Nu sitter jag här

Kvällen före den 12 januari. 

Hela veckan har det känts pirrigt som inför en operation eller en rotfyllning.

Nu befinner jag mig liksom i väntrummet inför morgondagen.

Den 11 januari förra året var sista gången jag träffade Helena. Så ett år har redan passerat.

Den 12:e pratade jag med henne vid 14-tiden, det klockslaget bävar jag för imorgon.

Och imorgon den här tiden har vi gått varvet runt.

Det var strax efter 20 det ringde på dörren och två poliser stod utanför.  

Liksom då sitter jag och tittar på Stjärnorna på slottet. Förra året var Philip Zandén huvudperson.

Ikväll är det Leif Andreé. Det visar sig att han varit med i ett punkband och delar ut T-shirts till övriga med motiv av Ramones, Sic Vicious, Sex pistols, Clash osv. Samtliga stora idoler till Helena en gång och jag kände igen varenda T-shirt från hennes garderob. 

Tack för den hälsningen SVT.

Från imorgon kan vi inte längre säga "minns du förra året den här tiden när Helena .....".

Från imorgon kommer alla minnen av Helena i livet att vara mer än ett år gamla.

De nyare minnen vi har av henne är att hon inte längre finns med.

Det är märkligt hur allting kommer tillbaka en sån här kväll. Alla känslor som fanns, den stora sorgen, alla blombud som kom med blommor, gemenskapen med alla andra som sörjde, uppgivenheten att ingenting kan bli bra igen.

Helt plötsligt är det som att allt precis har hänt.

Helena känns närmare än hon gjort på länge, och saknaden mer påtaglig.

Nu har det alltså gått ett år. Jag börjar år två i mitt nya liv.

Helena kommer alltid att finnas med i våra tankar i det vi gör. Men den här helgen, runt årsdagen är hon huvudperson.

Allt vi gör denna helg, i varje andetag, är för Helena !!!