Helena fyllde 18 i april 2009. Hon firade stort att hon var myndig och bjöd in både släkt och vänner att fira.

Året därefter tog hon studenten, det firades under flera månader  med studentskivor och fester. Hon köpte också flera fantastiska klänningar till de olika festerna. Ju fler paljetter och volanger desto bättre. Till det köpte hon skor med så höga klackar att hon fick ont i fötterna efter några minuter. Men snygga var dem.

Direkt efter gymnasiet fick Helena jobb på hemtjänsten i Tumba Syd. Den anställningen hade hon kvar tom december 2012. Hon älskade att jobba inom hemtjänsten och berättade ofta livfullt om jobbet. Hon trivdes också bra med sina kollegor och blev vän med många av dem.

Hon var noga med tystnadsplikten men tyckte om att prata om sina brukare. Hon hade vissa kodnamn som hon använde; "min mamma din mormor" var till exempel en brukare som trodde Helena var hennes dotter.

Jag är glad att hon fick chansen att jobba inom hemtjänsten och fick den uppskattning hon förtjänade.

Hon flyttade till lägenhet och skaffade sig 2 hundar, Max och Ronja. Många försökte avråda henne från att skaffa två hundar men hon var som sagt envis när hon var på det humöret. Hundarna var hennes ögonstenar och hon pratade ofta med dem som om de var hennes barn.

När Helena gick bort hade hon precis fått jobb på förskola. Hon hade också sökt och kommit in på lärarutbildning.

Helena hade till att börja med en ganska vild tonårstid. Hon testade olika stilar; punk, tuppkam, ljust hår, mörkt hår, nitar, översminkad. osminkad osv. En period vad hon feminist, nästa vänsterpartist. 

Hon provade att vara vegetarian men det stupade på att hon var alltför förtjust i  hamburgare.

Hon bytte kompsar ganska ofta. En bästis ena dagen kunde vara värsta fienden nästa dag.

Av och till var hon litet deppig och funderade över livets mening. Det är vanligt att 13-14åringar gör det men hon funderade kanske litet extra.

De dagar hon tillbringade i skolan i högstadiet var nog lätträknade. Tack vare en tålmodig mentor och sin egen starka vilja i 9:an lyckades hon ändå gå ut grundskolan med behörighet för gymnasiet.

Som 15-åring träffade hon Olle som kom att bli hennes pojkvän i drygt 5 år.

Under hela denna stökiga period var hon ändå alltid en fantastisk storasyster till Emilia.

Dessa systrar avgudade varandra i alla tider.  

I gymnasiet gick hon Barn- och fritidsprogrammet och verkade trivas med det.

Hon slutade med allt experimenterande, höll sig till samma kompisar och skötte skolan exemplariskt.

Hon arbetade extra på Fritids och på Max Hamburgerrestaurang.

Hon tyckte om att festa och en fredagskväll vid TV:n var inget för henne.

             Bilder på Helena från högstadietiden.

Helena kom till oss en strålande vacker aprildag 1991. Det var en mycket lätt förlossning som skedde på Södertälje sjukhus.

I familjen fanns då storebror Daniel 1 år och 7 månader gammal.

När Helena var 2 veckor flyttade vi från Gula Borgen i Tuna till radhus på Tumba Gärde.

Helena var glad och rolig men kunde också vara envis till tusen.

Hon hittade ofta på egna namn på saker, puder blev "suckadå", tunika blev "metuniken" och top blev "hob".

När hon var 6 år tyckte vi att hon skulle börja i simskola. Helena vägrade och påstod att hon kunde simma. Vi tog henne då till simskolan för att bevisa det. Ungen hoppade i och simmade. Vi förstod aldrig vart hon lärt sig det.

På Tumba Gärde hade vi en Bullerbytillvaro; massor med kompisar att leka med, stora ytor att vara på och bilfritt. Redan i vagnen blev hon bekant med Emma och Sara och familjerna skulle komma att följa varandra genom åren.

Helena tjatade länge om att hon ville ha en lillasyster. I februari kom så Emilia. Helena älskade henne från första stund och tog hand om henne som en extramamma.

Helena drabbades nästan aldrig av infektioner. Hon var så frisk att jag en gång tog henne till doktorn för säkerhets skull eftersom det var så länge sen hon blev undersökt. Läkaren förklarade då att om ett barn verkar friskt så är de oftast det. Många år senare har vi insett att han hade fel, väldigt fel. Man kan bära mycket smärta utan att det syns utanpå.

Jag är en gift 3-barnsmamma som bor i villa i Tumba. Till familjen hör också ett antal katter och hundar

Jag jobbar som ekonomichef och gillar siffror.

På fritiden tycker jag om att läsa, vara i naturen, handarbeta, gå på bio mm. Men framför allt tycker jag om att vara med min familj.

Den 12:e januari förändrades mitt  liv för alltid då min dotter Helena tog sitt liv. Vi hade inte anat att hon mådde så dåligt.

Nu kämpar vi med sorgen och saknaden efter Helena. Och skuldkänslor över att vi inte såg detta komma

Det är fruktansvärt tungt att förlora sitt barn. När det dessutom sker på detta sätt så anklagar man sig själv oerhört över det som hänt.

Redan första dagarna efter Helenas död började jag föra anteckningar kring hur jag kände och vad som hände runt omkring oss.

I denna blogg kommer jag att återge en del av det jag skrivit.

Jag har för avsikt att blogga genom mitt sorgearbete och att ni som läsare får följa mig i det.

Jag skriver mycket för min egen skull men hoppas naturligtvis att det kan hjälpa andra.

Bloggens titel "Catching up" är ett uttryck Helena ofta använde när vi sågs, vi "catchade up" det som hänt sen sist.