.... är titeln på en roman som Per Hagman skrev 2004.

Jag har inte läst den men boktiteln dyker ofta upp i mitt huvud när jag kliver innanför dörrarna hemma.

Mer om det senare.

I morse skulle Tommy lämna in sin motorcykel på service i Södertälje och jag hämtade honom där.

I bilen på väg hem började vi prata om en gång när Helena och Emilia skulle hämta oss vid tåget vid stationen som heter Södertälje Syd.

Jag vet inte hur väl ni känner till Södertälje.

Det är en knutpunkt där motorvägen delar sig mot Göteborg och Helsingborg.

Staden är omgiven av vatten och inte sällan är det broöppning i city.

Det går både fjärrtåg och pendeltåg dit. För säkerhets skull finns det två pendeltågslinjer; mot Stockholm och Gnesta.

Dessutom finns det två storindustrier i stan, Scania och Astra

Det är med andra ord ett oändligt antal vägfiler, broar, avfarter, järnvägsspår så för den ovane gällerdet att ha tungan rätt i mun när man kör där.

Helena och Emilia skulle så hämta oss en söndag eftermiddag.  Vi klev ut från stationen. När de inte var där ringde vi och fick lugnande besked att de snart skulle svänga av motorvägen. När de inte kommit efter 10 minuter ringde vi, då var de på motorvägen mot  Göteborg, en stund senare vid badhuset i andra delen av stan, sen var de vid Länna köpcenter och så vidare.

Vi försökte guida dem och frågade om de såg någon bro och fick svar att det var broar överallt.

Till slut, efter nån timme fick vi promenera till affären Granngården, för där hade Helena varit förut så dit hittade hon.

Och vi kom lyckligt och väl hem.

På en djupare nivå minns jag att Helena gärna hämtade oss när vi varit borta; vid stationen, i centrum, på jobbet och så vidare.

Inte sällan var ett eller båda hennes syskon med. Det var fullt med musik i bilen och vi pratade och skrattade och gnabbades.

Ofta hade de också planerat nåt vi skulle göra på kvällen. Filmkväll med godis, svänga förbi McDonalds på vägen hem.

Jag var alltid litet förväntansfull vad de hade hittat på.

Att komma hem ska vara en schlager, tänkte jag då.

Jag blir hämtad nu också, ibland av Daniel,  ibland är Emilia med.

Vi pratar och skrattar och ibland har vi planerat att göra något tillsámmans på kvällen.

Det är annorlunda än det var förut, litet vemodigt ibland, men det är fint nu också.

Att komma hem är en schlager !!!!

 
Södertälje, utsikt från Saltsjöbron

Södertälje syd