- Nu hör jag att det är Eva jag pratar med igen.
Väninnans ord i luren kom plötsligt. Vi pratade om semesterplaner, hobbys, familjen . Sånt vi pratat om många gånger både innan och efter vi förlorade Helena. Och hon hörde en annan klang min röst och en entusiasm över livet och framtiden som hon inte uppfattat på väldigt länge.
Och jag kände mig glad att hon uttryckte de där orden och jag kände att hon hade rätt.
Jag har lärt mig de senaste åren att inget är självklart, att det som bara kan hända andra kunde hända mig. Jag vet hur bottenlös sorg känns och hur saknad kan vara så stor så det ger värk i hela kroppen.
Jag vet också att jag klarar mer än jag trodde var möjligt. Jag har fått en mer ödmjuk syn på livet och det finns dem som säger att jag förändrats till det bättre.
Nånstans finns också en stor del av den jag var innan. Som tycker det finns massor som är roligt, som vill lära sig nya saker och som tycker att en regnig måndag i november är alldeles förtjusande. Och den personen börjar titta fram igen. Och jag är glad för hennes skull.