Till världens bästaste Helena!!

Imorgon är det din födelsedag. 

Då är det 23 år sen du föddes.

Året du föddes 1991 var ett sånt år när april var nästan lika varm som på sommaren.

Åtminstone minns jag det så. Strålande sol och härlig värme.

Det var en måndag du föddes. På kvällen innan var jag ute på långpromenad för jag tyckte det var dags att ses.

Om det var därför vet jag inte men du kom iallafall några timmar efter det.

Jag var så säker på att du var en pojke så jag hade köpt en mörkblå overall någon vecka innan. Den fick pappa byta mot en aprikosfärgad när du och jag var på BB.

Vi hade bestämt långt innan att vår första dotter skulle heta Helena. Vilken tur att det var en Helena som kom.

I morgon har jag tagit ledigt. Hela dagen är till dig. Vi ska äta tacos och så ska vi ha prinsesstårta, din favorit.

Vi funderade på hur och om vi ska fira när du inte är med som vi vill. Nån sade att din födelse var en glädjens dag så det är absolut värt att firas.

Och så får det bli.

Vi klarar oss och mår ganska bra. Men det är så tomt utan dig.

Jag saknar alla dina SMS, dina telefonsamtal, ditt tjat, våra tjejkvällar, allt som hände runt dig.

Du är min bästaste Helena, vår älskade Stinta.

Jag önskar jag sagt det till dig mycket mera. Hur fantastisk jag tyckte du var. Hur roligt det var att "hänga" med dig.

Jag hoppas och tror du visste men jag önskar ändå jag visat det mera.

Jag försöker säga det mera nu till människor runt omkring mig. Säga när nån gjort nåt bra, fråga hur de mår, uppmuntra mera, visa att jag bryr mig och tycker om andra. 

Göra sånt jag tycker är meningsfullt och som får mig att må bra.

Jag tänker att jag på nåt vis gör det för dig och att du får mig att bli en bättre människa.

Men fick jag välja så skulle jag mycket hellre förblivit den jag var - om jag bara fått behålla dig.

Vi ska göra något bra av din födelsedag, det är du värd.

Och du kommer att vara med oss hela dagen.

Kram/mamma  

En ganska bra vecka.

Livet är gott på många vis.

Det gäller att komma ihåg det och försöka hämta den känslan när det känns tungt.

Daniel har har skrivit slutprov och är nu färdig lokförare.

Första turen utan handledare var nattskift och jag och Tommy satt uppe och följde turen via webben.

Det kändes som den gången vi satt uppe och följde Christer Fuglesangs  första resa ut i rymden.

Men den här gången var det Daniel som skulle köra tåget till Uppsala.

Det har inte varit en helt vanlig vecka på jobbet. Det har varit en del resande.

I helgen har det också varit Teaterdagarna, en teaterfest i två dagar i Hallunda. Jag jobbade som volontär vid incheckningen. Det var jätteroligt och jag träffade många trevliga människor.

Som vanligt sker det också små episoder som får mig att känna Helena närmare.

Under invigningen framfördes "Circle och life" från Lejonkungen. Den fina, fina sångenfrån en film som Helena älskade och som framfördes som ingångsmusik på hennes begravning.

I programmet på teaterdagarna fanns en föreställning som hette "Allt är Helenas fel". Den utgick från den grekiska mytologin och då och då hörde man Ted Gärdestads låt "Helena" strömma ut genom högtalarna.

När jag hör något som påminner särskilt om Helena så stannar jag liksom till i vimlet och för en stund stänger jag ute det runt omkring.

Jag är övertygad om att jag inte är ensam.

Säkert fanns det många andra runt mig som har  sina minnen som får dem att stanna till och lyssna till en sång eller en bild eller något annat.

Skulle nästan vara roligt om man 

Idag har vi varit hos bror och svägerska och blivit bortskämda med massor av god mat.

På vägen hem stannade vi till i Elonbutiken i Fittja eftersom vi behöver byta kyl/frys.

Senast jag var där var under mellandagarna 2012.

Jag, Tommy och Helena ägnade en hel dag åt att storstäda hennes lägenhet.

Jag och Helena åkte till Elon och köpte dammsugarpåsar. Helena var så nöjd med att ha mamma och pappa för sig själv en hel dag. Hon pratade om att det var som i TV-serien "Ung och bortskämd"

Det är märkligt hur tydligt man minns dagar i efterhand som man just då tycker är en dag som andra.

I efterhand framstår den dagen som en av de viktigare i  livet.

Min kära Kia Rio som jag köpte sprillans ny 2005.

Hittills den enda bil jag köpt helt ny. Röd och fin i färgen.

Jag tyckte så mycket om att köra Kian. Inga krusiduller och och extra lull. Alldeles lagom för mig.

Senast jag åkte i min röda Kia var en lördagkväll i november 2011.

Jag och Åsa hade nyligen gått en kurs och lärt oss "baka vetebröd på proffsens vis". Så just den kvällen satte jag en dubbel vetedeg på jäsning.

Helena var det enda av barnen som var hemma.

Emilia var på bio och Helena hade lovat hämta henne

Tommy skulle till en kompis i Solna och bad Helena skjutsa honom. Hon tyckte om att köra bil så hon gick med på det. Men hon ville att jag skulle följa med och visa vägen, eftersom hennes lokalsinne inte var nåt vidare.

Jag tänkte att jag skulle hinna det medan degen jäste.

Ronja hade kommit till Helena någon vecka innan och var en liten, liten ynklig valp.

Helena ville inte lämna henne utan lade henne på en filt i baksätet i Kian.

Vi åkte till Solna och släppte Tommy och allt gick utan problem tills vi skulle svänga av motorvägen på vägen hem.

Bilen lade av utan förvarning.

Helena lyckades styra den och rulla av själva motorvägen men en bit in i avkörningsfilen tog det stopp.

Jag är inget vidare i såna tillfällen. Jag är annars strukturerad och strategisk men när det gäller att fatta snabba beslut är jag ganska handlingsförlamad.

Helena tog kommandot och såg till så vi satte ut varningstrianglar och ringde Tommy för att höra vad vi skulle göra.

Bilen  gick absolut inte att starta. 

Det var lördagkväll så det var inte helt lätt att få hjälp därifrån.

Bion som Emilia var på tog slut och hon ringde och ville bli hämtad. När vi förklarade att vi satt i en bil som inte ville starta hade hon ingen förståelse för vår situation utan hon blev jättearg på oss och tyckte det var dålig stil.

Till slut kom så svågern och kusin Jimmy för att bogsera hem oss.

När Helena fick se dem komma öppnade hon dörren och steg ur bilen. Jag trodde hon skulle hjälpa till att fästa bogserlinan.

Istället öppnade hon bakdörren där den sovande Ronja låg. Med ett strålande leende presenterade Helena Ronja för Sören och Jimmy.

Så småningom kom vi hem. Degen hade jäst över kanterna ner på bänken men jag lyckades få till nån slags bullar av den. Emilia blev hämtad från bion, fortfarande arg.

Det visade sig att kamremmen gått på Kian. Den blev stående närmare ett år innan en kompis till Tommy tog sig an den.

Efter massor av timmars jobb lyckades han få ordning på den och för några månader sen kom bilen tillbaka till oss.

Numera är det Daniel som äger Kian och den rullar bra.

Men det var först idag jag åkte i den igen.

För första gången på drygt två år, i ett helt annat liv än då.

Pärlan idag

Pärlan med Helena och vänner i Ullared