid ägnas så klart också åt Helena. Jag läser mycket fakta kring suicid för att försöka förstå, jag diskuterar och pratar med andra. Både de som drabbats på nära håll och andra jag möter.

Med dem som känner Helena pratar jag om Helena. Saker hon gjorde och minnen av henne.

Allt detta är nödvändigt för sorgearbetet och för att komma igenom tunneln.

Ibland kan jag dock känna att det bildar ett filter mot  Helena.

Diskussionerna blir som ett sätt att intellektualisera det som hänt.

När jag förfasar mig över att så många tar sina liv blir det mer som att man förfasar sig över ett fenomen snarare än att det handlar om sorgen efter min egen dotter.

Så även om det är jobbigt så kan jag ibland välkomna de dagar och stunder när den djupa sorgen slår till.

För de kommer fortfarande, utan förvarning. Det är inte lika djupt eller lika länge som förut men de kommer och lär fortsätta med det hela livet.

Jag kan nånstans tycka det är vackert, för det för mig närmare Helena för en stund.

När det inte finns något mellan henne och mig -- och den enorma saknaden och kärleken till henne.

Du är så saknad, älskade "Stinta"