Idag har jag och Tommy passat på att njuta av den fantastiskt fina vårdagen.

Vi åkte på utflykt med svåger,  svägerska och hundar.  Vi var ute i Grödingeskogen flera timmar, hade kaffe med oss och det var såååå härligt. 

Precis vad vi behövde!!!

Vi har annars ägnat en stor del av helgen till att plocka ihop i Helenas lägenhet.

Rensat och slängt, tagit ner tavlor från bilderna, packat porslin och glas.

Vi har lagt hennes prydnadssaker i flyttlådor och vi har gått igenom hennes kläder.

Det är inte mycket vi förmår slänga. Det känns som ett svek mot Helena, åtminstone än så länge.

Vi hade kanske helst väntat litet med att göra oss av med lägenheten så att allt hade fått stå precis som hon hade ordnat det.

Samtidigt vet vi att det inte ändrar nånting och även i vår situation måste man vara litet praktisk. Vi kan inte betala många tusen varje månad för möjligheten att gå dit då och då.

Så vi packar ner och har gjort plats i vårt garage för alla saker vi spar. Nångång i framtiden får vi ta ställning till vad vi ska göra med dem.

Vi har också uppmanat Helenas vänner att komma och se om det är några saker de vill ha som minne.

Det är många tårar som trillar där bland flyttkartongerna. Helena har sparat så mycket, gamla mobiltelefoner, kvitton på saker hon köpt till hundarna, minnessaker från alla semesterresor vi gjort. Jobbigast av allt är att gå igenom hennes kläder, och då särskilt hennes slitna mjukiskläder som vi förknippar så mycket med Helena.

Samtidigt tror jag att vi kommer att känna en lättnad när allt är klart och vi kan lämna den delen bakom oss.

En del av hennes kläder

En del av Helenas filmer

Lizz bland kartongerna

Helena sparade sina småpengar i en burk. Hon kallade den för Turkietburken, pengarna skulle gå till en Turkietresa var det tänkt.

Jag frågade Emilia vad vi ska göra med pengarna nu. Hon tyckte vi ska skänka dem till Cancerfonden.

Så imorgon ska Cancerfonden få 347 kronor i småpengar samt 24 Euro. 

Vi har ju sålt Helenas lägenhet och ska lämna över den månadsskiftet april-maj.

Jag har hela tiden tyckt att det är så jobbigt att vara där sen Helena lämnade oss och undviker helst att åka dit. Samtidigt har jag ett behov av att "vara med henne" den sista dagen. Hon tillbringade större delen av den 12 januari i sin lägenhet i ensamhet. Jag kände att jag måste tillbringa en kväll och en natt där; sitta i hennes soffa och se på TV, sova i hennes säng, titta ut genom hennes fönster. Som ett sätt för mig att kanske få någon liten pusselbit och för att känna mig närmare Helena.

Så jag tog Ronja med mig och åkte till lägenheten. Jag ville helst vänta ännu längre, ville inte åka men tog mig i kragen. Jag sade till övriga familjen att jag troligtvis skulle komma hem igen samma kväll.

Det var stor hjälp att Ronja var med. Hon har inte varit i lägenheten sen 11 januari men hon sprang rakt mot porten och rätt lägenhetsdörr. Väl inne nosade hon glatt omkring en stund och lade sig sedan och sov i soffan.

Jag satt i soffan och tittade på TV, det kändes rätt tryggt och fint att vara där när jag väl var på plats.

När jag lade mig och sov kändes det gott att veta att Helena var den som senast sovit en natt i den sängen.

En annan sak som jag också länge tänkt att jag måste göra är att gå den sträcka som blev Helenas sista; från lägenheten till olycksplatsen.

Jag klarade det inte på kvällen men gjorde det som morgonpromenad med Ronja.

Jag klockade hur lång tid det tog att gå, det tog 13 minuter. Hur lång tid tog det för Helena? Var hon bestämd i sina steg? Tvekade hon nånsin?  Var hon ledsen eller kände hon frid?  Rökte hon när hon gick? Lyssnade hon på musik, i så fall vilken?

Var korsade hon vägen?  Såg hon sig för när hon gick över vägen?

Det var oerhört tungt att gå där och fundera. Jag tänkte på hur ensam Helena var där hon gick, att  jag ville skydda henne mot kylan och ensamheten. Sätta på henne vantar och mössa och ta hand om henne. Göra allt bra igen.

13 minuter är inte lång tid för en promenad. Men för Helena måste det ha känts som en evighet.  

Porten

  Backen

Fantastiska Ronja, alltid lika nöjd och glad

Idag är det  tre månader sen Helena lämnade oss.

Tre månader sen världen rämnade och precis allt kastades om. För mig var det "The big bang" och  tideräkningen började om. Vi lever nu i en värld som ínte är densamma.

De här månaderna har gått fort, samtidigt som de känns som flera år.

Kuratorn påpekar ibland  att jag är i början av sorgeprocessen.  Jag tycker jag kämpat på så länge, ändå är jag bara i början.

Samtidigt börjar det bli ett "normaltillstånd" att Helena inte finns bland oss. Det är såklart inte normalt eller rätt nånstans men det är den verklighet vi känner till numera.

Den allra första tiden tänkte jag väldigt mycket att jag ville vrida tillbaka tiden.

Till igår när Helena fanns här, till förra veckan när Helena fanns här, till förra månaden när Helena fanns här. 

Det var så korta perspektiv och ändå hade Helena funnits med för så kort tid sedan.

Jag önskar  såklart att det var den 11 januari igen och att vi skrev om historien därifrån. Den 12 januari 2013 skulle inte finnas med i den berättelsen.

Men nu är det som det är, det är bara önsketänkande att man skulle kunna ändra historien.

Numera tänker jag ganska ofta på kvällarna att det är skönt att det gått ännu en dag, så har jag en dag mindre framför mig med den här tunga, tunga sorgen.

För självklart kommer det att bli mindre tungt, när glädjen över Helena totalt överglänser sorgen efter henne.

Det här kom med posten idag. Jag har tappat räkningen hur många gånger det kommit påminnelser och inkassokrav på just det här kontot. Samma skuld finns nämligen hos inkasso också.  Vi harfått påminnelser, slutfakturor, inkassokrav, slutlig sammanställning över fordran, uppräkning av skulden, månadsavstämning.

Den ursprungliga skulden var 1600 kronor, nu är vi uppe i nästan 2400, en ökning med drygt 30 %.

Varje gång det kommit brev har vi kontaktat Klarna och/eller Segovia, inkassoföretaget. Första gången vi ringde var 22 januari.

Idag när jag återigen, mycket mycket upprörd ringde så lovade de att stoppa allt. Killen Gabriel som jag pratade med förstod inte att det inte var gjort tidigare. Däremot, sade Gabriel kan det vara så att ytterligare månadsavstämning är på väg till oss och det kan de inte stoppa. !!!!!??????

Jag uppmanade också Gabriel att ta upp med sina chefer att de måste se över sina rutiner vid såna här fall. 

När jag sedan sade att Helena kan väl knappast vara den första kunden som avlidit så svarade han att det är mycket ovanligt.

 Jag har ju tidigare skrivit om att Tele2 och Tre inte är ett dugg bättre.

Det är så fruktansvärt smärtsamt att få den här typen av brev. Dels att de skrivs direkt till Helena, dels hoten om inkasso. Helena var noggrann att betala sina räkningar och har kanppt fått en betalningspåminnelse i hela sitt liv. Därför ska hon heller inte behöva hamna på inkasso efter sin död.

Helena av  storkund hos CDON/Klarna , hon köpte flera hundra filmer och TV-serier därifrån. Hon missade aldrig nånsin en betalning.

JAg tycker det är USELT  att stora företag agerar så här.

Kalaset

Jag hann inte med att ta så många bilder men några blev det, som kommer här.

Åsas tårta, så himla fin

Terese, Jennie och Pedro

Lizz, Noor och Bella

Anki och Carina

Till sist:

.... eller ytterligare ett berg bestiget.

Igår var Helenas första födelsedag efter det att hon lämnade oss.

Jag bloggade häromdagen om att vi planerade för kalas även om hon inte är med som tidigare.

I söndags och igår dukade vi upp med buffé och tårtor. Totalt kom över 30 personer till oss för att fira och minnas Helena. Det var såväl släkt, våra vänner och Helenas vänner som kom.

Jag hade lagat litet smått och gott. Min svägerska Camille hade gjort köttfärsspett, Taboulleh, hummus och annat mums. Åsa kom med en fantastiskt tårta. Min svåger Sören hade gjort rostbiff.

Det var trevligt på alla sätt men det var tydligt att huvudpersonen fattades. Jag vet att hon skulle älskat att vara med. Men hon hade säkert varit litet generad över all uppmärksamhet.

Jag är glad att vi vågade oss på att fira Helenas dag även i år. Det hade varit ännu tyngre för oss att sitta själva. Och det kändes bra att göra detta för Helena.

Hon hade också fått en massa gratulationer på Facebook. Jag hoppas verkligen det finns connetion i cyberspace även dit Helena är så hon får del av hälsningarna. Hon är värd att veta hur många vi är som saknar henne.

Jag åkte upp till kyrkogården efter jobbet idag. Jag såg att flera varit där och lämnat brev, blommor och lyktor. Så fint och värmande - men smärtsamt.

"Helena hör inte hemma där på kyrkogården" som min väninna Anna uttryckte det.  

Graven idag

Blommor på födelsedagen

Födelsedagskort

Idag är det Helenas 22-årsdag. Kan man säga att hon fyller 22?

Det är iallafall 22 år sedan hon föddes, just idag.

Det året Helena föddes 1991, inföll den 8 april också på en måndag. Våren hade kommit betydligt längre, det var nästan sommarvärme ute. Som jag minns det.

Helena såg alltid fram emot sin födelsedag. Hon planerade för den, hon skrev önskelistor.

Hon räknade ner dagarna innan. "Om 2 månader fyller jag år". "Om 3 veckor fyller jag år". "Nu är det bara 4 dagar tills jag fyller år". "Har du köpt present till mig, du vet i övermorgon fyller jag år"

Hon var också noga med att vi andra skulle fira henne.

"Ska du gå på scouterna? Det är ju min fördelsedag".

"Jobbar pappa kväll? Det är ju min födelsedag".

"Du kan väl inte åka bort på semester när jag har födelsedag"

Så idag ska jag vara med Helena hela dagen. Inget jobb eller andra plikter ska komma emellan. Jag ska baka fler tårtor för de jag gjorde igår tog slut. Det var många som kom och ville fira hennes födelsedag igår och det kommer fler idag.

Och så ska jag vältra mig i minnen av Helena. När hon var nyfödd, när hon var litet barn, när hon började skolan, när hon var en jobbig tonåring, när hon var vuxen.   

Nyfödd med pappa

3 år                                 10 år                          17 år                               Dyktävling

Dotter och syster

Den glada

Kusinen Helena

Matte till Max och Ronja

Storasyster

På måndag är det Helenas födelsedag.

Vi bävar en hel del inför den dagen. Det är hennes 22-årsdag men hon är inte här.

Helena var alltid noga med att fira sin dag och att andra också gjorde det.

Vi har funderat hur vi ska göra.

Vi har kommit fram till att i år kanske det är viktigare än nånsin att vi samlar släkt och vänner.

Det kommer att vara en jobbig dag oavsett, varför inte göra något bra av det?

Så idag kommer jag att handla, baka och fixa. Imorgon och på måndag kommer vi att ha öppet hus för dem/er som vill fira Helena.

Skänk gärna en slant till SPES om ni vill ge något.

Postgiro

370743-7

www.spes.se

                                                  
                                          Förgätmi
gej

                  Helena 18

        Picknick med Ronja

8 april 1991 - 12 januari 2013
Helena Wedberg om 3 dagar så skulle du fylla 22 år. Du, jag och Elin skulle ta en fika.. som nu aldrig kommer att bli av.
På senaste tiden har vi inte träffats mycket. Men det betyder inte att jag inte saknar dig, jag saknar och tänker på dig varje dag. Jag kan verkligen inte förstå att du inte längre finns bland oss. Alla våra sjuka upptåg vi gjorde, du, jag och elin. Vi hittade på mycket konstiga saker.

Minns du varje rast vi hade i tunaskolan när vi gick i åk 5. Vi höll armkrok alla tre sedan gick vi runt, runt, runt, och runt skolbyggnaden och så snackade vi reklam om och om igen. Hela rasten, och vi tyvkte att det var jätteroligt. Felix soppa reklamen kommer jag ihåg att vi trallade på, det var du som lärde oss den och jag minns fortfarande varje ord "Vi är som en familj! Ja kanske det, jag menar Åsa dejtar leif för att Ove är otrogen med mig och Kalle har en flört med Pia som är älskarinna till din fru...... ååååh vilken soppa, den är så god och matig. Och vad gott det luktar. O vilka grönsaker. FELIX SOPPA en nyhet i frysdisken!"

En annan gång var vi hemma hos dig, Elin lånade ditt smink, din brunkräm, som hon blev helt vit av. då bestämde vi oss för att gå en promenad, du och jag gick framför elin, Elin gick kanske 5 meter bakom oss, med ett stoneface, jättestora ögon om glodde på bilarna som åkte förbi, Vi låtsades att hon var ett spöke och trodde att bilarna skulle se henne som det också. Det vi egentligen vill var väll att dom skulle stanna och skrika att vi skulle akta oss för spöket. men så blev det inte. hahaha

En annan gång var det du jag och Gizem som skulle gå hem till Elin i storvreten. När vi promenarde mot Tumba centrum så satte Gizem en karamell i halsen, du och jag skrattade lite (jätteelakt) medans vi bankade henne i ryggen. Sedan kom två gubbar fram och puttade bort oss, tog gizem och började göra heimlichmanövern på henne. Sedan kom en kille som skrek att han ringer ambulans. Du och jag stod där som fån och ba glodde, vi hajade ingenting. Ambulansen kom, du följde med Gizem till akuten med fullt pådrag, blåljus osv. Jag sprang då för att leta upp Elin för att berätta vad som hänt. Hon trodde mig inte till en början. Våran filmkväll hos elin var rätt förstörd efter detdär.

Det här är bara några av många minnen jag har med dig och jag är så grymt glad över att ha haft dig som en så nära vän! Jag saknar och tänker på dig! Du kommer alltid finnas i mitt hjärna min fina vän <3