catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Det nya livet

Av Eva Wedberg - 12 juli 2015 19:30

   Det finns vissa dagar man ser fram emot eller bävar inför mer än andra.

Idag är en sån dag som jag gjort litet av båda - men mest bävat.

Det är nämligen min födelsedag. Jag har egentligen aldrig varit så mycket för att fira den. När jag var liten var jag mest besviken för att jag inte blev firad i skolan och sen kunde jag inte ha kalas för alla kompisar var bortresta. Numera tycker jag det är trevligt att bli ihågkommen, få några presenter och äta tårta även om det sällan blir nåt jättefirande.

Och precis så har min dag varit idag och jag är jättenöjd.

Men jag har som sagt också bävat inför den. En del för att jag fyller 55. Helt plötsligt är jag närmare 60 än 50. Ojojoj, det låter inte klokt. Och när man tänker i perspektiv att 10 år framåt så ska jag gå  i pension då känns det inte alls långt borta.  Å andra sidan ålder kan man inte göra nåt åt, bara försöka leva ett så bra liv som möjligt.


Det jag mest bävat för med den här dagen är ändå inte hur gammal jag blir eller hur jag ska fira utan det faktum att det idag är 2½ år sen Helena lämnade oss. Om min ålder är obegriplig så är det på samma sätt när jag tänker att det gått 2½ år utan henne.

2½ år sen den där förfärliga kvällen och natten när livet förändrades för alltid. Var har den tiden tagit vägen?  Och hur har vi klarat oss den här tiden?

Datumet den 12 har varit laddat ända sen den dagen och naturligtvis blir det extra laddat vid årsdag och även halvårsdag. Liksom det känns litet extra om den 12 infaller på en lördag som den gjorde 12 januari 2013.

En del av mig är tacksam för att fler och fler dagar ligger emellan nutid och 12 januari 2013. En del av mig blir förtvivlad över det. Hon står liksom kvar där på stationen, ständigt 21 år, och vi andra fortsätter framåt.  Ibland känns det väldigt nära och sårbart och ibland kan jag nästan känna att hon är en saga vi en gång fått uppleva men jag har svårt att tänka in henne i vårt dagliga liv. Sen finns hon ju så klart med ändå och påverkar våra liv, oändligt älskad och saknad, men äldre än 21 blir hon aldrig.

En sån här dag blir det så tydligt att livet är starkare än döden. Det känns helt Ok att fira födelsedag och att glädjas åt att bli ihågkommen. Jag hade såklart velat ha henne med på kalaset, det hade varit det rätta. Men hon är inte här och då måste vi göra det bästa av det liv vi har. Och antagligen är det det bästa vi kan göra för dem som lämnat oss. Att leva ett så bra liv som möjligt. För deras och vår egen skull.

    

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 12 oktober 2014 16:26

   Det har åter gått en månad utan  Helena.

Det har gått ytterligare en månad. Tiden går utan Helena. Livet pågår utan Helena.

Det går att leva utan Helena.

När jag skriver att det går att leva utan henne blir jag nästan rädd. I en första blick på den meningen kan det tolkas som att livet är som vanligt igen. Eller att det inte är nån skillnad mellan när hon fanns och nu när hon inte finns här längre.

Jag menar just vad jag skriver. Det går att leva utan Helena. Det går, det var vi bevisat de senaste 21 månaderna.Men det skulle vara så mycket bättre att leva om också hon var här.  Att leva med henne. Med det där leendet som smälte allt, hennes energi och hennes ändlösa citat från TV-serier.

Jag saknar henne hela tiden. Men ibland saknar jag vissa sidor av henne mer. 

Just nu saknar jag hennes humor mest. Alla skämt. Alla smeknamn hon gav till folk runt omkring sig. Alla dialekter hon härmade så klockrent.

Ibland kan jag sakna henne i väldigt handfasta vardagssituationer. "Om Helena varit här nu kunde hon ha lagat maten"  Ibland smått absurda tankar som flimrar genom hjärnan " om Helena levt nu så kunde ju hon ha matat katterna när vi är bortresta".

Så saknar henne gör jag, i stort och smått, i allt jag gör.

Men det går att leva. Jag har klarat det i 638 dagar nu.


Igår var jag på Febe-dagen i Kista.

Febe bildades i slutet på 80-talet i Kista. 1988 skedde en bussolycka i Norge. I bussen fanns en skolklass med lärare och elever från Kista och de var på skolresa i Norge när olyckan skedde. Efteråt fick man möjlighet att under lång tid samlas  i kyrkan för samtal och tröst. Så småningom bildades Febe och det är nu en rikstäckande organisation för föräldrar som mist sina barn i sjukdom, olyckor och suicid..

De anordnar varje år en Febe-dag i Kista där medlemmar från hela landet sluter upp. Det är samtal, föreläsningar, musikgudstjänst och middag.

Det var första gången jag deltog i Febedagen. Jag var med på andra halvan och närvarade i en väldigt fin muskgudstjänt till minne av änglabarn.

Det var vacker sång och musik och varje barns namn lästes upp samtidigt som det tändes ett ljus för var och en.

Det blev väldigt många ljus!!!

Flera av sångerna förknippade jag med Helena på ett eller annat sätt och några av dem spelades också på hennes begravning.

"Himlen är oskyldigt blå" till exempel och psalm 730 Må din väg gå dig till mötes, när jag hör den kommer tårarna varje gång:


"Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla dig i sin hand."


Hur som helst en väldigt fin stund i kyrkan när man får tillfälle att bara vara i sina minnen en stund och i varm gemenskap med andra som upplevt det ofattbara.


Järva röster sjunger

Alla ljusen

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 21 september 2014 15:36

   Jag fick frågan av en vän varför jag skriver färre inlägg i bloggen nu.

Jag vet inte om det är så. Eller jo, det är färre än i början när jag i princip bloggade varje dag. Ibland flera gånger per dag.

Nu blir det ungefär 2-3 gånger/vecka. När jag skriver vill jag att det ska bli så bra som möjligt. Att jag skriver om något som ligger mig varmt om hjärtat. Inte bara för att det är dags för ett inlägg.

Det är också så att tiden inte räcker till på samma sätt.

Kanske låter det hemskt. Innebär det att jag inte har tid för Helena? Att hon förpassas längre bak i medvetandet?

SJÄLVKLART INTE!

Hon finns med hela tiden. Men allt uttrycks inte i bloggen på samma sätt. Kanske känner jag också att vissa delar har jag redan skrivit om flera gånger redan.

Hursomhelst. Nu har vi köpt vårt kära hus i Månkarbo. Det känns så rätt för oss. Under de två dygn vi ägt det har vi stortrivts där.

Samtidigt en sorg att Helena inte får vara med. Hon var så ivrig att följa med och leta hus. Hon engagerade sig jättemycket och hade synpunkter på än det ena än det andra.

Men visst är hon med även här. Jag skrev tidigare om hennes möbler som vi tagit dit. Även hennes husgeråd, micro, tavlor, golvlampor med mera med mera finns nu i huset.

Det var till och med så att vissa saker valde vi att inte sätta upp. De var alltför personliga och förknippade med henne. Vi vill heller inte att huset ska bli ett minnesmärke över Helena där allt förknippas med henne.

Vi valde till exempel att inte ställa in hennes studentpresenter i vitrinskåpet. Eller glasen som hon köpte när hon var på semesterresor.

Vi diskuterar om vi ska ta dit hennes filmer som nu står i kartonger i förrådet. Om vi nångång ska ha tid att se dem är det under ledighet i fritidshus. Men vi får se.

Sen finns också saker från hennes lägenhet som är ännu en nivå personligare och som jag aldrig ens skulle överväga att visa bilder på. Hennes gamla telefoner och plånböcker till exempel. Hon var en riktig samlare som sparade det mesta.  Det gör att det också blir svårare att göra sig av med. Om hon varit en person som struntade i saker hade det varit en annan sak. Vi har också en låda med lönespecar och gamla räkningar som vi inte förmått slänga.

Bland mycket annat. En dag ska vi ta ställning till allting men det känns inte som att det är någon brådska.


Jag bloggar kanske inte riktigt lika frekvent som tidigare men mitt engagemang kring psykisk ohälsa och självmord är minst lika stort som tidigare.

Jag försöker hela tiden öka min kompetens i ämnet. Intressant men bitvis jobbigt.

Idag sitter jag och förbereder en föreläsning som jag ska hålla på Febe i Kista imorgon. Det känns jättebra att jag får möjlighet att dela med mig av mina erfarenheter där.

Suicide Zeros verksamhet blir alltmer omfattande och föreningen representeras ofta i nyhetsprogram och i tidningar.

Vi har nu 90-konto och intäkterna ökar stadigt, inte minst tack vare de fina pärlarmbanden som lanserades för några veckor sedan.

Igår var Mattias Sunneborn en av delagarna på Fångarna på fortet. Hans lag vann och de beslutade att skänka vinstsumman, 30 000 kr till Suicide Zero. Fantastiskt!! Starkast var dock att höra  honom säga att anledningen till att man ville skänka pengarna till Suicide Zero var att alla i laget var drabbade av självmord. 

Vilken befrielse det måste vara för honom att kunna säga det på det sättet och kanske att det äntligen börja hända något med tabut kring suicid.


Några äldre bilder på Helena

 

 


Av Eva Wedberg - 10 augusti 2014 16:18

   Vi har varit på en dryg veckas tripp till Kittelfjäll.

För er som inte känner till Kittelfjäll kan jag berätta att det är en superfin  liten by i södra Lappland. Kittelfjäll heter också bergtoppen precis ovanför byn. Det är en av många fjälltoppar man ser när man står nere i Kittelfjäll. Var man än befinner sig i dalen ser man ännu fler bergtoppar, dalar och fjällsjöar.

Vi hade hyrt stuga och åkte dit för att vandra, fiska och framför allt koppla av.

Vi bodde i ett stugområde men eftersom det var i slutet av säsongen var vi nästan ensamma.

Det finns en affär i byn och ett hotell som var stängt för säsongen.

Det var precis så avkopplande som vi ville ha det.  Ett sätt att rensa hjärnan och komma ner i varv.

Jag är ingen van vandrare och inte särskilt skicklig men uppskattar det likafullt.

Det är en alldeles speciell känsla att kämpa sig uppåt genom skogen för att sedan när träden glesnar se ut över milsvida vidder. Och att vandra genom vidderna timme efter timme.

Framför allt är man så mycket ”här och nu”. Det enda man tänker på är vad som finns bakom  nästa sten, bakom nästa topp.

Eller att som stockholmare få tillbringa en hel dag på en strand  och få ha stranden helt för sig själv

Man behöver inte fundera på att ta hänsyn till andra eller ens kolla om någon fler dyker upp.

Jag tror vi alla skulle behöva få uppleva en sån ro emellanåt.


Vy vid en av vandringarna


Jag har tidigare skrivit om att jag ibland har behov av att åka bort och vila från det som så påtagligt påminner om att vi förlorat Helena. Slippa se fotografier, slippa åka förbi macken där vi sågs sista dagen, slippa se skylten mot kyrkogården.

Helt går det naturligtvis aldrig att åka bort från sorgen.  Det finns alltid saker som påminner om Helena på ett eller annat sätt.    


I likhet med våra andra barn finns hon med i tankarna var vi än är. Och finns hon i tankarna är ofta inte sorgen långt borta.

Månen var väldigt stor en kväll, Tommy försökte fota den. Jag tänkte att Helena kommit för att hälsa.

Tommy skulle köpa en läsk. Coca-cola har namn på sina flaskor sen en tid. Tommy tog en i högen och upptäckte först i bilen att namnet på flaskan han köpt var ”Helena”

Nu är semestern slut för den här gången. Imorgon ringer klockan tidigt och allt kör igång igen.

Det känns så klart vemodigt men också skönt att saker går in i normala gängor.

Vi har haft en jättefin sommar, jag känner mig nöjd på alla vis och ser fram emot hösten och dess aktiviteter.


Max och Ronja mådde fint

   

 

Av Eva Wedberg - 20 juli 2014 19:39

Jag har haft första semesterveckan.

Den har varit precis så som jag vill att det ska vara när semestern är som bäst.

Jag har varit hemma en hel del; läst, vilat, badat, promenerat och fixat.

Jag har också gjort mindre resor och utflykter. Vi gjorde en dagstur till Dalarna och träffade släktingar.

Jag och Daniel var i Jämtland ett par dagar, i  min brors stuga. Vi passade på att hälsa på mamma och ta med henne på en rundtur runt Storsjön. Även i Jämtland träffade vi flera släktingar

Idag har jag och Tommy varit vid Dalarö och paddlat havskajak. Det var första gången jag provade det. Jag tycker om att vara på sjön och är ganska duktig både på att ro och paddla kanot. Det här var dock litet annorlunda. Det var lättare att styra än en kanot eftersom det finns roder som man sköter med fötterna. Men kajaken är mycket mer vinglig. Dessutom var vi nu ute på havet med en relativt kraftig vind och svallvågor från större båtar.

Jag är också ganska ovig så det var visst problem att komma i och ur.

Men vi hade faktiskt roligt och en härlig dag i solen.

Jag har lagt till en ny kategori inför det här inlägget : Det nya livet.

Jag känner att vi till viss del börjar hitta våra nya roller. Även om saknaden och även sorgen finns där fortfarande så finns en annan framtidstro och förmåga att se framåt med förväntan.

Den senaste veckan har visat på det. Jag har kopplat av och njutit av tillvaron. För första gången sen vi förlorade Helena kan jag stundtals känna total frid och ro.

Det är fortfarande tomt efter Helena och jag undrar ofta vad vi skulle gjort nu om hon varit här. Senast igår åkte jag förbi korsningen där man svänger av till hennes lägenhet och jag önskade så  att jag kunnat åka till henne och fika. Jag tänkte så starkt på det att jag nästan kände att det var möjligt.

Vi tycker om att prata om saker vi gjorde med henne på ett "naturligt sätt", inte med tårar utan med glädje.

Idag när vi åkte hem från Dalarö åkte vi förbi stallet där hon red med Anna under flera år. När vi åkte där pratade vi om det och att hon ofta övningskörde dit med Tommy.

Litet senare åkte vi genom en by där hon och Tommy varit och köpt hö till hästen Dream, han pekade ut huset för mig. Och vi pratade om hur det kom sig att det varit just där och köpt hö, vem de köpt av och så vidare. Bagateller naturligtvis, sånt som bara dyker upp i tankarna

Det känns så fint att kunna ha henne med på det sättet, med minnen som ingen kan ta ifrån oss.

Och så sorgligt att vi inte får möjlighet att skapa fler minnen med henne.

    


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se