Här publicerar jag nu programfoldern som delades ut vi begravningsceremonin.

Jag har begränsade kunskaper i word så jag fick hjälp med formgivning av Åsa.   

Det händer nån gång ibland att jag har svårt att somna på kvällen.

Då brukar jag låtsas att Helena finns i rummet och håller min hand. Det blir så verkligt och känns så tryggt att oftast somnar jag direkt.

Nu sitter jag vid köksbordet och tittar mot ytterdörren och försöker föreställa mig att Helena kommer in.

Tänk om hon kom nu, efter drygt 3 månader, trippade in som om inget hänt.

Tänker på hur glatt överraskad jag skulle bli.

Jag:        "Kommer du?"

"Helena:    "Ja, mamma skulle jag inte det"

Jag:       "Jag blir så förvånad bara, jag började tvivla på att jag skulle få se dig igen"

Helena:   "Ja, nu blir du väl förvånad att jag kommer här" (Skämt vi ofta körde med : nu blir du väl förvånad att jag .....)

Jag:       " Ja, fy fan, så här förvånad har jag aldrig blivit förut "   (med flygvärdinneröst, annat skämt vi körde med)

Helena:  "Är du glad att jag kommer då?"

Jag:        "ja, jag har saknat dig, det är så tomt och tyst när du inte är här"

Sen går hon fram till kylskåpet och öppnar det, konstaterar att vi inte har något gott hemma, hon brer några mackor, gör Oboy  och sätter sig vid köksbordet.

Redan nu, efter några minuter är allt oreda; skorna spridda i hallen, jackan på byrån och oboypulver på golvet.

Och jag hoppas hon ska gilla min frisyr och tröjan jag köpt.

Och jag berättar om att Max fortfarande drar i kopplet när vi är ute men att han är jättesmart när han klurar med sina aktivitetstavlor.

Jag har inte hunnit se Mad Men som jag fick i julklapp ännu. Men Revenge-boxen har jag kollat på hela så den kan hon få tillbaka.

Jag säger att jag tror det är bra om hon ringer sin kusin T som är ledsen.

Jag kan nog inte låta bli att förebrå henne det som hände, säga att det var väl ändå ganska dumt.

Säkert måste jag också tjata litet om att nu är det hennes tur att gå ut med hundarna.

Men jag hoppas också att hon inte har andra planer för kvällen utan att hon stannar och äter middag "Om det är nån god mat kan jag äta här" 

Det är ju torsdag och pannkakor så det löser sig.

Och jag säger säkert till henne att nu har hon varit borta så länge så jag tycker gott hon kan stanna hemma ett tag.

Av Emma, till Helena:

Älskade, älskade vän.

Fina Helena!!

Jag undrar hur du har det. Du är så långt hemifrån nu.

Förhoppningsvis på en ny, ljus och trygg resa i en annan värld dit vi inte fått tillträde än.

Men du är inte ensam för det, du behöver aldrig vara rädd.

Vi finns med dig, vilken väg du än väljer.

Det är så tomt utan dig. En del av mitt hjärta följde med dig, och i det tomrum som blev över ska jag låsa in alla våra minnen.

Kommer du ihåg allt? I mitt hjärta kommer allting leva vidare, tillsammans med dig.

Så länge mitt hjärta slår, slår också ditt.

Jag tar med mig dig överallt och jag ska aldrig sluta prata om dig.

Jag saknar dig så mycket.

Jag bär på en smärta utan ord, det skär i mitt hjärta och det gör så ont.

Men glädjen över att du funnits och berikat mitt liv på så många sätt är desto större.

Du hade alltid en sån förmåga att kunna liva upp vilken stämning som helst. Man kunde bli så glad bara av din närvaro.

Nu får jag nöja mig med att du finns i mina tankar.

Din energi, din charm och din humor. Det var bara sån du var, och så omtyckt.

Du var en otrolig vän i alla lägen och jag vill verkligen tacka dig för allting.

För att jag fick vara din vän, för att jag fick uppleva så mycket med dig, för att du alltid fanns där och för att du var du.

Alltid så nära till skratt, så tuff men samtidigt så skör.

Och jag önskar inget hellre än att du var här.

Nu ska jag leva för oss båda, ta vara på varje stund och händelse och berätta allt för dig när vi ses igen.

Sov så gott, älskade vän.

Jag älskar dig!!

/Emma von Grönsak

Åsa, Lovisa och Emma då brevet lästes upp.

Helena och Emma

Helena och Emma igen

Systrarna Wedberg och Craftman

Här kommer nu några bilder från kyrkogården när Helena gravsattes.

Här bärs hon till sin plats av Tommy, Sören, Jimmy, David, Olle samt morbror Alf

Närmast bakom kistan går jag och Emilia.

En del av oss som följde henne.

Ett följe med tunga steg

Emilia vid graven

Kristina och Emilia vid graven, plats M76

Monicas tal vid Helenas begravningsceremoni

Tänk er inte Helena som någon som givit sig av.

Utan tänk er att hennes resa har bara börjat.

Vi lever många liv och det på jorden är bara ett.

Tänk er att Helena vilar från sorger och tårar på en plats fylld av värme och trygghet.

En plats där man inte räknar dagar eller år.

Tänk er också hur hon nu funnit ett ljusare bo.

Ett bo som är helt fritt från oro.

Ett bo som är fyllt av värme och kärlek.

Och tänk er Helena så levande i hjärtat på dem hon vidrört.

För ingenting vi älskat kan gå förlorat.

Och hon var oändligt, så oändligt älskad.

VILA I FRID TILLS VI EN GÅNG MÖTS IGEN!!!

Tack för allt Helena. Du kommer för alltid i våra hjärtan finnas kvar.

Vill samtidigt passa på att tacka Helenas familj.

Tommy, Eva, Daniel, Emilia

Mitt i all sorg smärta och bedrövelse har ni med öppet hus välkomnat alla, oavsett tid eller dag.

Ni har varit helt fantastiska mot alla som sörjer Helena.

Fast det är så tungt och livet känns så orättvist så har ni ändå kraft och styrka att ge sån kärlek till oss alla som är utanför er egen familj.

Hoppas även fortsättningsvis att vi får komma till er och dela både sorg och glädje.

Tack för att ni finns, för jag tycker så mycket om er.

Kram till er alla fyra!!!!

Här kommer nu ett urval av bilderna från Helenas begravningsceremoni. Bilder från gravsättning och minnesstund kommer i senare inlägg.

Emilia och Emilia sjunger Du är allt

Prästen Anna-Lena Eriksson talar. Max och Ronja finns med på ett hörn även denna dag.

Daniel, jag och Tommy tar farväl

Släktingar tar farväl

Fler släktingar tar farväl

Familjen Craftman håller tal

Familjen Craftman sjunger psalm 799 Det är svårt att mista en vän

Emilia håller tal

Helena bärs ut ut kyrkan av Pappa, storebror Daniel, Farbror Sören, Kusinerna Jimmy och David samt Olle

Antecknat 12/2   2013

Helenas begravningsdag

En månad sen katastrofen. Sen tideräkningen började om.

Och det var dagen vi begravde vår fina flicka.

Vaknade med en nervös klump i magen.

Skulle vi klara av det känslomässigt?

Skulle vi klara allt praktiskt?

Hade vi tagit i för mycket?

Vi var uppe före 7.

Sören, Monica, Jimmy, David, jag, Daniel, Tommy samt Tommy Hjemli åkter till Folkets hus 7,30.

Vi jobbade på så bra med att pynta och duka så vi var klara före 10.

Anna och Sara kom hem till oss, strax efter Malin och Emilia.

Vi bytte om. Tommy och Daniel i kostym. Jag svart kjol och kofta och med den gröna sjalen jag fått av Helena.

Begravningen började 13 men vi var i Tumba kyrka redan strax efter 12.

Mina bröder och syskonbarn var redan där, kramar och gråt.

Jag gick in och hälsade på kistan. Så mycket blommor. Ställde upp foton på Helena och på hundarna. Åsa gav mig fjärilar som jag klistrade upp på kistan.

Jag hann krama och hälsa på många av gästerna innan ceremonin. Det kändes bra för det avdramatiserade något.

Kyrkan blev i princip fullsatt. Under tiden folk strömmade in spelade Gunnar piano. Nästan som en barpianist, men det kändes bra.

Det tog sån tid för mig att hälsa på alla så jag blev nästan sen. I sista minuten satte jag mig på plats.

Jag tror Helena såg mig och hon skakade  säkert på huvudet. Hon var alltid irriterad över att jag har så svårt att passa tider. "Men för i helvete mamma, ska det vara så svårt att komma i tid".

Ceremonin inleddes med att Emilia och kusin Emilia sjäng Sonja Aldéns "Du är allt", så fint. Det kändes både som att de sjöng för Helena men också som att det var en text som förmedlades av Helena till Emilia. ...."då ska vi ta varandras händer då ska vi minnas denna dag och förstå  vad som än händer är det alltid du och jag"

Därefter spelade Gunnar Circle of life på orgel.

Monica höll ett fint tal. Jag trodde hon missat att det var hon som skulle upp så jag pekade och gestikulerade och lurade fram henne precis när prästen skulle skrida högtidligt frami gången. Det löste sig iallafall.

Vi var tvungna att skratta åt det efteråt, Helena skulle ha älskat hur vi vimsade på.

Monica pratade om att vi ska tänka att Helena har det bra nu, inte tänka på henne med sorg.

Monica tackade mig, Tommy, Daniel och Emilia för att vi öppnat vårt hem den här tiden på ett fantastiskt sätt. Det var fint av henne att säga det.

Prästen Anna-Lena pratade om Helena, förmedlade det vi tidigare pratat om.

Att Helena var rastlös och rolig och älskade djur. Jag ville bara att Anna-Lena skulle fortsätta prata. Jag tycker så mycket om att prata om och höra om  Helena. Jag vill minnas allt och jag vill att allt ska komma fram.

Vi sjöng psalmerna 289, 730 och 882. Fina psalmer som jag är glad att vi valde.

Avskedstagande tog lång tid. Jag klappade på kistan, klappade fotot, pratade med Helena.

När alla tog avsked blev det så småningom ett berg av rosor och andra blommor.

Under avskedet spelade Gunnar My heart will go on, Wiil U be there, Gabriellas sång, Tears in heaven.

Många kramade och pussade oss på vägen från avskedstagandet.

Familjen Craftman hade en egen punkt.

Emma hade skrivit ett brev till Helena om hur mycket hon skulle sakna henne och att hon ska leva för henne också nu.

Åsa inledde med att sparka av sig sina högklackade skor och pratade sedan om att hur hon upplevt Helena och om första och sista gången hon såg henne.

De avslutade med att sjunga psalm 799 tillsammans med Lovisa och Michael spelade fiol.

Under deras tal pekade Emilia på mig och sade att hon vill hålla tal. Jag sade till Anna-Lena som var litet stressad för hon tyckte det drog ut på tiden.

Men - Emilia fick hålla sitt tal. Helt utan papper pratade hon om att Helena var hennes starkast lysande stjärna. Hon berättade också om att när hon och Helena tittade på galor på TV, exempelvis Guldbaggegalan så brukade de vänta på att den som fick pris skulle tacka familjen, för då visste de att talet var slut. Så nu ville Emilia tacka alla som var i kyrkan för alla var Helenas familj.

Det var nära att folk applåderade.  Fantastiska, underbara Emilia!!!!!

"Himlen är oskyldigt blå" spelades.

Därefter bars Helena ut. Av Tommy, Daniel, Sören, Jimmy, David och Olle. Så rätt att det var de som gjorde det.

Vi följde efter till bilen.

Vi åkte i karavan till Lilla Dalen. Jag och Tommy i första bilen. Märkligt att åka och se kistan genom rutan i bilen framför . Och veta att det var Helena som låg där.

Daniel ville inte följa med till Lilla Dalen så Alf tog över. Helena bars sedan till plats M76 och sänkte så ner henne.

Prästen läste en bön och alla som ville fick ta ett farväl.

Älskade, älskade Helena.

Vi lämnade henne där - i vigd jord.

Ett hundratal av gästerna samlades sedan på tacobuffé i Segersjö Folkets hus. Det kändes bra, alla fick prata med varandra och oss. Kristoffer och Johanna hade fixat så allt var klart när vi kom.

Tommy hälsade välkommen.

Jag höll tal om Helena som inte riktigt orkade, trots att hon nog sett fram emot festen. Jag berättade anekdoter från hennes uppväxt. Avslutade med att prata om att jag trots allt har mycket att leva för och att jag vill hänga med tills jag är 90 men sen vill jag vila hos Helena i Lilla Dalen. Jag hoppas att hon möter mig och att vi kan catcha upp sen sist. Och då ska jag aldrig, aldrig släppa henne.

Ett bildspel som Emilia gjort rullade, med inklippta kommentarer och med Helenas musik.

Vi var många som hjälptes åt att städa.

Åsa och Lovisa var kvar sist. Kramade Åsa, ville tacka för allt stöd den senaste månaden och för att hon är en sån god vän, men orden stockade sig.

Tommy och Kristina var kvar hos oss så vi satt och pratade med dem. Skönt att ha sällskap och kunna koppla av.

Vi somnade ovaggade.

Trots allt nöjda.