Igår när jag kom till Helenas grav upptäckte jag att någon ställt dit en jättebukett med vita rosor och förgätmigej samt en liten plastfigur föreställande en bröllopstårta.

Det fanns ingen hälsning eller något namn men jag tror mig ändå veta ganska säkert vem som  ställt dit det och varför.

En nära vän till Helena gifte sig i helgen och jag råkar veta att den  brudbuketten innehöll just vita rosor och förgätmigej.

Jag blev så rörd av den fina gesten mot Helena. Att hon fanns med i tankarna hos vännen även på den lyckligaste av dagar.

Tårarna rann när jag stod där och betraktade buketten. Till viss del var det av sorg över att Helena aldrig kommer att stå brud och ha en brudbukett.

Men mest rann tårarna för just för att Helena fick vara med och ta del av glädjen även om hon inte fysiskt fanns där.

Helena har, trots det relativt korta liv hon fick, gjort avtryck på många i sin omgivning. På sitt sätt finns hon fortfarande med i mångas vardag fast hon inte är här

Vi som kände henne och kom i kontakt med henne har alla vår egen bild av Helena och sin egen sorg.

När vi förlorade Helena fick vi många råd om hur vi skulle förhålla oss och hur vi skulle göra för  att  oss igenom sorgen.

En del råd var bättre än andra.

Två som verkligen hjälpt och som jag försökt ta till mig är

1. Sorgen går aldrig över.   

Det kan tyckas hopplöst, särskilt i början av sorgearbetet, att tänka att detta går aldrig över. Men med den vetskapen kommer man igång med att orientera sig i det nya livet mycket fortare. Man behöver inte vänta in att sorgen ska gå över, eftersom den aldrig gör det. Och på ett paradoxalt sätt känns det lättare när man inser det för det blir liksom tillåtet även för annat.

1. Ni har inte ensamrätt på sorgen.

Alltså, vi som föräldrar eller närmaste familj har inte facit på hur sorgen ska se ut. Vi ska också vara medvetna om att andra som kände Helena, kanske skriver på Facebook eller besöker hennes grav, inte gör det för vår skull. De gör det utifrån sin relation till Helena. Den vän, kusin, kollega, barndomsvän de saknar.

Jag försöker tänka på det  när någon gör något för Helena. Jag uppskattar det och blir glad. Men det är  för Helenas skull jag är glad.

Jag har fått så mycket omtanke och hjälp det senaste 1½ året och det är jag tacksam för, för min egen skull.

Men sorgen efter Helena är unik för alla som kände henne och jag har inget facit på hur den ska se ut.

Även om det värmer mitt mammahjärta när jag märker att hon är älskad och saknad för den hon var.

Och jag är oerhört tacksam Helenas skull över den fina buketten.

Den här låten har jag haft med förut i min blogg men jag tycker den passar bra till det här inlägget.