De senaste dagarna har jag känt mig starkare än innan.

Jag glider över till att jobba mer än 50%. Just för att jag tycker det är roligt att jobba och för att mitt huvud fungerar bättre. Jag kan koncentrera mig längre och jag intresserar mig för det som händer.

Jag saknar Helena oerhört mycket hela tiden och önskar att hon var här.

Men det dyker upp alltfler parallellspår i det dagliga livet som också  upptar min tid och engagemang.

Semestern, Emilias skola, Emilias konfirmation, Daniels skola, delårsbokslut på jobbet osv.

Det har också hänt ett par gånger när jag träffat nya människor, som inte vet vad som hänt, att jag helt enkelt inte säger något om min situation. Idag lunchade jag med Riksteaterns kontaktperson på banken. Jag berättade att jag varit sjukskriven större delen av våren men nämnde inte orsaken. Ibland är det skönt att få vara "som vanligt".

Idag har jag och Cassie följt Emilia till frissan när hon blekte håret i ljusa slingor. Hon tyckte hon såg ut som en muterad gurka när hon satt med färgen i håret. Döm själva:

Igår skrev jag om Helenas student och hur hon firade den.

Jag brukar alltid bli glad av alla lyckliga studenter den här årstiden. Allt skrikande och tutande på lastbilarna.

I år känns det jobbigt att ta del av glädjen och framtidstron hos dessa ungdomar. Jag missunnar dem såklart inte att vara glada, det är en fantastisk dag för dem, men det påminner så starkt om vad vi och Helena missar så jag blir mest ledsen.

Helena tyckte om att spara minnen från särskilda dagar. De blommor som hängdes runt hennes hals då hon sprang ut på studenten finns kvar i torkad form. Likaså den lilla champagneflaskan hon fick.

De sakerna finns nu på hennes brudkista tillsammans med foton av henne.

Det är så fel att blommor och champagne finns kvar men inte den studentska som fick dem.

Jag lärde mig ett suveränt latinsk talesätt idag.

Per aspera ad astra - genom svårigheter mot stjärnorna.

Jag tycker det låter så enormt hoppfullt och peppande. Efter mörker kommer ljus, i slutet av tunneln finns ett ljus.

Genom svårigheter mot stjärnorna!!!

Jag vill gärna tro att ju mörkare tunnel vi går igenom, desto större ljus i väntar senare.

Vi har en fantastisk försommarkväll här i Tumba.

Jag och Tommy har varit och gått med hundarna i närheten av Lilla Dalen.  Vi var ute nästan två timmar. Hundarna grävde efter sork och lufsade runt på gärdena. 

Milo har vi aldrig koppel på. Max ser så olycklig ut när han får gå i koppel. Men han tycks aldrig begripa varför, så fort han får chansen att vara lös så sticker han.

Jag inbillar mig att Helena ser oss och skrattar gott när vi förgäves försöker få in litet hyfs i hennes älskade Max.

Det är så fint även på kyrkogården den här tiden, all grönskar och växer. Jag finner en väldig ro att vandra omkring där.

Graven nu ikväll.

Men jag vill att Helena framför allt ska kommas ihåg för den hon var. Så en bild från graven måste följas av flera bilder på Helena när hon fanns hos oss:

Helena försöker fostra Max

Roliga Helena

Med Emma. Som fyller år idag. GRATTIS EMMA!!!!

   Vi är hemma från Markus konfirmation i Norge.

Det var en fin konfirmationsmässa i kyrkan. Den skiljer sig till viss del från den svenska men det fanns också mycket som påminner om hur det kan vara här.

Det var mycket sång och musik i kyrkan. Trots att vi var i ett annat land och i ett helt annat sammanhang så var det sjöngs två sånger som också var med på Helenas begravning:

Gabriellas sång från filmen Så som i himmelen.

Dessutom sjöng församlíngen till konfirmanderna "Må din väg gå dig till mötes". I Sverigen kallas den för psalm 730 , en av mina absoluta favoritpsalmer.

Det ganska känslosamt en stund.

Efter högmässan var det samling i skyttehuset och vi serverades ett överflöd av mat och tårtor.

Det var också sommarens varmaste dag så det var ganska varmt i min Bodsjö-dräkt. Även om jag kände mig fin i den. Det var många som hade folkdräkt, en fin tradition i Norge som vi borde ta upp mer i Sverige också.

Jag i min Bodsjödräkt. Mamma har sytt hela dräkten  till mig. Det var en present när jag tog min förskollärarexamen.

En power-bild

Konfirmanden Markus med farmor, pappa och mamma.

En del av tårtbordet.

Nu har vi beställt gravsten.

Liksom det mesta annat så har vi lyckats göra ett stort projekt även av det.

Vi har tillbringat många timmar vid datorn och tittat på Stenhuggeriernas hemsidor. Vi har också gått runt på flera kyrkogårdar för att få uppslag över hur vi vill att stenen ska se ut.

En måndagmorgon innan jobbet gick jag runt bland gravarna på Lilla Dalen och mätte stenarna med tumstock. Kyrkogårdsarbetarna måste ha undrat vad jag höll på med.

Förr i tiden såg stenarna ungefär likadana ut, oftast fyrkantiga, man köpte en standardsten och graverade in namn och kanske någon ängel eller en annan symbol.

Numera kan man välja i princip vilken form som helst. Det finns vissa bestämmelser hur stor stenen får vara, beroende på var man har platsen, men för övrigt är det fritt.

Det finns många olika stensorter, svart, röd, grå.

Vi har enats om att stenen ska vara i hallandsgranit, som är en röd stensort.

Vi säkra från början om att vi vill ha ett hjärta. Först ville vi att den skulle vara helt formad som ett hjärta, nu har vi beslutat att det ska slipas ett hjärta i stenen.

En gravsten ska ju stå länge, så den måste vara rätt "tidlös".

Vi tycker att det ska vara en hyllning till den som man reser den för.

Vi ville gärna  att det skulle säga något om Helena som person och den hon var. Vi ville på något vis uttrycka hur mycket vi saknar henne.

Fjärilar har blivit en symbol för Helena för mig under den här tiden, så det ville jag gärna ha med.

Vi var tvungna att skratta till när vi satt på stenhuggeriet och gjorde vår beställning. Vi tyckte det lät mer som att vi pratade om en runsten än en gravsten.

Men nu är utformningen klar och vi kommer antagligen att få stenen levererad runt midsommar.

Lägger upp några bilder på Helena här nedanför.

Åh, vad jag saknar den flickan och önskar att hon var här istället.

Igår var en dag som började som pest men som blev ganska bra.

Det var första gången jag kände att jag inte hade nån lust att gå ur sängen. Det var ingen mening när inte Helena finns längre.

Jag låg och tyckte riktigt synd om mig själv halva förmiddagen.

Men som min kloka kurator säger; det är känslor och känslor kommer och går. Så naturligtvis klev jag upp, nåt annat går inte.

Jag har också fått rådet att försöka hitta en positiv sak varje dag.

Man kan faktiskt påverka väldigt mycket själv hur man känner sig.

Nåväl, jag bestämde mig för att åka på hundkurs med Max.

Det var en strålande vacker dag. Både jag och Max fick massor med beröm för att vi gjort såna framsteg med vår träning. Max fick köttbullar som belöning, det gör underverk för hans förståelse.

Senare på eftermiddagen åkte vi ett gäng hundar och människor till Blåbärsudden och hade picknick.

Det var precis lagom varmt vi kunde sitta och mysa i flera timmar. Vi var själva där så hundarna kunde vara lösa och bada.

Nja, Max verkade ha glömt det mesta vi lärde oss på kursen så han fick mest vara kopplad.

Nu har vi bokat en hojweekend på Åland i juni och stuga i Sälen i juli.

Några bilder från igår:

Lovisa, Åsa och Monica på Blåbärsudden

Tommy med Liam och Max, Emilia med Milo

Fredag den 3 maj 2013

Klockan ringde 6.

Gav hundarna mat, ut med dem. Frukost och sen jobbet.

Det var lugnt på jobbet som alltid på fredagar. Undrar var alla är då?

Jag har jobbat in tid denna vecka så redan 10.30 stämplade jag ut.

Hade tid hos min kurator, det känns alltid bra att sitta där och prata

När jag varit där åkte jag snabbt in i Tumba Centrum och åt en korv.

Efter lunch åkte jag till Emilias skola. Det är litet stökigt och pratigt i klassen så vi föräldrar har blivit uppmanade att komma och vara med. Visst var det pratigt och jag vet inte hur mycket de jobbade, men jag tyckte det var rätt bra iallafall. Emilia jobbade på duktigt, kanske var det för att jag satt i bänken bakom.   

Efter skolan åkte Emilia och Cassie till Gröna Lund. Det har fått Guldkort där den här säsongen och det var dags att inviga det. 

Jag och Tommy åkte till Plantagen och köpte nya blommor till graven. De vi satte för ett par veckor sen hade frusit, vi var nog litet tidigt ute.

Nu köpte vi Tagetes, chrysantemum och margueriter samt en lavendelplanta för att det ska lukta gott. Vi åkte till kyrkogården och planterade, hade också med oss en säck jord. Vi tog  bort påskliljorna som fortfarande står så fina, vi ska sätta ner lökarna hemma i trädgården istället.

Vi hade köpt alldeles för mycket blommor, plätten vi planterar på sväller men vi fick ändå inte plats med allt. Skämtade om att vi skulle behöva köpa ett helt gravkvarter för att få plats med allt vi vill pynta med.

På kvällen var vi bjudna till Sören och Monica på grillning. Det var första gången för säsongen och vi kunde till och med sitta ute och äta. Alla grabbar var med och vi hade en riktigt trevlig kväll.

Vi har ju haft extra tunga dagar den senaste tiden på grund av att vi förlorade även Tommys syster Carina. Igår skrev jag i bloggen om hennes begravning.

Jag känner också att hela familjen börjar bli helt dränerad på energi.

Nån skrev till mig att förr eller senare kommer man till en tankstation och får påfyllning av energi.

Ikväll var ett sånt tillfälle.

Jag har framträtt med kören på jobbet, Drama Queens.

Jag jobbar på Riksteatern och vi anordnar varje år ett event som heter Teaterdagarna då vi samlar producenter och branschfolk och visar en massa scenkonst.

Dessa dagar har ägt rum nu i helgen. Jag orkade inte delta så mycket. Vår kör hade dock fått förfrågan om vi kunde tänka oss att ställa upp som "hemliga gäster" vid ett musikframträdande.

Så nu ikväll var detta framträdande. Vi framförde Aretha Franklins "Respect" inför flera hundra personer som diggade loss totalt. Vi fick kvällens längsta applåd och allt var bara så himla kul.

Vad litet det ändå behövs för att det ska kännas litet bättre.

Här repar bandet Hustle innan framträdandet.

Idag har vi varit på ännu en begravning.

Det var Carina; Tommys syster, min svägerska och mina barns faster som begravdes.

Hon dog den 4 april och idag var det alltså dags att säga farväl till henne i Botkyrka kyrka.

Farväl är egentligen fel ord. Hon är ju lika mycket med oss nu som hon var i morse, men tyvärr inte lika mycket som vi skulle önska.

När vi först fick höra att Carina inte fanns mer så var jag övertygad om att detta klarar vi inte. Inte en tragisk, chockartad förlust till. Så nära inpå när vi förlorade Helena.

Till min stora förvåning så har vi klarat det bra och även känt att vi haft kraft över att i viss mån stötta andra.

Vi människor är starkare än vi tror.

Det var väldigt känslosamt i kyrkan. vi sörjde såklart Carina och är ledsna att hon är borta. Vi är också ledsna för att hennes familj måste genomgå detta.

Men mycket av sorgen och saknaden efter Helena kom över oss. Det känns så tydligt att Helena är borta när hela släkten åter samlas.

Vi var dessutom många som hade behövt henne där för att stötta och trösta idag.

"Jag och Monica gick iallafall fram om höll ett litet tal till Carina. Det kändes bra att göra det, att vi klarade av det.

Jag avslutade min del med följande, som jag gärna vill upprepa här som ett löfte och hyllning till Carina.

"Vi människor vill ju gärna att det vi har ska vara för evigt. Att de vi tycker om alltid ska finnas hos oss. Men vi har varandra till låns. Och vi vet aldrig i förväg när lånetiden är slut.

Jag vet att du har det bra, Carina men vi som är kvar sörjer och saknar dig. Sorgen kommer att blekna med tiden men saknaden finns alltid kvar.

Jag lovar att vi alltid ska finnas för din familj, Pedro och flickorna och att vi som är kvar här ska ta hand om varandra så gott vi kan.

Ha det gott nu, Carina!!!"

   Nu sitter jag här hemma. Jag är precis lika utmattad och trött som efter Helenas begravning. Såna här dagar tar alla krafter.

Kistan innan ceremonin

Blommorna vi lämnat, där jag hade sån ångest vad vi skulle skriva på bandet, det blev "Barnen" som ni ser, inte namnen.

Carina bärs ut av make, bröder och svärsöner