Idag fick Helena sluträkning för Bredbandet.  

Sista räkningen för just det här abonnemanget men hon är välkommen tillbaka som kund när hon vill. Som det stod i följebrevet.

Det är petitess och inget att bry sig om jag vet.

Men vi ringde dit den 22/1 och meddelade vad som hänt. Vi har också skickat dödsattest.

Trots det har det kommit nya fakturor, påminnelser, inkassobrev. Nu verkar de ha förstått att hon inte längre är kund. Däremot verkar de ha vissa förhoppningar att hon ska återkomma senare.

Jag hoppas ju också att hon ska komma tillbaka. Tänk om det fanns en möjlighet, om man hade ett tillräckligt bra erbjudande.

Jag sminkar mig i vanliga fall ganska sparsamt. Efter Helena lämnade oss har det varit obefintligt, det är liksom ingen idé.  Jag använder ett ganska dyrt (för att vara jag) puder som jag beställer från en webshop. Helena tyckte också det var ett bra puder och lånade gärna med sig både dosa och borste - när jag inte såg.

Jag lovade att köpa  till henne också nästa gång jag gör en beställning.

Nu är mitt puder slut och jag behöver beställa nytt. Men det tar emot så väldigt. Hur jag än gör så blir det bakvänt.

Jag har ju lovat att hon ska få en dosa och det känns fel att strunta i det. Visst kan jag köpa en extra men Helena kan ju ändå inte få den. Gör jag fel mot Helena och jag bara handlar en till mig själv? Det känns som att jag sviker henne.

Prat om smink - som i "alla andra" bloggar. Precis den här är det som har tagit slut.

Jag/vi har ett stort behov av platser där vi kan minnas Helena. Någon av oss åker till Helenas grav så gott som varje dag. Jag har medvetet valt att inte skriva så mycket om det ännu och lägger heller inte upp bilder från besöken. Tror kanske att jag vill ha det litet privat ett tag till.

Vi har också flera platser i huset med Helena-tema. Med bilder på Helena och annat som vi kopplar till henne. Vi tänder ljus varje dag, ser till att ha färska blommor  och håller fint. Jag kan ibland stå och prata litet med Helena eller klappa på hennes foto.

Det känns som avkopplande och rofyllt.

Köket

Den här skänken köpte jag 4 dagar innan Helena lämnade oss. Den förvandlades genast till en minnesplats. Den pryds av blommor, ljus, minnessaker, böcker och fotoramar.

Etiketter från blombuketterna som kom första veckan                        Brev och minneskort  

Hallen

På byrån i hallen står det här fina kortet. Här finns alltid färska blommor och ljus.

Övre hallen

Helenas brudkista som snickrades till henne när hon var liten. Den är fylld med minnessaker. På kistan ligger de torkade blommorna från hennes student. Fotona är de vi hade i kyrkan

Jag har startat den här bloggen för att jag känner ett behov att uttrycka min sorg och saknad efter Helena. Den är menad som en hyllning till henne och den fantastiska unga kvinna hon var.

Jag hoppas såklart bloggen  är givande och intressant för den som läser och följer det jag skriver.

Jag vill också försöka beskriva "vardagen" i en familj när man drabbas av en sån här sak. Vilka praktiska frågor man måste ta tag i, vilka tankar man brottas med.

Att det faktiskt också finns många glada stunder. De stunderna ska man ta emot med öppna armar för de ger kraft

Jag har länge tyckt att det  är alltför mycket hysch-hysch kring döden överhuvudtaget.

Nu har jag fått tillfälle (om än mycket ovälkommet) att lyfta litet på locket kring det.

Det framgår tydligt i min blogg att Helena lämnade oss genom självmord, suicid.

Vi trodde aldrig det här kunde hända oss. Vi hade inte ens tänkt tanken. Vi är en helt vanlig familj och Helena var en helt vanlig ung kvinna. Alla som drabbas är faktiskt helt vanliga människor, det är inget konstigt med oss

Suicid/självmord är en vanlig dödsorsak i Sverige. 1600 personer i Sverige tar livet av sig varje år, det är fyra gånger så många som i trafiken. Ändå pratas det litet om det och läggs förhållandevis litet resurser för att minska antalet. Var finns mitträcken och krockkuddar när det handlar om självmord? 

Som jag tidigare skrivit så måste vi ha en nollvision kring antalet självmord. Det finns så mycket som kan göras i förebyggande syfte.

Det finns redan i dag mycket hjälp att få om man mår dåligt. Men alltför många drar sig för att söka hjälp.  Vi måste kunna prata om själmord och psykisk ohälsa  på samma sätt som vi pratar om fysiska åkommor.

Jag kommer att återkomma i ämnet senare i min blogg.

Ordet självmord är laddat och låter ofta mer skrämmande än andra dödsorsaker.

Så är det också för mig på ett sätt. Men det som är absolut jobbigast ändå sorgen att Helena är borta.

Vi har alla  många frågor kring varför det kunde hända. Långtifrån alla kommer att få ett svar.

Vad jag VET är att det är en ren TRAGEDI och oändligt SORGLIGT, det finns inget skimmer kring att Helena är död. 

Helena hade med stor sannolikhet kunnat få hjälp om hon orkat/vågat berätta om sina innersta tankar.

Jag VET att hon inte tagit det här steget om hon sett någon annan utväg.

Det är en tragedi för oss som är kvar. Men framför allt är det en tragedi för Helena som inte fick leva sitt liv, bara fick ett litet smakprov.

Det är så många drömmar hon aldrig kan förverkliga, så många år hon missar.

Vi har fått många bevis för att Helena var älskad. Men det var inte hennes död som gjorde henne älskad, det var hennes liv.

Ingen skugga ska nånsin falla över Helena för att hon lämnade oss.

Men jag hoppas vi snart kommer till en tid när det är lika lätt att söka hjälp för  "ont i själen" som"ont i kroppen".

Idag har jag städat, tvättat, lagat mat och handlat. Det kändes bra att ta tag i vardagliga saker. För första gången på länge hade jag litet fart och energi i det jag gjorde.

Jag har också bestigit ett par berg i sorgen.

Helena drack mycket cola. Hon pantade sällan flaskorna utan sparade dem, hon tyckte det var en bra reserv om hon skulle bli pank. Det resulterade i att hon hade flera stora IKEA-kassar med pantflaskor. Vi har inte kunnat förmå oss att göra något åt dem. Idag när jag åkte och handlade tog jag så med mig en av kassarna och pantade de flaskorna. Det kändes rätt jobbigt, som att jag rotade i Helenas personliga ägodelar. Efteråt var det rätt skönt.

Helenas absoluta älsklingsrätt var Tacos. Hon ville helst äta det varje fredag. idag frågade jag Emilia och hon hade förslag på middag, och hon ville ha tacos. Så fick det bli. Helena var den enda i familjen som vill ha gräddfil till tacos.  Om vi missat att handla det så  var vi tvungna att åka till affären en gång till. "Ni  kan inte på fullt allvar mena att vi ska vara utan gräddfil" 

Idag  konstaterade jag litet sorgset att jag inte behövde handla gräddfil.

Helena och Emilia hade ofta raptävling på fredagarna.  De drack litet cola och rapade sedan ljudligt. Jättekul för dem, jättejobbigt för oss runt omkring. Jag förstod aldrig vem som vann tävlingarna, tror mest det gick ut på att reta oss andra.

Vid middagen pratade vi om att Helena aldrig skulle hålla sig borta när det är tacos på gång. Alltså tänkte vi att hon kanske fanns med oss vid middagsbordet på något sätt.

Så vad gjorde vi då? Jo, jag och Emilia hade raptävling med Daniel som domare. Emilia har tränat mycket så hon är en mästerrapare så jag var chanslös.

Vi skrattade så tårarna rann.

Och jag är säker på att Helena också gjorde det.   

Emilia är bra på att dra med mig på träning. Det finns ett litet gym på mitt jobb som vi åker till nån gång i veckan. Emilia tycker det är dags att dubbla dosen men där är vi inte riktigt överens   .

Det tar ungefär en kvart att åka med bilen mellan vårt hem i Tumba till mitt jobb i Hallunda.

När vi skulle åka hem såg vi att rödljusen i Hallunda var formade som hjärtan. Genast tänkte jag på att det var Helena som ville förmedla något till oss.

Strax därefter spelades Takidas Run run away på radion. Takida är en av Helenas favoritgrupper. Hon tyckte att sångaren i Takida har så fin röst. Robert Pettersson som han heter är också frontfigur i Stiftelsen. Helena hade väldigt roligt när jag inte fattade att det var samma person i båda banden utan pratade om att båda sångarnavar så duktiga.

Efter Takida spelades Elton Johns Circle of life, som var inledningsmusik på Helenas begravning.

Så på den korta resan leddes tankarna till Helena 3 gånger. Och så är det. Helena finns med i tankarna i det mesta vi gör. Det är så mycket som påminner om henne och så många gånger vi önskat att hon varit med.

Saknaden och längtan är mycket mycket stark . Längtan att prata med henne, skratta med henne, bli irriterad på henne. Saknaden att hon inte kommer, att hon inte finns med vid middagsbordet, att hon inte följer med och tränar.

Fortfarande tänker jag ibland att det här är så hemskt så det kan inte ha hänt.

Jag är inte arg på Helena längre. Jag vet att hon aldrig skulle ha valt det här om hon sett någon annan utväg. Det gör det också mer sorgligt. Hon valde egentligen inte själv. Jag vet inte om det var hennes mörka tankar, en depression, kemisk reaktion eller något annat som intog hennes huvud. Men jag vet att det inte var den Helena vi kände.

Och oavsett vad det var så hade hon enligt  sin värld just då ingen annan väg att gå.

Jag tycker det är så orättvist att vi drabbats av detta. Vi som finns kvar och saknar Helena har inte förtjänat det´. Och Helena hade verkligen inte förtjänat det. Hon borde ha fått fortsätta sitt liv.

Jag har emellanåt haft svåra, svåra skuldkänslor att jag inte kunde förhindra det som hände. Jag har inte det just nu. Visst grämer det mig och jag önskar naturligtvis att jag stoppat alltihop och att jag fått ha Helena här hos oss.

Men det var inte mitt eller någon annans fel. Helena hade flera händer  som var sträckta mot henne. Men det var inte hennes behov just då , eller en lösning på de problem hon brottades med.

Ingen av oss anade att Helena skulle kunna lämna oss på det här sättet. Hon hade inte uttryckt att hon var trött på livet och det går inte att läsa tankar. Det är att ställa orimliga krav på oss själva.

Helena är tyvärr inte den enda. 1600 människor i Sverige tar sitt liv varje år.

Det är 1600 för många.

Igår hade jag så trevligt besök av Bella och lilla Noor  

Bella och Helena var vänner sen 10 år tillbaka. De följde sedan åt genom delvis  stormiga tonår och in i vuxenvärlden. Bella har nu också sonen Noor som är 9 månader. Helena tyckte så mycket om Noor och var hans inofficiella fadder. När hon träffade Noor så sade hon att hon hade date med världens finaste kille.

Han är också ett riktigt solsken så jag förstår att hon var förtjust.

Helena med favoritkillen Noor

Jag tycker det är så roligt att träffa Helenas vänner. Vi pratar minnen och ger varandra pusselbitar kring vem Helena var för oss. Det faktum att Helena alltid ville stå i centrum, gällde både i familjen och bland vänner. Hon hade också svårt att anpassa sig om det var en person eller företeelse hon inte gillade. Men Helena var också omtänksam, mån om de hon tyckte om och en riktig vän.

Jag har ju funderat mycket på hur Helena var bland kompisar under de vildare tonåren.

I vår familj har vi varit noga med att barnen kommer de tider vi bestämt, att vi ska kunna nå dem när de är ute på kvällen och vi har aldrig bjudit på alkohol innan de var vuxna.

Sen förstår jag ju att tonåringar testar saker och att allt får inte mamma veta.

Den senaste tiden har jag tänkt att Helena kanske var den vildaste av vilda utan gränser på den tiden och att alla visste det utom vi föräldrar. Kanske det skulle förklara det som hände nu i januari.

Men den bilden får jag inte. Flera som jag pratat med har istället sagt att Helena var relativt ordningsam, ofta den i sällskapet som hade koll och gränser.

Jag tycker det är så roligt att höra vad de hade för sig. Det är som att jag får Helena till mig en stund igen när jag får höra något som jag inte visste. Det blir nya minnen av henne.

Och som Bella sade; det är ju preskriberat nu iallafall :-)

Nästan precis 7 år sedan.

När vi satt där vid köksbordet och pratade minnen så kom den här bilden via MMS från Anita som jag känt sedan jag var 8. Bilden föreställer oss när vi var i 15-årsåldern.

Förutom att det finns några kilo mer av både mig och Anita nuförtiden så kan jag säga att även vi hade annat för oss än att stå med händerna i fickorna och se oskyldiga ut. Men det är både sekretessbelagt och preskriberat.  

Jag är så glad att jag har vänner som följt mig så länge.

Samtidigt blir jag ledsen när jag tänker på att Helena inte kan följa sina vänner längre.

Men jag hoppas att de minns henne  om 30, 40, 50 år och pratar om henne ibland.

Och att jag får möjlighet att följa dem.

Brev till Helena 2/2 2013

Älsklings- Helena!

Vi har haft en ganska bra dag.

Jag och Monica gick med Max och Boss på isen.

Det var första gången på länge som det var riktigt ljust ute och solen värmde.

Monica hade gjort fika och vi satt i solen.

Vi pratade om dig. Vi är något starkare nu men vi saknar dig så ofantligt mycket.

Det skär i mig när jag tänker på allt fint du inte kommer att uppleva.

Jag hade unnat dig så mycket, du var värd det; barn, resor, bra jobb, träffa släkt och vänner.

Stundtals kan vi fungera nästan normalt. Det är skönt på ett sätt. Men samtidigt är det jobbigt för du är inte riktigt med. Jag vill hålla dig kvar. Du kommer alltid att finnas med mig i allt jag gör.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.

Ikväll har Sören och Monica varit här och ätit. Vi har pratat och skrattat, haft trevligt.

Vi har pratat mycket om dig och om begravningen som vi tycker ska bli så jobbig.

ÄLSKADE, ÄLSKADE DU!!!

Det har varit en bra helg på många sätt.

Precis som jag skrev i fredags så har vi haft fina samtal, gråt, skratt, Melodifestival och promenader.

I lördags hälsade vi på Anita, som också är en barndomkamrat till oss. Det är fantastiskt med vänner man känt så länge. Man har en lång historia tillsammans, man har upplevt varandra både de bästa dagarna och de litet sämre. Ändå finns man kvar för varandra, det är en extra trygghet särskilt nu när man är så skör.

Det var tufft att åka till Anita. Senast jag var där, i början av januari, skjutsade jag Helena till en anställningsintevju på en förskola i närheten. Det var det jobbet hon sen fick och skulle ha börjat på veckan efter hon dog.

Våra fina grannar ringde på dörren  i helgen. De hade med sig hembakad tårta och en termos kaffe.

Jag har också promenerat och fikat  med min svägerska Monica.

Jag slås åter av hur lyckligt lottade vi är som har så fint nätverk av människor som tar hand om oss. Men orden i den här versen blir också allt verkligare:

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

 Ingrid visade mig en bild av en cirkel med 6 lika stora tårtbitar. Varje tårtbit symboliserar de grundläggande behov vi har, ex känslor, andlighet, intellektuell stimulans, socialt och så vidare. Jag ska redogöra mer ingående för den vid ett senare tillfälle. Grejen var den att det är viktigt att ge sig tid för alla delarna i ett sorgearbete. Nu har jag haft mycket social samvaro och viss intellektuell stimulans (dit räknas kanske inte Melodifestivalen). Idag ligger känslorna  på ytan. Känner mig genomledsen och nära till tårarna. Saknar Helena så fruktansvärt mycket.

Jag är ju  fast besluten att jobba mig igenom sorgen och skapa ett bra fortsatt liv med de nya förutsättningarna. Men ibland känns det helt osannolikt att vi ska få bra, riktigt glada dagar igen.

Samtidigt är jag så oerhört tacksam att vi har Daniel och Emilia. Det är de som är förutsättningen för att vi klarar oss nu och att vi ser fram emot det kommande livet.

Igår hade vi visning av Helenas lägenhet. Jag hoppas, hoppas att vi får en spekulant och får sålt fort. Helst minst två spekulanter så de bjuder över varandra och vi får ett bra pris. Hur jobbigt jag än tycker det ska bli att packa ihop Helenas saker, så tror jag det är en lättnad när det är gjort.

Till sist de här raderna av Harry Martinsson:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.

Tappa inte bort denna riktning.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Idag kommer min vän Ingrid hit och ska stanna över helgen.

Ingrid och jag har känt varandra sen vi var 7 resp 8 år gamla. Då bodde vi i Sunne några mil utanför Östersund. Hennes pappa var präst och min pappa körde färja i Storsjön. Som färjman så hade pappa en tjänstebostad  Isön. Vi var de enda invånarna på ön och Ingrid och hennes familj var närmsta grannar några kilometer bort.

Ingrid och jag har förblivit vänner genom åren, ibland har det varit litet längre mellan vi setts.

Nu delar vi också erfarenheten av att mista ett barn. Hon förlorade sin son Marcus i en olycka för några år sedan.

Genom att hon vet hur det är så har hon kunnat stötta extra mycket under vår svåra tid.

Nu i helgen kommer vi såklart att prata mycket om de vi mist.

Men det blir säkert också skratt, promenader, Melodifestival och god mat med mera