Jag vill gärna tipsa om en studie som Ludmilla Rosengren gjort. Ludmilla förlorade sin dotter genom sucid 2008. Studien har titeln:

Föräldrars erfarenheter och behov av stöd
efter ett barns självmord

Hon har intervjuat ett antal föräldrar om hur deras sorgearbete fungerat och vilken hjälp de fått. Det är slående hur lika behoven ser ut. Vissa av citaten är sånt som jag själv kunde ha sagt. 

Med det menar jag att det inte kan vara så svårt för vårdcentraler, Försäkringskassa, polis att ha beredskapsplaner för såna här händelser.

Jag publicerar här inledningen. Kontakta gärna mig om ni vill läsa hela studien.

Eller gå in på NASP.se och ladda ner. NASP är förkortning för Nationellt centrum för suicidprevention. 

Bakgrund
Att förlora ett barn och att förlora någon nära i självmord upplevs var för sig som oerhört
skrämmande och därför svårt för omgivningen att veta hur man ska reagera inför. Även
professionella, de som ”ska veta” hur man ska bemöta de drabbade är osäkra och många gånger rädda
att säga och göra fel. Resultatet blir att föräldrar som förlorar barn i självmord ofta blir lämnade att
sörja på egen hand.
Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. De flesta anser nog att uppgiften en förälder har är
att skydda, vårda och stödja sitt barn så att det får växa upp till en harmonisk och trygg person. När barnet
dör är det vanligt att föräldern upplever ett misslyckande. Som Dyregrov et al. (2003) konstaterat är
likheterna gällande sorg i traumatiska förluster större än olikheterna oavsett om det gäller självmord eller
olyckor. Men om barnet dessutom tar sitt liv upplevs detta ofta som ett ännu större misslyckande i och
med att självmordet kan tolkas som en aggressiv handling. Självmord upplevs av många som mycket
provokativt och hemskt. En del personer har också den felaktiga uppfattningen att det är något som inte
händer i välfungerande familjer. När det då händer blir det mycket stigmatiserande för de drabbade.
Det finns många studier gjorda i ämnet sorg, förlora barn, självmord, bemötande av föräldrar i akut kris
osv. Gång på gång kommer man fram till samma slutsatser: föräldrar som förlorar barn och personer som
förlorar någon närstående i plötslig död som t.ex självmord behöver mer stöd från den offentliga
vårdapparaten eftersom sorgen i dessa fall ofta blir av arten ”komplicerad sorg” (Nakajima et al., 2012).