Nu packar jag återigen väskan för att åka på en tripp.

Jag och mina väninnor Barbro och Kristina ska åka på en sen länge planerad resa till Finland.

Vi ska vara 3 dagar i stuga på landet och det finns varken TV eller Internet där.

Jag tycker det ska bli så skönt att vila från allt sånt. Vara helt bortkopplad, inte kunna kolla mail eller surfa på Internet.

Litet nervös är jag över att vara borta från hela . Hittills när jag åkt någonstans i flera dagar har jag ju haft någon av dem med mig.

Jag brukar inte ha problem att vara borta, jag tycker om att göra saker själv.

Men sen i januari är jag en riktig huskatt som helst håller mig hemma och är med min familj hela tiden. Jag pysslar med djuren och huset och trivs med det.

Jag har ju gått ned i arbetstid. Jag är sjukskriven nu men jag tror inte jag vill jobba heltid sen när jag är fullt pigg igen heller. Och jag kommer aldrig att jobba en övertidstimme mer i hela mitt liv. Sparka mig på smalbenen om jag gör det.

Kanske är det en klokskap jag fått i och med att jag förlorade Helena; jag värderar det som är viktigast högre och vill lägga min tid på det.

Men visst ser jag fram emot några dagar med mina vänner. Vi ska promenera, äta gott, läsa och handarbeta. Och kanske dricka något litet glas vin.

Innan jag åker iväg besöker jag alltid kyrkogården och "berättar" för Helena att jag är borta några dagar. Jag vet ju att det inte gör någon skillnad för henne om jag åker till kyrkogården eller inte. Förhoppningsvis finns hon nånstans och vet det ändå.  Eller också gör hon inte det, ingen vet.  Men det känns bra för mig, som en ritual.

Jag var där ganska länge imorse på väg till jobbet. Fixade litet med blommorna (Tommy var där igår och ordnade så fint) och pratade med Helena om att jag är borta några dagar. Det blev ganska känslosamt och tårögt.

Det var en kyrkogårdsarbetare som krattade gångarna runt hennes plats när jag var där.  Jag väckte nog hans nyfikenhet. Jag såg i ögonvrån när jag var på väg till bilen att han gick fram till Helenas sten och läste på den. Jag tyckte det var litet gulligt.

Och när jag satte mig i bilen och satte på radion så var Gert Fylking där och drog sin "Fredagsfräckis". Helena älskade hans fräckisar och hade ett par böcker med hans samlade fräckisskatt. Det var ingen rumsren historia han drog men jag var tvungen att dra på munnen . Tänk hur tillfälligheterna styr och påverkar humöret.

Avslutar med en bild jag tog idag på kyrkogården.

Vi hörs på onsdag igen.