Det är bara några få dagar kvar tills det har gått ett år. 

Ett år. En evighet och ett ögonblick på samma gång.

Nu är vi räknar ner till årsdagen känns det litet som påskveckan på ett bisarrt sätt.

Det är mindre än en vecka nu.

För ett år sedan levde Helena sina sista dagar här hos oss.

Jag minns så tydligt vad vi gjorde de här sista dagarna.

Den 7:e januari skjutsade jag henne till tåget som tog henne till min mamma i Jämtland.

Jag var så stolt att hon åkte upp för att ta hand om sin mormor några dagar. I efterhand har jag förstås undrat många gånger om hon åkte upp för att säga hejdå till sin älskade mormor.

Jag drömde om Helena häromnatten. I drömmen fanns Helena kvar och jag hade till den 12:e på mig att förhindra  det skulle hända. Jag var väldigt stressad, jag passade på henne hela tiden och jag argumenterade intensivt varför hon absolut måste stanna kvar. Och hon log mot mig.

Vi har inte bestämt vad vi ska göra den 12:e. Jag tror det får bli som det blir.

Kanske vill vi gå till kyrkan. Vi ska definitivt besöka kyrkogården.

Troligtvis kommer det vänner hem till oss och alla är välkomna.

Det är också möjligt att vi äter något som Helena skulle tyckt om; tacos, kyckling, cupcakes, choklad eller något annat.

Jag vet ju inte alls hur vi kommer att reagera och må den kommande veckan.  Hittills har vi klarat av många svåra dagar och jag är säker på att även den här dagen kommer att passera. Det är en dag att ta sig igenom.