Jag har börjat läsa Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Joan Didions man gick hastigt bort i hjärtinfarkt och boken handlar om hur hon jobbar sig igenom det första året som änka. Jag tycker boken är litet för intellektuell för min smak. Ett evigt hoppande mellan dåtid och nutid. Måste man krångla till allt när man skriver? Antagligen lönar det sig eftersom boken fått lysande resentioner.

Ett par saker har jag dock noterat:

När man plötsligt och oväntat drabbas av sorg så vill man gärna poängtera att det fram till katastrofen inträffade var en helt vanlig dag. Ex. de som var i Pearl Harbor när japanerna invaderade 1941 pratade gärna om solen som lyste den morgonen. Jag tänkte på ett av de första inläggen jag skrev i bloggen "Den 12 januari var till att börja med en helt vanlig dag". Man är aldrig så unik som man tror.

Joan Didion skriver också i boken att döden alltid gör sig påmind på olika sätt innan den slår till, det gör den även när det är olyckshändelse. Jag vet inte hur det är med den saken men det är en intressant tanke.

Ett irritationsmoment är de påminnelser och krav som fortsätter komma till Helena. Det har kommit några fakturor efter  hennes död. Vi har omgående kontaktat leverantörerna och förklarat hur det ligger till.  De har varit förstående och vänliga och sagt att de stoppat fakturorna i systemet.

Rent juridiskt är det så att de tillgångar och skulder  som ligger på dödsdagen är de som gäller. Vi som dödsbodelägare ska göra en bouppteckning inom 3 månader. Det kan vi inte göra förrän vi fått in alla underlag, exempelvis från Skatteverket. Därefter regleras tillgångar och skulder. Så de som har fordringar får snällt vänta.

Problemet är att trots att vi ringt flera gånger så fortsätter påminnelser och nu även inkassokrav att komma. Idag fick vi inkassokrav för några filmer hon köpt samt påminnelse på en mobilräkning.  Filmerna fick vi också inkassokrav på förra veckan. Jag ringde och förklarade hur jobbigt det är att vi får dessa  krav (vi har tidigare fått 2 påminnelser som vi ringt om) . De skyller hela tiden på att breven redan låg i systemet och inte gick att stoppa.

Jag ringde även Tele2 om mobilfakturan. Killen jag pratade med upplyste mig om att det här var kostnader som uppstått före 12 januari. Tänk det kunde jag nästan räkna ut själv.

En elak röst i mig kan inte utesluta att de medvetet fortsätter skicka påminnelser och i hota med betalningsanmärkningar. De flesta människor är rädda för att på prickar och många tycker nog det är så obehagligt att de hellre betalar. 

De hade nog inte räknat med den ilskna kärring de skulle väcka upp och de jag fick på tråden idag förbannade nog sitt öde. En klimakterietant som har en väldigt kort stubin på grund av sorg är inte att leka med :-)

Från anteckningar 21/1

Idag har vi varit till begravningsbyrån. Jag var jätteorolig innan, visste inte alls hur det skulle kännas.

Men hur hemskt det än var så var det skönt att ta tag i det, att göra något konkret.

Vi blev vänligt bemötta av Linda på begravningsbyrån.Det var ändå en fruktansvärd situation att sitta  där,    

Så här ska det vara, pepparkaksbak och resor tillsammans.

med två av sina barn och välja kista åt det tredje. Vi kunde inte bestämma utan fick låna med oss ett par tjusiga kataloger fyllda med kistor och kistdekorationer.

Vi fick också en hel pärm med oss som stöd när vi ska formulera dödsannonsen.

Vi var besvärliga kunder för vi hade bestämda önskemål om att vi vill ha ceremonin i Tumba kyrka och att Gunnar Gillfors, min körledare ska spela.

Preliminärt blir begravningen 12 februari.

Vi bokade en ny tid med begravningsbyrån på torsdag. Sen åkte jag och Tommy till Lilla Dalen för att titta ut gravplats.

Så fruktansvärt HEMSKT alltihopa.

Senare på kvällen satte vi oss alla fyra och bläddrade i kistkatalogerna och blomkatalogerna.

Vi diskuterade om vi kunde ha svart kista, det motsatte jag mig bestämt.

Vi började formulera dödsannonsen. Det var betydligt marigare är man kan tro. Vilka formuleringarn kan man ha med i en dödsannons? Kan man skriva "världens snyggaste" Eller att någon var perfekt?

Vilken vers passar? Det fanns hur mycket som helst att välja på.

Alla var oense och till slut var det rena världskriget mellan oss. Gråt, gråt, gråt.

Jag och Tommy bestämde att vi tar fram förslag/alternativ som vi presenterar för barnen som det får ha synpunkter på.

Jag vill verkligen framhålla vilket fantastiskt stöd vi fått under vår svåra tid.

Släkt och vänner har ställt upp och funnits på ett fantastiskt sätt. Det kommer jag att skriva mer om senare

Till vår stora glädje har också det så kallade offentliga instanserna fungerat klockrent. Det är trots allt roligt att konstatera att det är på det viset när man verkligen behöver.

Polisen

De poliser som var hos oss och gav oss beskedet tog god tid på sig. Stannade flera timmar och vägrade åka innan vi fått sällskap.

Det har också hela tiden funnits någon att vända sig till med frågor och de har varit lätta att få tag i. Rättmedicinska i Solna hade lyckats inreda rummet där vi mötte Helena så det kändes ombonat och varmt och trots allt blev en fin stund för oss anhöriga.

Kyrkan

Botkyrka Församling med främst Tumba kyrka har funnits med från första kvällen. En diakon var snabbt på plats hemma hos oss. De har fortlöpande hört av sig med brev, mail och telefonsamtal.

Dagen efter Helenas död anordnades på kyrkoanställdas initiativ en minnesstund i kyrkan.

Vi fick också träffa kantorn flera gånger för att spela igenom den musik vi ville ha på begravningsceremonin.

Skolan

Emilias skola har varit mycket förstående och lagt upp ett specialschema  så hon skulle kunna gå kortare dagar men inte hamna efter. Hon har också fått träffa skolans kurator så ofta hon velat och behövt.

Sjukvården

Vi har träffat kloka empatiska läkare när vi sökt sjukvård. De har också snabbt ordnat så vi fått träffa psykolog.

Arbetsgivare

Vi har fått bra stöd från våra respektive arbetsgivare. De har besökt oss, mailat, ringt och vi har inte känt någon press att börja jobba förrän vi är redo för det.

Jag vaknade så nervös denna dag.

Vi hade bokat tid på Rättsmedicin i Solna. Det var dit Helena förts och vi skulle åka och hälsa på henne där. Termen som användes var egentligen att det var VISNING av henne men det tycker jag är något man säger när man ska se på lägenhet. Inte när man ska möta en älskad anhörig som inte längre finns i livet.

Jag var väldigt noga med vilka kläder jag satte på mig innan vi åkte.

Helena var min "personal shopper". Hon tyckte jag hade för tantig stil så hon var ofta med som smakråd när jag skulle handla. Om jag var ute själv i affärer så skickade jag ofta MMS från provhytten så fick hon säga ja eller nej.

De kläder jag satte på mig innan vi åkte till Solna var sånt som hon hade hittat i HM-katalogen och fått mig att köpa.

Vi hade fått rådet när vi åkte till Rättsmedicin att ta med något personligt som vi ville att Helena skulle ha. Jag tog med hennes gamla älsklingsdocka Bolo samt ett par raggsockor jag stickat till henne i julklapp. Helena var alltid frusen om fötterna.

Bolo och raggsockorna  

Vi som åkte för att hälsa på Helena var jag och Emilia, Åsa och hennes döttrar Emma och Lovisa samt min svägerska Monica. Det kändes så fint med detta tjejgäng som hängt ihop i alla år och som Helena tyckte väldigt mycket om.

På rättsmedicin togs vi emot av Susanne, samma polis som vi träffade dagen innan i Flemingsberg.

Vi fick sitta i en soffgrupp, det fanns vatten och näsdukar framme.

Susanne förklarade hur det såg ut i rummet där Helena låg, därefter öppnade hon dörren.

Vi kom in i ett ganska litet rum, belysningen var dämpad, ljus var tända och en skivspelare spelade lugn musik.

Helena låg i en säng med ett varmt täcke som var uppdraget till halsen, hon hade en vit skjorta på sig och hon låg med det nytvättade lena håret utsläppt över täcket.

Hon var så fin, så fin. Knappt skadad alls i ansiktet.

Vi gick först in tillsammans allihop. Vi pratade litet med henne. Bad Susanne ta en gruppbild med oss alla tillsammans med Helena. Helena tyckte alltid om att bli fotograferad så det kändes helt rätt även nu.

Vi gav henne sakerna vi hade med oss: Bolo, sockarna, ICA-kortet (vuxenpoäng), halsband, kastanj, nyckelring, 10:e säsongen av TV-serien Vänner.

Jag var inne hos henne själv. Berättade att jag älskar henne och saknar henne så förfärligt mycket. Hälsade från pappa och Daniel. Visade att jag hade på mig kläderna hon beställt åt mig.

Smekte håret. Pussade kinden, tinningen, pannan.

JAG ÄLSKAR DIG!!!!!!

DU FINNS ALLTID MED OSS!!!!!!!

Jag berättade att jag fantiserar om att vi pratar och skojar med varandra som förut.

Frågade henne hur hon tänkt att vi ska klara oss utan henne.

Till slut klippte jag bort två små hårtussar att spara. Hennes hår var så lent och vackert, svagt rött.

Alla var inne hos henne själva.

Till sist alla tillsammans

"Vi ska klara det" "Du kommer alltid att vara med oss".

Pussade och pussade igen.

Älskade, älskade, älskade barn.

Ville inte gå, slängkyss i dörren.

"Puss då", som vi alltid sade när vi avslutade ett samtal.

TA HAND OM DIG

JAG ÄLSKAR DIG  - ALLTID

Nästan hela gänget samlade på en hotelltrappa i Tunisien

Jag är en gift 3-barnsmamma som bor i villa i Tumba. Till familjen hör också ett antal katter och hundar

Jag jobbar som ekonomichef och gillar siffror.

På fritiden tycker jag om att läsa, vara i naturen, handarbeta, gå på bio mm. Men framför allt tycker jag om att vara med min familj.

Den 12:e januari förändrades mitt  liv för alltid då min dotter Helena tog sitt liv. Vi hade inte anat att hon mådde så dåligt.

Nu kämpar vi med sorgen och saknaden efter Helena. Och skuldkänslor över att vi inte såg detta komma

Det är fruktansvärt tungt att förlora sitt barn. När det dessutom sker på detta sätt så anklagar man sig själv oerhört över det som hänt.

Redan första dagarna efter Helenas död började jag föra anteckningar kring hur jag kände och vad som hände runt omkring oss.

I denna blogg kommer jag att återge en del av det jag skrivit.

Jag har för avsikt att blogga genom mitt sorgearbete och att ni som läsare får följa mig i det.

Jag skriver mycket för min egen skull men hoppas naturligtvis att det kan hjälpa andra.

Bloggens titel "Catching up" är ett uttryck Helena ofta använde när vi sågs, vi "catchade up" det som hänt sen sist.