catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Suicid

Av Eva Wedberg - 23 maj 2015 08:28

  

Häromkvällen råkade jag se ett mycket intressant program som handlade om depressionens historia:

Amygdala är två mandelformade delar av hjärnan. De antas ha en funktion vid uppkomsten av såväl fruktan som njutning .

 Amygdala är avgörande för uppkomst av depression. Amygdala ursprungliga funktion är att skydda mot rovdjur.  Vid fara utsöndras stresshormoner, motoriken förbättras  och man kan fly från sin angripare. Forskare anser att amygdala uppstod hos  urfiskar för 520 miljoner år sedan.

 

Amygdala har spelat en avgörande roll genom evolutionen.  Under de miljoner år som gått och alltfler utvecklade arter uppstått så har amygdala ändrats.

Till exempel så lärde man sig nån gång att minnas. Minnen av farliga händelser sitter kvar som en överlevnadsstrategi. De minnena är kopplade till amygdala som förstärker starka minnen. Så småningom tillkom talet och man kunde berätta om faror man varit med om. Man kunde så alltså både minnas egna det man själv upplevt men också ta till sig andras minnen. Amygdala aktiveras och alltså inte bara vid själva händelsen utan vid minnet av den och även när man får det berättat för sig.

Amydala blev alltså alltmer aktiv, utsöndrade alltmer stresshormoner, men det fanns länge en spärr som förhindrade att man blev sjuk

Länge levde man jämlikt i flock och delade på den föda man lyckades få tag på. Man vet att känsla av jämlikhet förhindrar depression och begränsar aktiviteten i amygdala. Det var när klyftor uppstod i samhället som amygdala började ge upphov till sjukdom.

I vårt moderna samhäller har allt fler saker har tillkommit som orsakar depression; Känsla av att inte kunna påverka sin situation, många intryck, ensamhet i ett flocksamhälle är bidragande orsaker till den alltmer omfattande psykiska ohälsan vi ser i vårt samhälle.

Ständig rädsla, aktiverar amygdala. Ständig/kronisk  utsöndring av stresshormon orsakar depression.  Det minskar tillgången av syre till friska hjärnceller och skadar övrig hjärnan vilket minskar hjärnans funktion.

Men hjälp finns.  Vi kan förebygga depression genom att utnyttja jämlika förhållanden, hjälpa varandra och stärka banden till omgivningen.

Det är också känt att motion bidrar till att nya nervceller bildas i en skadad hjärna och att en regelbunden livsstil är viktig för vårt psykiska välbefinnande.

 


Av Eva Wedberg - 15 december 2014 21:52

När jag ska berätta för nya människor om Helenas självmord så säger jag "Den 12 januari 2013 orkade hon inte leva"
I den till synes enkla meningen finns det finns två viktiga ställningstaganden.
Det första är att jag säger att hon inte orkade. Inte att hon valde att ta sitt liv. Det är en väldigt stor skillnad mellan att inte orka och att välja att inte leva. När man väljer ställer man alternativen mot varandra, utvärderar vilket som är det bästa och gör det valet. Det ligger i själva betydelsen av ordet val (Wikipedia). Hade det varit ett val för Helena då hade hon ställt upp vissheten att aldrig få träffa familj och vänner igen, aldrig få gå den utbildning hon drömde om, aldrig få simma med delfiner, aldrig mer få se ett avsnitt av Vänner. Detta skulle då ställas mot ett tomt intet som hon inte visste något om. Helena var väldigt bunden till familj och vänner. Ingenting kan få mig att tro att hon medvetet skulle valt bort allt för en ensam ovisshet. Hon valde inte bort något men just då ville hon bort från smärtan i sig.
 Visst kan man hävda att man gör val som inte är så genomtänkta, spontant utifrån ilska eller olycka och i många andra sammanhang för att man känner för det. Det är naturligtvis sant men om man inte är inne i det tunnelseende man upplever när man är djupt deprimerad så ser man nånstans ändå alternativen till att man handlar på ett eller annat sätt.


I början när jag berättade, speciellt de första dagarna så använde jag orden "hon valde" "det vara hennes val".

Jag insåg dock snabbt att så inte kunde vara fallet. Jag började först fundera över om hon tänkt på att jag och resten av familjen skulle hon inte kunna träffa igen. Jag vet att hon inte tänkte det och då var det inget val.


Den andra distinktionen i meningen "Den 12 januari 2013 orkade hon inte leva" handlar om att meningen slutar där. Jag säger inte att hon inte orkade leva längre. Jag säger att just den dagen orkade hon inte leva. Vi vet att livskraften är väldigt stark det är bara korta stunder längtan att dö är starkare. Det var inte ens hela dagen den 12 januari 2013 som hon kände att hon ville dö. Även då kom och gick säkert dödslängtan, livskraften kämpade emot så mycket den kunde.

Vi har ingen aning om hur Helena hade känt det den 13 januari 2013. Kanske hade livskraften vunnit då definitivt.
Det får vi tyvärr aldrig veta. Men vi vet att vi måste hjälpas åt att kämpa mot självmord. Låta livskraften vinna.

Minuter eller sekunder av dödslängtan ska inte få leda till att människor dör 60-70 år i förtid.

   

Av Eva Wedberg - 29 juli 2014 22:39


Statistiken över genomförda självmord i Sverige 2013 är nu officiell.

Det är en dyster läsning. Antalet självmord ökar. Totalt tog 1600 personer livet av sig förra året, jämfört med 1523 året innan.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Man brukar säga att varje dag tar fyra personer livet av sig i Sverige. I verkligheten är det mer än så.

1600 personer är väldigt många.

I mitt bostadsområde bor ungefär 200 personer

Åtta gånger så många tog alltså sina liv förra året.

Tänk er 1600 personer bredvid varandra, det blir en kilometerlång rad.

Om vi räknar 10 år tillbaka har motsvarande en fylld Globen tagit sina liv i Sverige.


Titanic förliste för drygt hundra år sedan och tog 1500 människor med sig i djupet, då Estonia sjönk drunknade drygt 800, tsunamin orsakade 500 svenskars död. Listan över kända katastrofer med många omkomna kan göras lång . Gemensamt är att i stort sett alla känner till dem och att de hålls kvar i minnet med hjälp av böcker, reportage, filmer.


Att 1600 personer tog sina liv uppmärksammas i bästa fall några inslag i nyhetsprogrammen och artiklar i tidningarna i samband med att statistiken blir offentliggjord. Sen lämnas vi som drabbats åt vårt öde.

Framför allt lämnas de som ligger i riskzonen för suicid åt sitt öde. Andra nyheter tar vid. Jag vill inte alls förringa de krig som rasar i världen, inte minst i Gaza, det är fruktansvärt och skamligt hur civilbefolkningen drabbas.

Men vi har kunskapen och möjligheten i Sverige att minska antalet självmord.

Som medmänniskor måste vi minska på tabu kring psykisk ohälsa och självmord, lära oss att prata om det.

Politiker bör göra allvar av frågan och tillsätta resurser till forskning och förebyggande.

Börja jobba för den noll-vision man säger sig sträva mot.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Hon var en av 176 i åldern 15-24.

176 barn och ungdomar som lämnat förtvivlade anhöriga; föräldrar, syskon, kollegor, vänner. Med frågor, skuldkänslor och en livslång sorg och saknad.

Det är väldigt skrämmande och oroväckande att antalet självmord i den åldersgruppen ökat med 20% jämfört med 2012.

20% på ett år är en oerhört hög siffra.

Tänk om vi hade inflation på 20% under ett år vilka rubriker det skulle ge. Hur många nyhetsreportage skulle inte det generera? Vilka katastrofrubriker skulle vi få läsa?


Vi måste alla hjälpas åt att arbeta för att minska antalet självmord. Arbeta för att den som lider av psykisk ohälsa får den hjälp som behövs.

Varje liv som räddas är viktigt.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Vi leker med tanken att det varit 1599 personer. Helena fanns inte med, hon räddades.

1 person, 1599 eller 1600 kan tyckas som oväsentligt.

Men för mig hade det gjort hela skillnaden.


Så älskad och saknad

   

 

 

 

Av Eva Wedberg - 28 januari 2014 22:03

Igår var jag på en endagstripp till Jönköping.

Jag hade förmånen att få se en förhandsvisning av en nyskriven pjäs  om suicid som heter "Vi som blev kvar".

Pjäsen vänder sig i första hand till elever från årskurs 8 och till och med gymnasiet.

Idén till föreställningen fick producentern Julia Sandwall bland annat från  Elin Mårtenssons blogg som handlar om hur hon lärt sig leva och fortsätta sitt liv efter sin mammas självmord 8 år sedan.

Vi som var  på förhandsvisnngen deltog i ett samtal efteråt där vi ombads komma med frågor och inspel kring det vi sett.


Enligt programbladet är det: En föreställning om att vilja leva när någon annan bestämt sig för att dö.

Tonvikten ligger just på efterlevande; hur reagerar man, hur kommer man vidare, orkar man?

Under de 50 minuter föreställningen varade fick vi följa 3 parallella berättelser.

Det var en  stark, jobbig   och viktig pjäs som ALLA borde ta del av. Väldigt duktiga skådespelare, Gustav Berg och Natalie Sundelin

Den beskriver också väldigt fint de känslor man brottas med när man drabbas.


När man sedan tar ut pjäsen till skolorna  kommer man att skicka ut materal till skolorna innan man kommer . Man kommer också se till att skolkuratorer, skolsköterskor och så vidare finns med.

Pjäsen följs  av en föreläsning med Elin Mårtensson.


Jag kan bara hoppas att många får se detta och att det bidrar till att lyfta ytterligare på locket till suicidfrågor.

 

Mingelbild innan föreställningen: Jag står längst till vänster med rygga.

 



SvD

Av Eva Wedberg - 4 december 2013 21:23

Vill gärna tipsa om en väldigt bra artikelserie om suicid i Svenska Dagbladet .

Det går att läsa hela serien på  www.svd.se/idagsidan

Den belyser bra olika aspekter kring suicid. Anhöriga, läkare, skolpersonal är intervjuade.

Det finns också tips och råd om hur man tar upp frågan med någon man misstänker mår dåligt.

Man redovisar resultatet av en studie kring det ofta undermåliga stöd efterlevande erbjuds när de förlorar en älskad anhörig.


Det bästa med artiklarna är ändå att man tar upp frågor kring suicid på ett seriöst sätt och öppnar upp för att prata om detta viktiga ämne.

Så läs Svenska Dagbladet på nätet om ni inte har papperstidningen.


Av Eva Wedberg - 2 juni 2013 19:23

Det finns myter kring suicid.

Till exempel att den som bestämt sig inte kan hindras.

Forskare är relativt överens om att suicid oftast sker på impuls. Även om man planerat handlingen så kan skiljelinjen mellan genomförande och att låta bli vara mycket smal.

Forskning visar också att av dem som försökt ta sitt liv men räddats så kommer 80% av dem aldrig att försöka igen.

För mig som anhörig är det naturligtvis hårt att läsa såna fakta, Helenas död känns än mer meningslös.

Samtidigt, jag kan aldrig få tillbaka Helena. Om jag kunde få tillbaka henne genom att inte göra nånting, inte läsa fakta, inte försöka visa hur det är att mista en kär anhörig genom suicid, inte försöka påverka. Då skulle jag inte göra nånting.

Men nu har det hänt och det går inte att vrida tiden tillbaka. Och då är det min plikt att försöka påverka det lilla jag kan för att minska på denna epidemi som suicid faktiskt är.


Jag har läst en avhandling av Helena Rådbo. Hon är forskare vid Karlstads univeritet och har forskat kring hur man kan förebygga suicid kring järnvägar. "Systeminriktad prevention av järnvägssjälvmord"

Det är en lättläst avhandling som finns att ladda ner på nätet.

Forskningen var beställd av Banverket och kom 2008. Det verkligt intressanta är kanske vilka åtgärder man satt in efteråt, om man följt forskningsresultaten.


De flesta sker nära tättbebyggda områden, ofta relativt nära hemmet.

Hon har delat in metoderna för hur man kan förebygga suicid på järnväg i 3 områden; den enskildes beslut, tillgänglighet samt att begränsa skadan vid kolllision.


1. Åtgärder som kan påverka attraktionen och närheten av järnvägstrafik som en

självmordsmetod.


Påverkan av individers/allmänhetens kunskap och medvetenhet

  Närhet, trafikintensitet och regelbundenhet

 Hastighet


2. Åtgärder som kan påverka tillgängligheten och möjligheten till kollision


Hindrande åtgärder: staket och rumslig separation

 Rädda sig undan eller bli ”bortplockad”: detektion, alarm, avskräckande eller

borttagande funktioner

 Hastighetsbegränsning och bromskapacitet


3. Åtgärder som kan påverka konsekvensen av kollisionen 

Modifiering av fronten

Hjul och spårdesign (området närmast spåret)







Av Eva Wedberg - 30 maj 2013 17:51

Jag har läst en riktigt bra debatt/faktabok kring suicid.

Bokens titel är "När någon tar sitt liv, tragedierna vi kan förhindra" och är skriven av journalisten Alfred Skogberg.

Som med allting annat ska man läsa vissa påståenden med en viss skepsis. Han anser sig sitta inne med litet för månag enkla lösningar. Men som väckarklocka och "förstabok" i ämnet är den utmärkt.

I slutet finns dessutom en litteraturförteckning om man vill läsa mer.


Boken är fylld med exempel på hur man kan jobba systematiskt för att få upp medvetandet kring  psykisk ohälsa och därmed också minska antalet suicid. Han är övertygad om att de flesta skulle kunna förhindras om kunskapen kring detta var större.


Det är cirka 1500 personer som tar sitt liv varje år i Sverige. Trots det satsas förvånansvärt litet medel för att få ner antalet.  I tsunamin 2004 dog cirka 500 svenskar, det satsades enorma resurser för att ta hand om omkomna och överlevande.. Alfred Skogberg gör tankeexperimentet att samtliga suicid i Sverige skulle ske på samma dag, 1500 på en gång, skulle politiker och allmänhet vakna upp då och inse vilket folkhälsoproblem detta är?


Suicid på järnväg är cirka 50 per år. Det finns mängder av åtgärder som kan göras för att minska det antalet.

  • Starka lampor
  • Stängsel
  • Krockkuddar på tåg
  • Känseldetektorer som varnar om någon finns på spåret

Men förvånansvärt få åtgärder genomförs, skälet som anges är inte sällan brist på pengar.


Man räknar enligt Alfred Skogberg att suicid och suicidförsök kostar samhället 28 miljarder kronor.

Tänk om man istället satsade de pengarna på  att förebygga psykisk ohälsa.





Av Eva Wedberg - 29 april 2013 14:29

Jag har ju berättat om hur jag hittar saker att förhålla mig till för att klara av det här jättejobbet som det innebär att sörja.

Redan tidigt delade jag in dygnet i fyra delar där varje del hade ett "tema".

06-12   Jobbiga saker, som att träffa polisen, besök begravningsbyrån etc

12-18   Praktiska sysslor som tvätta, diska, städa

18-00  Avkoppling, försöka göra lättsamma saker som att umgås, träffa vänner, fika

00-06   Sova


Med tiden har det naturligtvis luckrats upp en del. Men jag försöker även nu att koppla av på kvällen för att få vila på nattern. Jag sitter till exempel inte och läser böcker i ämnet suicid innan jag lägger mig. Det är inte då jag kolla Helenas användare på Facebook heller. Jag tycker ju egentligen om när  man gör inlägg där men jag blir också sorgsen.  För vid första ögonkastet kan man nästan lura sig själv att allt är som det ska. När jag sen ser inläggen blir det så  tydligt hur saknad hon är.

Jag kan numera åka till Tumba Centrum, men helst inte på lördagar. Jag kan titta på hennes bil men jag går inte in i den.

Jag läser en del kring det här men bara en kort stund varje gång.

Man får som man säger "ata elefanten med en tugga i taget".

Jag behöver också bestämma själv när jag ska utsätta mig för olika saker. Så jag är beredd och kan styra litet hur det ska fortlöpa.


Naturligtvis går det inte alltid. Det dyker ideligen upp situationer när jag inte är beredd. Jag vet inte heller alltid hur jag ska reagera.

Häromdagen på jobbet stod jag och småpratade med ett par kollegor.

Plötsligt säger den ena "Lisa är solstrålen på enheten". Ett gulligt, positivt uttalande om en trevlig kollega. För mig förstörde det dagen. Jag har nämligen hört Helena beskrivas som "Solstrålen på hemtjänsten"


I morse satt jag och läste en artikel i DN om allt bra arbete kyrkan gör. Något jag håller med om och precis som hon som skrev artikeln betalar jag gärna kyrkoskatten. 

I slutet av artikeln var en präst intervjuad om hur han bemöter människor i kris. Det verkar vara en klok präst som säger att han aldrig kan övertala människor, bara få dem att lyssna på sin egen kompass.

Sen kommer frågan vad han gör när någon står på ett järnvägsspår och skriker att de inte vill mer. Han försöker då få den han pratar med att minnas dofter, något de tycker om för att som han säger "koppla ihop huvud och kropp igen" och häva det akuta ångesttillståndet. Han har på det sättet räddat flera från att genomföra.


Min första tanke var att maila Maria Schottenius och skälla för att hon skriver något sådant och att det är jättejobbigt för en drabbad att läsa. När jag besinnat mig tyckte jag tvärtom att det var bra att hon skrev på detta sätt. Det är väldigt tungt att läsa, det skär som knivar att se de orden på pränt.

Men jag insåg att det som var jobbigast var dels att jag inte var beredd på ämnet i DN kulturdel, dels kände jag mig åter frustrerad att Helena inte ringde någon som kunde hjälpa henne "få kontakt med kroppen igen".

Jag slogs fär säkert tusende gången av hur onödigt det var att det hände Helena. Det var ett ögonblicks verk. 

Skillnaden mellan liv och död kan vara så kort som att det finns en röst i telefonen som hjälper en sortera de mest akuta tankarna.


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards