Ja, det är faktiskt 7 månader sen Helena lämnade oss.

Tiden har gått så fort samtidigt som det känns som en evighet.

Jag saknar henne  varje sekund och önskar att hon fanns kvar hos oss.

Jag funderar ganska ofta på vad jag skulle gjort just nu om världen var som den skulle och Helena fortfarande fanns här hos oss.

Livet är för alltid litet tristare, så är det bara.

Men vi börjar så smått hitta en tillvaro med de nya förutsättningarna.

Ofta är vi ändå rätt OK, även om det kommer svackor, ibland flera gånger om dagen.

Läste i tidningen idag om 10-kamparen Marcus Nilsson som nyligen förlorat sin syster genom #suicid.

För en tusendels sekund så reagerade jag med förvåning. I mitt universum är jag centralfiguren. Och eftersom jag upplevt detta och insett hur onödigt och tragiskt det är när någon #tar sitt liv så "tror" jag att alla nått den insikten och att det inte kan hända igen.

Det är naturligtvis inte så.

Vi vet att cirka 1500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. Statistískt så har det alltså hänt drygt 800 gånger efter 12:e januari, efter Helena

800 personer som inte får möjlighet att leva sitt liv. Och som lämnat otaliga anhöriga med obesvarade frågor och en oerhörd sorg.

Kommer ni ihåg mitt inlägg för några veckor sedan där jag publicerade en sketch om skumbananer?

En sketch som Helena älskade och kunde utantill.

Den här glassen hittade jag idag.  Jag har ALDRIG sett glass med den smaken förut.