Sitter på tåget, på väg hem från Östersund. Jag har varit uppe och hälsat på min snart 92-åriga mamma.
Mamma har alltid varit en klippa . Outtröttlig, generös och med ständigt nya projekt på gång. Hon har förvärvsarbetat så länge jag kan minnas, vilket var relativt ovanligt. för gifta kvinnor i den generationen. Hon har samtidigt varit en riktig bullmamma sim bakat och lagat mat och pysslat. Framförallt har hon varit ett nav i vår stora släkt. Jag har tidigare berättat om att Helena tyckte väldigt mycket om sin mormor och att hon hälsade på henne sista veckan i livet.
Mamma är inte längre riktigt den hon varit . En tilltagande demens gör att hon har svårt att orientera sig i både tid och rum och hon har numera sitt hem på ett äldreboende där hon får bra omvårdnad.
Mamma vet inte att Helena inte lever. Vi grubblade länge hur vi skulle göra, om hon skulle få veta. Vi, eller i första hand jag,  tog dock beslutet att inget säga. Vi tänkte att hon antagligen skulle bli förkrossad , snabbt glömma bort vi sagt men vara väldigt orolig och olycklig över något hon inte riktigt visste vad det var.
Jag har haft dåligt samvete många gånger för att mamma hålls utanför. Känt mig både som dålig mamma som inte kunde rädda Helena och dålig dotter som inte säger sanningen till mamma.

Idag är jag ganska övertygad om att vi gjorde rätt. Åtminstone om man ser till mammas livskvalitet de här åren. Mamma har inte frågat efter Helena en enda gång eller reagerat på att hon inte hört av sig. Och hade hon frågat, då hade vi berättat. Hon är, som man säger, lyckligt ovetande. Men är det rätt mot henne? Att hållas utanför en sådan sak.

 Jag har ofta    längtat efter att krypa ner hos mamma och få tröst, men det går inte nu.

Samvetet har gnagt men vi höll tyst av omsorg om mamma.
Jag fick ett väldigt fint mail av en ung tjej för ett tag sedan. Hon är jämnårig
med Helena. Hon hade läst min blogg och tyckte sug känna igen väldigt mycket av Helena i sig och även känna igen den relation jag beskriver att jag och Helena hade. Sen skrev hon att även om de har en så nära relation så berättar hon inte allt för sin mamma. Visa saker håller hon tyst om för att skydda . Hon vill inte lägga allt på sin mamma utan vill ordna upp själv.
Och kanske var det så för  Helena med.  Hon ville inte tynga andra med sina bekymmer utan höll tyst av omsorg. Precis som jag nu gjort med min egen mamma, Helenas mormor .
Vi har burit bördor själva för vi vill inte tynga andra. Vi trodde vi kunde hantera dem. Helena insåg inte när det blev henne övermäktigt, när hon hade behövt dela med sig.
Jag tycker jag tog ett rationellt beslut när jag valde att inte berätta för mamma och jag tycker jag kan hantera det. Jag vet inte om Helenas skäl var att skydda och/eller om hon inte kände tillräckligt förtroende.
Eller så är det ingen större skillnad. Vi håller tyst on det som tynger för vi tror inte, oavsett skäl att omgivningen kan hantera det.Vi kan dock aldrig veta hur andra reagerar och hur de tänker.

Jag vet inte vad som är rätt. Den mamma jag alltid känt finns inte riktigt längre men är det skäl nog att hålla henne utanför? Kanske hade det varit bättre om jag vågat förlita mig på att mamma kunde ta emot vetskapen om att Helena inte lever. På samma sätt som jag önskar att Helena förlitat sig  på mig och att jag kunde hantera de mörka tankar hon bar på.

Och att jag fått chansen att ge henne tröst.

 

Nettan

28 januari 2015 11:29

Jag har jobbat med dementa i 20 år och jag tycker du har fattat helt rätt beslut.
Du har helt rätt att detta att fyllt din mamma med oro och ångest, men hon hade inte kunnat komma ihåg vad det var som orsakade det.
Så du har besparat din mamma det.

Eva Wedberg

28 januari 2015 22:08

Tack snälla för att du skriver så. Och att jag kanske inte tänkte helt fel. Kram

 

Tanja

26 februari 2015 21:43

Jag håller med Nettan ovan. Har under många år jobbat extra i vården och då främst med demens. Min mamma är dessutom arbetsterapeut och inriktat sig mkt mot demens och bemötande och vi har talat mycket hemma om just den biten. jag tycker helt klart att du tänker klokt. Som dotter kan jag verkligen förstå att du vill ha din mammas stöd, men jag tror också att den känslan av oro och ångest skulle sitta kvar, utan att din mamma vet exakt vad det beror på, och framför allt hur hon ska kunna göra det bättre, en lyx vi "odementa" ändå har genom att vi kan prata om det, formulera varför vi mår dåligt. Ett kärleksbevis från dig till din mor skulle jag vilja kalla det! Alla vi älskar vill vi ju skydda i den mån det går. ♥

Jag tycker för övrigt att du är en riktig kämpe, på många sätt!

http://selmasgata.blogspot.se/

Eva Wedberg

27 februari 2015 22:00

Tack snälla du. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...