Jag har haft besök av min goda vän Eva från Östersund. Eva och jag lärde känna varann som tonåringar när vi båda jobbade inom långvården i Östersund. Eller vi har trott det. Visst har vi jobbat ihop, men betydligt mindre än vi minns det som. När vi nu satt och benade i det så fann vi ut att vi bara jobbade ihop sporadiskt och att Eva i själva verket övertog min tjänst när jag slutade.

Hur som helst  har vi hållit kontakten genom åren och det var trevligt att ha henne här.

Vi har såklart också pratat om Helena. Vi har åkt runt och jag har pekat ut var Helena jobbade, var hon bodde, var hon gick i skola och så vidare.

Vi besökte också platsen där det hände. Jag har tidigare varit där och plockat bort vissna blommor och utbrunna ljus. När snön försvinner kommer det säkert fram mer. Några brev och bilder har jag tagit hem för att spara.

Igår upptäckte vi att någon fäst ett rött hjärta i trädet ovanför.  det hängde nästan som en skyddsängel över platsen. Kanske har hjärtat funnits där tidigare och jag inte upptäckt det. Jag blev iallafall väldigt rörd när jag såg det. Jag insåg återigen hur saknad Helena är, inte bara av oss. Jag behöver inte veta vem som satt hjärtat där, det är privat mellan den personen och Helena. Men det är så fint så jag lägger ändå upp bilden.

Ett hjärta i vårsolen

Jag och Eva gjorde ett par turer till kyrkogården. Häromkvällen tog vi en tur med hundarna och igår gjorde vi påskfint genom att sätta dit en påsklilja.

Eva vid graven

Igår morse var jag på ett frukostseminarium söm hölls på mitt jobb. Seminariet handlade om krisbearbetning. Han som höll i de heter Lars Björklund, han är präst och har i många år jobbat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. I det jobbet har han kommit i kontakt med många döende barn och vuxna vilket gjort att han funderat mycket över existensiella frågor. Vad är det för mening med allt? Varför finns ondska? och så vidare.

Han har också  jobbar mycket med sorgebearbetning.

Grundläggande för ett bra sorgearbete enligt Lars är:

• Våga landa i sin sorg, inte försöka hasta förbi eller blunda för det som hänt
• Ta hjälp av andra, ingen klarar svår sorg på egen hand
• Prata , uttryck sorgen i tal, skrift , måleri

Lars pratade om att när ett barn föds så säger vi som föräldar

"Jag ger dig livet"

men det finns två saker till som vi faktiskt ger barnet men det är så svårt att ta in så det blundar vi för

"Jag ger dig döden"  Alla som föds kommer en gång att dö. En del lever ett långt liv, en del kortare, men alla ska vi dö.

"Jag ger dig sorgen" Som föräldrar vill vi inte överleva våra barn, det är så smärtsamt. Vi tänker oss att barnet ska överleva oss. Alltså ger vi barnet sorgen att förlora sina föräldrar.

Måste bara ta med de här bilderna. Jag hoppas Astrid och Helena sitter nånstans där uppe och lipar åt varandra .

Brev till Helena

Tumba 2013 02-09

Älskade Helena!

Tiden går fort trots allt.

Men jag saknar dig.

Det kommer aldrig att bli riktigt bra utan dig. Men förhoppningsvis bättre än nu.

Vi har så mycket med begravningen. Vi vill ju att det ska bli så bra som möjligt och att hela den dagen ska bli din dag som visar vem du var.

Ví har bestämt att det ska vara en hyllning till dig.

Inte så mycket om varför det här hände och hur tragiskt det är att du är borta för alltid.

Jag planerar att hålla tal för dig. Då ska jag nämna att du älskade livet men att du inte riktigt orkade.

Ungefär som när man är bjuden på fest men blir sjuk samma dag och blir tvungen att tacka nej. Trots att man sett fram emot festen så kan det vara skönare att avstå stanna hemma i mjuisbrallor.

Vi övar också på sånger och psalmer vi ska sjunga. Det blir din musik och psalmer jag tror du tycker är OK. Trots att kyrkan inte är riktigt din grej.

Just nu är Emilia, Cassie och Cissi nere i köket och bakar cupcakes som vi ska bjuda på till kaffet.

Jag har köpt en massa choklad som vi ska lägga ut på borden.

Det är ju självklart att vi ska äta tacos på minnesstunden. Vi ska köpa 17 kg köttfärs som vi ska bryna.

Jimmy har beställt färdighackad lök och sallad. Kan bli tufft att hinna med alla förberedelser annars.

Igår var Sören , Monica och Jimmy här och vi planerade hur du ska bäras ut från kyrkan.

Anneli och Lina var hit häromdagen. Jag tycker det är så roligt att träffa dina vänner, men det märks att du inte är med.

Emilia mår ganska bra nu med det skulle nog vara bra om du försökte titta till henne på nätterna om du är i närheten. Men helst ska du åka iväg och koppla bort oss ett tag så du får vila.

Vi tror att Daniel har träffat en tjej. Han är hemlighetsfull som vanligt. Men Lovisa har skvallrat att hon såg honom med en tjej i Huddinge.

Max och Milo ligger här hos pappa och mig. Vi vilar litet för att samla kraft inför tisdag.

Det kommer 100 personer på minnesstunden. Helena, kan du förstå att så många älskar dig och saknar dig.

Min älskade flicka. Jag kommer fortsätta skriva till dig och briefa dig på vad som händer.

Jag önskar du var här hos oss. Så kunde vi se på Mello tillsammans ikväll.

Vi hörs gumman!

Kram/mamma

Helena missade inte gärna en fest

Helena på fest

Cupcakes-tillverkning 9/2

Jag har börjat sammanställa bouppteckningen för Helena. Det är en förteckning  över hennes tillgångar och skulder per den 12/1 2013.

I samband med det arbetet betalade jag också fakturan till begravningsbyrån. Det är dödsboet som ska betala det. i praktiken betalar man alltså sin egen begravning.

Det pengar Helena har på personkontot täcker inte riktigt fakturan. Därför gjorde jag en överföring från mitt konto.

Det är långt ifrån första gången jag överfört pengar till Helenas personkonto - men sannolikt den sista. Det kändes såklart speciellt och vemodigt.

Det finns en ruta att fylla i som heter "Meddelande till mottagaren", det ryms 12 tecken. Jag tänkte först lämna tomt men tyckte det kändes ofint på nåt sätt. Det kändes också som att det var ett sällsynt tillfälle att verkligen skriva direkt till Helena. Vad får då plats inom 12 tecken? Puss och kram rymdes inte. Jag funderade litet, sen skrev jag  Puss på dig.

Jag och Tommy tog en långpromenad med Max uppe vid Lilla Dalen.

Mesta tiden gick vi runt bland stenarna för att få uppslag hur Helenas gravsten ska se ut. Det finns hur många varianter som helst, endast fantasin sätter gränser. Storlek, färg, form, teckenstorlek, bilder, sockel, text; allt kan man välja. Det finns inte två stenar som är likadana. Vi är överens om att stenen på något vis ska formen av ett hjärta men det är allt vi hittílls bestämt.

Jag bet av en bit av en tand i helgen och fick en akuttid hos tandläkaren idag för att fixa till den.

När jag låg där och fick en ny fyllning så kom jag att tänka på Helena och hennes tänder.

Helena hade en mindre missbildning i tänderna. Det är genetiskt betingat och flera i släkten har samma defekt.

Den yttrar sig så att tänderna är ganska små, ibland missfärgade.

Det innebär också att man saknar vissa permanenta tänder. Det i sig är inget problem så länge mjölktänderna sitter kvar. Det är ofta den nya tanden som gör att mjölktänder lossnar så kommer inga nya så sitter de i regel kvar. däremot slits de ju och är ju minst 10 år äldre än en ny permanent tand

Helena skötte sina tänder väldigt bra och de var vita och fina, om än litet små. Hon saknade tandämne till flera tänder. Jag brukade ibland skämta och säga att hon hade väldigt fina tänder - de få hon hade.

För några år sedan gick hon på Eastmaninstitutet och fick en stifttand. Det var många turer dit och mycket gråt och suckar innan tanden var på plats. Först borrades en titanskruv in i käken och när den sen fäst så sattes en tand på skruven. Det var en lång procedur och hon hade en sorts protes under tiden. Inte så kul när man är 19 år.

När det var klart sade hon att hon hellre gick tandlös än gick igenom en sån sak igen.  

Helenas vita leende

Helena hade ju 2 hundar, blandrasen  Max och dobermann Ronja.

Ronja bor hos Helenas kompis Lina men vi träffar henne då och då. 

Max bor hos oss. Han är dock ganska mycket hos Linda och hennes dotter, vilket han älskar.

Max är en toppenhund på många sätt. Snäll, lydig, lättsam.  Han ligger gärna i soffan och tittar på TV, kommer det en hund i rutan springer han gärna fram till TV:n och skäller. Han är också lätt skelögd och öronen sitter litet ojämnt vilket höjer charmfaktorn.

Problemet uppstår när man är ute med honom och möter hundar han inte känner. Raggen reser sig, han gör utfall och lyssnar inte alls på vad man säger. Han är stor och stark så han kan vara rätt skräckinjagande för den vi möter.

Monica har problem med att hennes jaktterrier Boss inte heller lyssnar.

Vi har med andra ord problem som vi behöver komma tillrätta med.

Norsborgs hundklubb har drop-in lydnadskurs på söndagar och vi bestämde oss för att åka dit igår och vara med.

Helena gick kurser med Max där när hon precis skaffat honom.

Det finns en instruktör där som heter Marion. Hon är högljudd, svär och gormar men är otroligt duktig och engagerad.

Helena älskade att vara på Marions kurser. Marion pratar klarspråk men man blir inte sårad för man vet att hon verkligen bryr sig.

Långt efter att Helena varit hos Marion så pratade hon om henne:

"Marion sade" "Det där skulle inte Marion gilla" "Undrar vad Marion skulle gjort".

Marion var instruktör även igår när vi kom dit med Max och Boss. Hon gjorde ganska snart klart för mig att det inte är fel på hunden utan på föraren. Jag hade fel godis och fel koppel, jag var otydlig och inte tillräckligt engagerad. Utom ibland när jag var överengagerad.

Honsvor och gormade och märktes överallt, precis som förut. Och Max älskade henne och följde henne som - en hund.

Jag tänkte på hur jag skulle berätta för Helena att jag träffat Marion, vad hon sagt. Att hon gjorde illa sig i knät på kopplet när hon skulle markera mot Max " Aj, som fan. Hur i helvete kan man ha ett sånt här jävla koppel." Att hon jobbade med Max nästan hela tiden vi var där. Att hon hjälpte mig ta Max till bilen för att vi skulle komma förbi valparna.

Att jag fick av hennes hemmakokta godis till Max. Att jag och Monica stannade kvar efteråt för att vi skulle få mera råd.

 Vi skulle skratta. Helena skulle fråga om Marion sagt nåt mer än det jag redan berättat. Sen skulle Helena säga

"Å Marion, jag tycker faktiskt om henne"

Marion håller kurs

Max med matte

Igår var jag, Åsa, Emma och Monica på Maximteatern och såg Älska mig, av och med Alex Schulman.

Alex är välkänd för alla som läser bloggar, twitter, Instagram och Aftonbladet. Han har litet gjort sig till tolk för trender och sociala medier. Han skriver inne- och utelistor i Aftonbladet och har även en krönika där varje vecka. Och faktiskt - en mycket duktig skribent.

Han är också väldigt sugen på att vara med i lekprogram i TV och gå på kändispremiärer.

Nånstans på vägen har han tydligen börjat fundera över varför han har ett sånt behov av att synas och höras hela tiden.

Varför vi alla ett ökande behov av det. De flesta har idag Facebook. Många bloggar och twittrar och Instagrammar.

De flesta har egentligen inte så mycket att berätta utan vill bara bli bekräftade att nån ser dem.

Nånstans där inne är vi barn som vill bli sedda.

Det var en rolig och tänkvärd föreställning. Och Alex var medelpunkten i över 2 timmar.

Helena skulle ha varit med igår.

Biljetterna bokades redan i oktober. Helena och jag var ute på Lidaspåret med hundarna när hon fick SMS från Emma som undrade om vi hade lust att gå och se Alex Schulman i mars.

Många dagar och kvällar efter 12 januari har vi pratat om Helena och undrat vad Helena  skulle göra just nu om hon var kvar hos oss.

Igår visste vi hennes planer. Hon skulle varit på Maximteatern med oss och sett Alex Schulman. Jag försökte tänka mig vad hon skulle tycka om föreställningen. Skulle hon skrattat mycket? Skulle hon suttit och tänkt att Alex Schulman är "het"?

Emma var övertygad om att Helena var med oss ändå. Jag tror faktiskt hon har rätt.

Jag tror Helena  uppskattat kvällen. Det var ämnen hon är intresserad av, det var både roligt och tänkvärt. Och inte så långt.

Maxim, vid Karlaplan       Härliga Emma

Emma, Åsa och Monica är förväntansfulla

Jag är nyss hemkommen från ännu en begravning.

Gulli som hon hette, bodde utanför Västerås i en by som heter Tillberga.

Jag kände inte henne så väl, vi har bara träffats några gånger. ´Men jag och Daniel följde med som sällskap och chaufförer.

Gulli avled stilla för ett par veckor sedan. Hon hade nyligen fyllt 84 år. Hon var änka och efterlämnade barn och barnbarn.

Jag var litet nervös innan hur jag skulle reagera. Jag signalerade att jag kanske inte skulle klara att sitta med i kyrkan.

Den här begravningen var så totalt annorlunda än Helenas så jag gjorde knappt ens koppling till den.

Det här var en gammal kyrka, all musik spelades på kyrkoorgeln. Det flesta som var där var äldre. Det var bara prästen som talade, inga bilder eller personliga saker fanns framme vid kistan.

Hela akten tog drygt en halvtimme. Efteråt var det smörgåstårta i församlingshemmet.

Det var en fin begravning på alla sätt.

Det var precis som en begravning ska vara, ett värdigt avsked till en person som levt ett långt rikt liv.

Här i Hubbo kyrka var vi idag

Hubbo kyrka                                             
               Svärmor Signild

Den här veckan har varit en ganska bra vecka. Kanske den bästa, eller minst dåliga sen Helena lämnade oss.

Idag har jag varit i stan och ätiti sushibuffé med min kompis Lollo. Vi blev vänner när vi läste på ekonomlinjen för 15 år sedan. Det var trevligt att träffas och prata. Vi pratade såklart om Helena och det som hänt men även bokslut, löner och kommande semester.

Jag märker att jag börjar intressera mig för min omvärld igen. Jag kan småprata om väder, fråga hur nån annan mår och faktiskt intressera mig för svaret.

Jag har till och med varit med på stämman för vår samfällighetförening.

Jag bor i ett villaområde med 57 hus. Vi har vägar, vatten och lekplatser gemensamt och därför är vi förenade i en samfällighetsförening för att förvalta det. Jag har tidigare varit aktiv i styrelsen och även suttit som ordförande några år. Numera är jag enbart medlem men tycker det är viktigt att delta på stämmorna.

Det är fascinerande hur de minsta frågor bli hur stora som helst och skapa konflikter Frågor som återkommer och diskuteras och ältas år efter år är vattentrycket, hastigheten, fartgupp och dränering.

Om det är någon nyinflyttad med på stämman så brukar upprustning av lekparkerna och problem med lösspringande katter komma upp som övrig fråga.

Jag tycker ändå det är rätt trevligt och mycket bra kommer också upp.

Men i år kände jag mer än nånsin vilka små bekymmer vi pratar om.

Hur kan man överhuvudtaget se det som ett problem att plogbilen plogat  en snövall på 20 cm på infarten till ens tomt? Och börja ifrågasätta vad ont man gjort som drabbas av en sån sak?

Men hela tiden längtar jag så otroligt mycket efter Helena!!!!

Jag vill att hon ska ringa mig och fråga vad jag gör.

Jag vill att hon ska sitta och berätta vad hon haft för sig på jobbet.

Jag vill att hon ska komma och sprida sin tvätt i tvättstugan.

Jag vill ha filmkväll med henne och Emilia.

Jag vill att hon ska noppa mina ögonbryn.

Jag vill bli irriterad på henne.

Jag vill skratta åt hennes skämt.