Idag är det fyra månader sen Helena lämnade oss.

Tiden har gått fort samtidigt som det känns som en evighet.

Det här med att räkna tiden efteråt sker automatiskt.

En dag, en vecka, en månad.

Igår vid den här tiden, förra veckan vid den här tiden, förra månaden vid den här tiden.

För fyra månader sedan vid den här tiden satt jag nog också och åt frukost med hundar och katter runt omkring mig.

En alldeles vanlig dag.

Hur mår jag då?

Jag känner mig på ett sätt starkare. Jag kan tänka på annat och kan även intressera mig för annat än Helena.

Jag jobbar halvtid, det är roligt att komma till jobbet och ta itu med arbetsuppgifterna.

Samtidigt känner jag mig ganska sliten, det tar på krafterna att ha sorg.

Jag känner mig också mer ledsen och gråtmild nu än i början. Antagligen kunde jag inte ta in allt då utan det kommer när jag orkar.

Jag har läst nånstans att för många som har mist någon nära så är tiden 3-12 månader efteråt den värsta.

Jag tycker det är så orättvist att detta skulle hända oss. Framför allt är det orättvist för Helena som inte såg alternativet att leva.

Och jag LÄNGTAR så förfärligt mycket efter Helena. Att prata med henne, vara med henne, skratta med henne, krama henne.

För första gången i mitt liv så vet jag vad det är att verkligen längta.

Inte den bitterljuva längtan "Det skulle vara så kul att ses´, jag längtar tills vi ses. Inte heller längtan som ska dämpa en känsla av missnöje "Jag längtar till semestern, efter en ny bil , ett nytt jobb osv".

Den längtan jag känner efter Helena är mycket mycket starkare. Den känns i hela kroppen så det värker, ibland är det nästan svårt att andas.

Och det är en längtan efter något som inte kan ske. För det jag vill är ju att ha Helena här hos oss igen.

Jag har mist släktingar och vänner tidigare men inget kan jämföras med att mista Helena.

Emilia är väldigt intresserad av Japan och kulturen där. Hon  och jag hade planerat att åka dit nu i vår men beslöt oss för att vänta. Den stora idolen är Yohio, en svensk kille som också är "Big in Japan"

Jag har alltid älskat Ted Gärdestad. Låten "'Jag vill ha en egen måne" kom när jag var 12 år, fortfarande lyssnar jag ofta på den och blir förvånad över hur bra den är.

Helena tyckte mycket om Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå", det var också den som spelades som avslutningsmusik i kyrkan på Helenas begravning.

Därför kändes det som en fullträff när Yohio framförde Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå på Humorgalan förra helgen.  Så älskade älskade Helena. från oss till dig:

 

anne

12 maj 2013 18:07

Hej! Himlen är oskyldigt blå spelades på min brors begravning också, den är vacker och sorglig. Kram Anne

http://suicid.bloggplatsen.se

Eva Wedberg

12 maj 2013 19:01

Hej!
Den är fantastiskt fin, men sorglig.
Läste litet i din blogg, vi efterlevande får försöka göra allt som är möjligt för att uppmärksamma dem vi förlorat. Och försöka påverka så det inte är så många.
Kram/Eva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...