Jag har identifierat följande sex  sinnesstämningar som jag pendlar mellan i mitt sorgearbete.

1. Jag fungerar nästan som innan vi förlorade Helena. Jag gör vardagliga saker som att handla, städa eller  promenera. Jag pratar om vardagliga saker;  nyheter, TV-serier, handarbeten och så vidare.

Jag intresserar mig också för andra än mig själv och bryr mig om hur de mår.

Det är bara när jag är här som Helena inte är huvudperson.

2. Jag pratar om Helena och tänker på henne och blir glad. Jag skrattar åt det hon sagt eller gjort. Pratar naturligt om henne, nästan som om hon fortfarande finns här hos oss.

3.  Gråter över att Helena är borta, gråter för att jag saknar henne. Gråter för att vi inte får uppleva fler stunder tillsammans och att jag inte får krama henne.

4. Jag är arg för att hon lämnat oss. Arg för att vi inte fick en chans att hjälpa henne. Arg för att hon, som alltid frågade mig och råd, inte kunde göra det den här gången. Arg för att hon var så korkad och inte begrep bättre.

5. Jag ältar att jag inte kunde stoppa att det hände. Ältar att jag inte förlängde det sista samtalet. Ältar att jag inte åkte till henne. Ältar och tycker jag är världens sämsta mamma som inte kunde skydda min dotter.

6. En bottenlös förtvivlan över att Helena inte finns här och att jag inte får se henne mer. Känsla av att jag inte står ut utan Helena.

Vad vill jag göra med sinnesstämningarna?

4:an och 5:an, ilskan och ältandet ska jag jobba för att de försvinner, gärna så fort som möjligt. Det är mina hjärnspöken som inte förändrar något.

Med förnuftet vet jag att det antagligen inte spelat någon roll om jag agerat annorlunda. Det tjänar heller inget till att vara arg, hon kommer inte tillbaka för det.

6:an, förtvivlan, hoppas jag mildras med tiden även om saknaden alltid kommer att smärta.

3:an, gråten vill jag ha kvar. Den är en ventil och uttryck för den kärlek jag känner för Helena. Men jag hoppas att den med tiden tar något mindre plats.

1:an och 2:an. Vardagen samt de glada minnena av Helena. Det är vad jag hoppas så småningom ska dominera.

 

C

11 april 2015 01:59

Hej vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag kände inte Helena personlig men vi gick i samma skola i Tumba (kunskapskolan), jag kommer ihåg henne från skolan när hon gick med sin tuppkam, läderjacka med nitar och kängor. Jag tyckte att hon var den coolaste bruden nånsin som inte var rädd att vara sig själv, ville alltid prata med henne för hon verkade så bekväm i sig själv vilket är ju alltid svårt men speciell vid den ålder. Jag var äldre än henne men med att vara sig själv och några få ord så fick hon mig inte ge upp när jag mådde som värst. Hon sprang på mig en gång i gamleby när vi åkte iväg med skolan, jag mådde väldigt dålig inombords vilket jag fortfarande gör men jag kan fortfarande komma ihåg vad hon sa till mig. Jag satt vid en sten och rökte ensamt nör hon frågade hur jag mådde, jag sa bra med ett leende på läpparna som vanligt och då tittade hon mig i ögonen och sa "dina ögon ser så ledsna ut, håll inte sånt för dig själv" jag blev helt ställd och bara stirrade på henne, hur kan jag ha lurat alla mina vänner medans hon såg in i min själ på 2 sekunder?
Någon ropade på henne och drog henne iväg innan jag kunde få ut ett ord. Dumma jag vågade aldrig prata med henne igen då jag inte ville att erkänna att hon hade rätt.
Nu är jag 25 år och har det bra, känslorna, ångesten finns alltid där fortfarande men jag kämpar med att inte följa Helenas fotspår.
Jag hade ingen aning vad som hade hänt henne tills 00 inatt då jag vaknar mitt i natten av ångesten men idag var det annorlunda, jag vaknade så för att fördriva tiden så öppnade jag fb och det första jag ser är en bild på Helena som jag kunde lägga till på min vänlista, jag öppnade hennes profil. Och började läsa och tårarna började rinna och nu när jag hittade din blogg så har jag inte slutat. Jag känner mig så hjälplös och så ledsen för eran skull, men mest för din skull. Jag har en jättebra relation till min mamma och varje gång jag har mörka tankar så tänker jag hur livet skulle vara för henne och min lillebror om jag inte fanns men jag vågar aldrig göra nåt för att tanken att göra de illa skulle ska vara värre än något jag någonsin skulle kunna göra.
Jag ville tacka för att du delar med dig och hjälper andra med dina ord.
Mvh / C

Eva Wedberg

13 april 2015 22:39

Tack snälla för ditt inlägg. Helena var väldigt omtänksam, tyvärr var hon inte lika bra på att söka hjälp när hon inte mådde bra. Det känns ändå väldigt fint att hon lämnade ett sånt minne hos dig. Jag hoppas du får hjälp och att du orkar kämpa på. För även om det inte känns så blir det bättre och då är det värt all kamp. Ta hand om dig. Kram/Eva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...