Fredag den 3 maj 2013

Klockan ringde 6.

Gav hundarna mat, ut med dem. Frukost och sen jobbet.

Det var lugnt på jobbet som alltid på fredagar. Undrar var alla är då?

Jag har jobbat in tid denna vecka så redan 10.30 stämplade jag ut.

Hade tid hos min kurator, det känns alltid bra att sitta där och prata

När jag varit där åkte jag snabbt in i Tumba Centrum och åt en korv.

Efter lunch åkte jag till Emilias skola. Det är litet stökigt och pratigt i klassen så vi föräldrar har blivit uppmanade att komma och vara med. Visst var det pratigt och jag vet inte hur mycket de jobbade, men jag tyckte det var rätt bra iallafall. Emilia jobbade på duktigt, kanske var det för att jag satt i bänken bakom.   

Efter skolan åkte Emilia och Cassie till Gröna Lund. Det har fått Guldkort där den här säsongen och det var dags att inviga det. 

Jag och Tommy åkte till Plantagen och köpte nya blommor till graven. De vi satte för ett par veckor sen hade frusit, vi var nog litet tidigt ute.

Nu köpte vi Tagetes, chrysantemum och margueriter samt en lavendelplanta för att det ska lukta gott. Vi åkte till kyrkogården och planterade, hade också med oss en säck jord. Vi tog  bort påskliljorna som fortfarande står så fina, vi ska sätta ner lökarna hemma i trädgården istället.

Vi hade köpt alldeles för mycket blommor, plätten vi planterar på sväller men vi fick ändå inte plats med allt. Skämtade om att vi skulle behöva köpa ett helt gravkvarter för att få plats med allt vi vill pynta med.

På kvällen var vi bjudna till Sören och Monica på grillning. Det var första gången för säsongen och vi kunde till och med sitta ute och äta. Alla grabbar var med och vi hade en riktigt trevlig kväll.

När jag ska se på film så vill jag koppla av och bli glad.

Jag gillar inte alls skräckisar och är inte så förtjust i science fiction. Jag tycker djupa dramer ex Ingmar Bergman är urtrist.

Jag kan se drama men vill att det underförstått redan från början ska framgå att slutet blir lyckligt.

Det jag föredrar är actionfilmer, gärna spännande och litet läskigt men hjälten ska alltid klara sig.

Och så rom-com Pretty Woman, Notting Hill, The proposal och en massa andra.

Med Helena hade vi många filmkvällar, hon klagade på att jag vär så enkelspårig "Mamma behöver vi inte ens fråga, hon vill alltid se nåt lättsamt som man blir glad av."

En av alla dessa rom-com, kanske till och med juvelen i kronan är Fyra bröllop och en begravning. Det är en riktig måbra-film med fest, fest och romantik. Och så för balansens skull, ett dödsfall med påföljande begravning. Han som dör är homosexuell (litet laddat i en engelsk film för 20 år sedan).

På begravningen läser hans fästman WH Audens Funeral Blues. Dikten som blev berömd efter filmen  låter som följer.

Fast jag har ändrat he till she.

Stop all the clocks, cut off the telephone

Prevent the dog from barking with a juicy bone

Silence the pianos and with muffeled drum

Bring out the coffin, let the mourners come

Let aeroplanes circle, mooning overhed  

Scribbling on the sky the message "She is dead"

Put crepe bows round the white neck of the public cloves

Let the traffic policemen wear black cotton gloves

She was my North, my South, my East, my West

My working week, my sunday rest

My noon, my midnight, my talk my song

I thought i would last forever, I was wrong

The stars are not wanted now, put out every one

Pack up the moon an dismantle the sun

Poor away the ocean and sweep up the wood

For nothing now can ever come to any good

En människas händer är unika för just henne

Vi har stora och små händer, knotiga eller släta. Fingrarna kan vara långa, korta, smala, tjocka.

Vi använder händerna mycket, de syns mest hela tiden

Vi kommunicerar ofta med händer; vi hälsar, pekar ut vägen eller håller fingret för munnen när vi vill att nån ska vara tyst.

Det finns till och med ett språk utvecklat för händer, teckenspråket.

Händer kan både smeka och slå.

Om vi tycker om någon så håller vi gärna den personens hand.

Händer kopplas ihop med vem vi är och kan berätta vem vi är.

 Så det är kanske inte så konstigt att bland det jag saknar mest är Helenas händer.

Följande skrev jag ner 19 januari, en vecka efter det att Helena lämnat oss.

Dina händer är så fina.

Jätteskönt att hålla dem.

Känslan när du drog dem genom mitt hår för att konstatera att det var dags att färg utväxten.

Hur du stannade till med handen inflätad i mitt hår och liksom granskade mig.

Hur du stod bakom mig och samlade mitt hår till en hästsvans.

Hur jag nästan omärkligt flyttade mitt huvud så du skulle kunna fortsätta längre för att jag tyckte så mycket om det.

När du var liten och inte ville lägga dig kunde du alltid lura dig kvar uppe en stund till genom att fixa med mitt hår.

Dina händer kunde klappa högre än någon annan jag nånsin hört.

Du kunder knäppa jättehögt med fingrarna.

Du var så stark i nyporna och kunde öppna lock hur hårt åtskruvade de än var.

Precis som jag hade du problem med att fingrarna vitnade när du blev kall och vi jämförde med som hade de största besvären med det.

Och hur du liksom gjorde fingrarna alldeles raka när du åt något för att undvika att de blev kladdiga.

Tänk att få hålla din hand igen.

Jag fick hålla Helenas händer en gång till. I bårhuset den 7 februari när vi såg henne sista gången.

De var så fina, inga synliga skador och med de långa naglarna som hon var så stolt över.

Det kändes som en fantastisk gåva.

Händerna håller Ronja

Håller korv och telefon

I tältet på Öland

Rättar till glaögonen 

Bakar pepparkakor

Det är den första aftonen utan Helena. Det har i och för sig varit påskafton utan henne men det var mitt i en helg och inte riktigt på samma sätt.

Det finns tre aftnar varje år som jag tycker  liknar varandra till sin karaktär. De symboliserar slutet på något och början på nåt annat.

Nyårsafton, slutet på det gamla året och början på ett nytt.

Midsommarafton, slutet på våren, början av semestern, ljus dygnet runt.

Och så ikväll, Valborgsmässoafton, slutet på vintern, våren har äntligen kommit på allvar.

Det gemensamma för dessa är att förväntningarnan brukar vara skyhöga på själva kvällen. Tidningar är fulla med tips på aktiviteter att göra och maträtter att äta.

Köerna på Systembolaget brukar vara rekordlånga. Är det en tillfällighet att de flesta precis fått lön också?

En annan sak som är gemensam för dessa kvällar är att jag inte tycker om dem.

Inte i vanliga fall, och definitivt inte i år.

Det känns så kravfyllt med att det ska vara så lyckat så det blir inget nöje. Dessutom är det alldeles för mycket folk ute. Så med undantag av midsommar så brukar jag försöka undvika firandet.

På Valborg är jag oftast bortrest. Jag och Emilia skulle ha varit i Tokyo precis nu, vi hade planerat det men insåg redan i januari att vi inte skulle orka.

Men även om man inte brukar fira så är en sån här kväll jobbig när livet kastats om så som det har gjort för oss.

Det går inte att undvika alla människor i affärerna eller vårsångerna som spelas i radion.

Man tänker på vad man gjorde förra Valborg (jag var i Jämtland, Helena och Tommy jobbade, Emilia var på scouterna, vi var tvungna att avliva kaninen).

Vi tänker ju ofta på vad vi gjorde förra året, vad vi gjorde för ett halvår sen eller för fyra månader sen. Men vi tänker inte på exakta datum. Vad gjorde vi 6 maj förra året? eller 20 oktober? Det är de här aftnarna som är jobbiga och som sticker ut, även om man försöker undvika dem.

Så jag tänker inte ge mig ut och titta på nån brasa och lyssna på vårsånger i år heller.

Jag ska sitta här hemma och låtsas att det är en så vanlig kväll som vanligt. Titta på TV och spela Candy Crush.

Helena var inte heller särskilt förtjust i aftnarna, de sista åren jobbade hon nästan alltid.

Skulle hon "festa" så skedde det hellre på en vanlig måndag. Gärna hemma  med några kompisar och klädd i myskläder.

Här kommer några bilder från maj förra året från just en sån kväll, bilderna har Lina tagit.

TREVLIG VALBORG!!

Jag har ju berättat om hur jag hittar saker att förhålla mig till för att klara av det här jättejobbet som det innebär att sörja.

Redan tidigt delade jag in dygnet i fyra delar där varje del hade ett "tema".

06-12   Jobbiga saker, som att träffa polisen, besök begravningsbyrån etc

12-18   Praktiska sysslor som tvätta, diska, städa

18-00  Avkoppling, försöka göra lättsamma saker som att umgås, träffa vänner, fika

00-06   Sova

Med tiden har det naturligtvis luckrats upp en del. Men jag försöker även nu att koppla av på kvällen för att få vila på nattern. Jag sitter till exempel inte och läser böcker i ämnet suicid innan jag lägger mig. Det är inte då jag kolla Helenas användare på Facebook heller. Jag tycker ju egentligen om när  man gör inlägg där men jag blir också sorgsen.  För vid första ögonkastet kan man nästan lura sig själv att allt är som det ska. När jag sen ser inläggen blir det så  tydligt hur saknad hon är.

Jag kan numera åka till Tumba Centrum, men helst inte på lördagar. Jag kan titta på hennes bil men jag går inte in i den.

Jag läser en del kring det här men bara en kort stund varje gång.

Man får som man säger "ata elefanten med en tugga i taget".

Jag behöver också bestämma själv när jag ska utsätta mig för olika saker. Så jag är beredd och kan styra litet hur det ska fortlöpa.

Naturligtvis går det inte alltid. Det dyker ideligen upp situationer när jag inte är beredd. Jag vet inte heller alltid hur jag ska reagera.

Häromdagen på jobbet stod jag och småpratade med ett par kollegor.

Plötsligt säger den ena "Lisa är solstrålen på enheten". Ett gulligt, positivt uttalande om en trevlig kollega. För mig förstörde det dagen. Jag har nämligen hört Helena beskrivas som "Solstrålen på hemtjänsten"

I morse satt jag och läste en artikel i DN om allt bra arbete kyrkan gör. Något jag håller med om och precis som hon som skrev artikeln betalar jag gärna kyrkoskatten. 

I slutet av artikeln var en präst intervjuad om hur han bemöter människor i kris. Det verkar vara en klok präst som säger att han aldrig kan övertala människor, bara få dem att lyssna på sin egen kompass.

Sen kommer frågan vad han gör när någon står på ett järnvägsspår och skriker att de inte vill mer. Han försöker då få den han pratar med att minnas dofter, något de tycker om för att som han säger "koppla ihop huvud och kropp igen" och häva det akuta ångesttillståndet. Han har på det sättet räddat flera från att genomföra.

Min första tanke var att maila Maria Schottenius och skälla för att hon skriver något sådant och att det är jättejobbigt för en drabbad att läsa. När jag besinnat mig tyckte jag tvärtom att det var bra att hon skrev på detta sätt. Det är väldigt tungt att läsa, det skär som knivar att se de orden på pränt.

Men jag insåg att det som var jobbigast var dels att jag inte var beredd på ämnet i DN kulturdel, dels kände jag mig åter frustrerad att Helena inte ringde någon som kunde hjälpa henne "få kontakt med kroppen igen".

Jag slogs fär säkert tusende gången av hur onödigt det var att det hände Helena. Det var ett ögonblicks verk. 

Skillnaden mellan liv och död kan vara så kort som att det finns en röst i telefonen som hjälper en sortera de mest akuta tankarna.

   Det finns väldigt fina promenadvägar runt Lilla Dalen. Jag tycker om att vandra där med en eller flera hundar.

När jag kommer dit går jag först till Helenas grav och säger "hej". Sen går jag en runda och när jag kommer tillbaka plockar jag undan eventuella vissna blommor och utbrunna ljus. Sen tänder jag nya och ser till att det är fint.

Ibland går jag själv, ibland är Tommy med.

Både han och jag åker upp dit flera gånger varje vecka. Det känns bra att vandra omkring där.

Jag har laddat en speciell spellista på Spotify med Helenalåtar, som jag lyssnar på när jag går.

På så vis får jag i mig en rejäl "Helenados".

Här kommer några bilder från dagens promenad i vårsolen. Med Tommy och alla tre hundarna.

Blåsippor bland riset

Vitsippor

Hundbad

Fast Ronja är en badkruka som helst tittar på.

Graven. Vi har planterat blommor men de har inte satt på vattnet än så vi tar med oss egna dunkar och vattnar.

Till veckan ska vi ta bort lyktorna och rensa litet  

Vi har ju haft extra tunga dagar den senaste tiden på grund av att vi förlorade även Tommys syster Carina. Igår skrev jag i bloggen om hennes begravning.

Jag känner också att hela familjen börjar bli helt dränerad på energi.

Nån skrev till mig att förr eller senare kommer man till en tankstation och får påfyllning av energi.

Ikväll var ett sånt tillfälle.

Jag har framträtt med kören på jobbet, Drama Queens.

Jag jobbar på Riksteatern och vi anordnar varje år ett event som heter Teaterdagarna då vi samlar producenter och branschfolk och visar en massa scenkonst.

Dessa dagar har ägt rum nu i helgen. Jag orkade inte delta så mycket. Vår kör hade dock fått förfrågan om vi kunde tänka oss att ställa upp som "hemliga gäster" vid ett musikframträdande.

Så nu ikväll var detta framträdande. Vi framförde Aretha Franklins "Respect" inför flera hundra personer som diggade loss totalt. Vi fick kvällens längsta applåd och allt var bara så himla kul.

Vad litet det ändå behövs för att det ska kännas litet bättre.

Här repar bandet Hustle innan framträdandet.

Idag har vi varit på ännu en begravning.

Det var Carina; Tommys syster, min svägerska och mina barns faster som begravdes.

Hon dog den 4 april och idag var det alltså dags att säga farväl till henne i Botkyrka kyrka.

Farväl är egentligen fel ord. Hon är ju lika mycket med oss nu som hon var i morse, men tyvärr inte lika mycket som vi skulle önska.

När vi först fick höra att Carina inte fanns mer så var jag övertygad om att detta klarar vi inte. Inte en tragisk, chockartad förlust till. Så nära inpå när vi förlorade Helena.

Till min stora förvåning så har vi klarat det bra och även känt att vi haft kraft över att i viss mån stötta andra.

Vi människor är starkare än vi tror.

Det var väldigt känslosamt i kyrkan. vi sörjde såklart Carina och är ledsna att hon är borta. Vi är också ledsna för att hennes familj måste genomgå detta.

Men mycket av sorgen och saknaden efter Helena kom över oss. Det känns så tydligt att Helena är borta när hela släkten åter samlas.

Vi var dessutom många som hade behövt henne där för att stötta och trösta idag.

"Jag och Monica gick iallafall fram om höll ett litet tal till Carina. Det kändes bra att göra det, att vi klarade av det.

Jag avslutade min del med följande, som jag gärna vill upprepa här som ett löfte och hyllning till Carina.

"Vi människor vill ju gärna att det vi har ska vara för evigt. Att de vi tycker om alltid ska finnas hos oss. Men vi har varandra till låns. Och vi vet aldrig i förväg när lånetiden är slut.

Jag vet att du har det bra, Carina men vi som är kvar sörjer och saknar dig. Sorgen kommer att blekna med tiden men saknaden finns alltid kvar.

Jag lovar att vi alltid ska finnas för din familj, Pedro och flickorna och att vi som är kvar här ska ta hand om varandra så gott vi kan.

Ha det gott nu, Carina!!!"

   Nu sitter jag här hemma. Jag är precis lika utmattad och trött som efter Helenas begravning. Såna här dagar tar alla krafter.

Kistan innan ceremonin

Blommorna vi lämnat, där jag hade sån ångest vad vi skulle skriva på bandet, det blev "Barnen" som ni ser, inte namnen.

Carina bärs ut av make, bröder och svärsöner