Högst ofrivilligt har jag på kort tid blivit expert på sorg.

Hur man känner igen sorg, hur man hanterar sorg och hur man bemöter människor i sorg.

Observera, naturligtvis finns det massor jag inte vet om sorg. Men jag kan relatera till det jag varit med om och upplevt de senaste månaderna. På så vis har jag skaffat mig kunskap kring ett ämne som jag visste väldigt litet om innan.

När vi nu åter drabbas i vår släkt så känner jag igen reaktionerna och kan försöka vara ett bättre stöd för dem som har det allra svårast.

För om vi inte lär oss något av det som drabbat oss - då är det ju HELT meningslöst.

Jag har läst en del kring sorg och saknad. Det finns stadier som finns i alla sorgearbeten. Sorg kan ju också drabba om man förlorar jobber, blir sjuk, vid skilsmässor - bland annat. Den gäller inte bara då någon går bort.

Chockfasen

Den första reaktionen. Kan pågå nån timme till några dagar. Man tar inte riktigt in vad som händer. Kanske sitter man helt paralyserad, kanske skriker man, kanske verkar man precis som vanligt. Gemensamt är att man inte riktigt tar in det som hänt, man får en frist. Det är inte ovanligt att man har en minneslucka över chockfasen.

Min chockfas höll nog i sig hela första veckan. Jag grät inte särskilt mycket. Den första kvällen grät jag inte överhuvudtaget, satt och stirrade framför mig eller vanakde omkring planlöst i rummet.

Jag kunde lugnt och behärskat berätta om det som hänt, gång på gång. Jag såg till att de som kom på besök kände sig välkomna och bjöds på kaffe.

Kontrollfasen

Under den här fasen får man kraft att ta itu med de praktiska frågorna med begravning och annat som följer på ett dödsfall.

Under den här perioden är det ofta mycket folk runt omkring så man hinner inte riktigt ta in den förlust man gjort.

Jag lade ner väldigt mycket tid på att förbereda begravningen. Valde sånger med omsorg, träffade kantorn flera gånger och lyssnade igenom och övade.

Vi bakade och lagade mat i flera dagar inför minnesstunden. Vi gjorde en minnesfilm som spelades upp på minnesstunden, den hade vi genrep på flera gånger innan.

Vi bjöd hem dem som skulle bära kistan för att gå igenom detajerna.

Vi beställde hem säkert 10 förstoringar för att hitta den rätta bilden att ha på kistan.

Vi formgjorde och kopierade program till ceremonin.

Och så vidare....

Reaktionsfasen

Nu måste man ta itu med sin sorg.

En vardag utan den man förlorat tar vid.

Man gråter väldigt mycket, man hoppas att det inte ska vara sant.

Man skriker, är arg och frågar sig varför.

Man har svårt att koncentrera sig och man har svårt att komma ihåg möten och samtal.

Ofta tycker man att inget är riktigt roligt längre. Allt som var kul, hänger ihop med den man förlorat.

Man känner sig också förolämpad att andra fortsätter sitt liv som förut.

Det är också vanligt att man försöker hitta syndabockar för det som hänt.

Reaktionsfasen kan hålla på under lång tid.

Jag är inne i reaktionsfasen nu. Jag känner mig visserligen starkare men har också en känsla av att inget är riktigt roligt - och kommer heller inte att bli det igen. Hur ska nånting kunna bli bra utan Helena. Jag tänker fortfarande att det är så hemskt så det kan inte vara sant, för jag kan inte vara utan Helena. Jag gråter en hel del. Samtidigt börjar jag lära mig att en jobbig dag följs av en mindre jobbig, det blir lättare.

Jag blir fort trött, att jobba 25% är mer än tillräckligt för mig än så länge. Jag sover ofta en stund på eftermiddagen.

Jag kan bli sur om jag läser på Facebook att någon gjort något roligt.

Jag letar inga syndabockar, det finns inga som jag ser det.

Bearbetningsfasen

Man får ett avstånd till det som hänt, känslovågorna blir mindre.

Man börjar märka det som är bra i tillvaron och det man blir glad av.

Man skrattar på riktigt igen.

Helt plötsligt börjar man planera igen och det blir möjligt att leva ett liv utan den man förlorat.

Den självkänsla man förlorat kommer tillbaka.

Återkommer när jag känner igen något av det här.....

Nyorienteringsfasen

Det är det nya livet efter förlusten. Den här fasen har inget slut.

Det påstås att leva ett gott liv efter den svåraste av förluster.

När jag kommer till nyorienteringsfasen - det är då jag slutar blogga  

Men vilka faser jag än kommer att genomgå i framtiden så ska alltid min underbara, fantastiska, vackra Helena finnas med mig.

Tyvärr har vi återigen drabbats av sorg i släkten.

En fin kvinna har lämnat oss. Hon var bland annat fru, mamma, dotter, mormor och syster.

Så igår samlades vi åter för att försöka förstå det ofattbara och för att finna kraft i varandra.

Jag tycker så synd om våra ungdomar som måste gå igenom ännu en sorgeprocess. De ska inte behöva uppleva det överhuvudtaget. Och absolut inte två gånger inom några månader.

Det brinner fler ljus på vår skänk

Det här fina ljuset köpte Emilia häromdagen

Nu har jag jobbat min första arbetsdag. Det  kändes faktiskt bra att vara tillbaka. Tiden flög iväg och de 2 timmar jag skulle jobba blev 5. Jag var totalt slut när jag kom hem.

Jag fick ett jättefint mottagande av min enhet och när jag steg in i rummet stod den här buketten och väntade på mig:

Jag skickade också ut ett tackmail till samtliga, det blev så här:

"Alla kära kollegor och vänner!

Mitt varmaste tack för all omtanke som ni visat mig och min familj då vi förlorade vår dotter/syster Helena.

Tack för samtal, besök, blommor, mail, SMS, kort och brev.

Det som hänt oss är varje förälders mardröm.

Helena skulle fyllt 22 nu i april, hon var vuxen men hon var fortfarande vårt barn.

Vi  frågar oss fortfarande varför men framför allt saknar vi Helena oerhört mycket.

Samtidigt vet jag nu att man kan klara även detta.

Livet går inte vidare men ett nytt liv tar vid.

Det blir annorlunda, inte riktigt det jag ville, men det har alla förutsättningar att bli ett bra liv.

Från i dag  jobbar jag  2 timmar/dag.

Det går bra att prata med mig om det som hänt. Men jag vet att det kan vara svårt att veta vad man ska säga och ni behöver inte säga något heller.

Ni behöver aldrig vara rädda för att ni råkar ”påminna” mig genom att säga fel saker.  

Det känns bra att vara tillbaka, om än litet pirrigt. Och jag är här för att jobba.

Än en gång tack!
/Eva Wedberg"

Tommy skickade tidigare ett mail till sina kollegor och tackade för deras stöd. Jag har lovat att inte publicera det mailet i min blogg men några rader fick jag lov att ta med:

"Exempel på klyschor:

Var inte ledsen, livet går vidare

-Var stark, livet går vidare

-Älta inte och sörj inte för länge, livet går vidare

-Tiden läker alla sår och livet går vidare

-Håll dig sysselsatt. Livet måste gå vidare

-Livet går vidare

Jag har tidigare förlorat min pappa och min bror.

Självklart går livet vidare, annars har jag inte skrivit detta.

Men det går vidare på ett annat sätt.

Och man blir inte starkare.

Bara tröttare.

/Tommy"

Till sist, den här magneten sitter på namntavlan utanför mitt rum på jobbet.

Jag köpte den förrförra sommaren när jag var på semester på Malta. Helena köpte en likadan.

Kort innan hade en nära kollega till mig, Eldina, gått bort i cancer. Jag var ledsen att hon var borta och tyckte det var orättvist att hon drabbats.

När jag såg magneten där i souvenirbutiken tyckte jag att jag nåddes av nån sorts insikt.

Naivt och barnsligt kanske, men jag känner mig fortfarande styrkt och glad när jag ser texten:

"You can´t stop the waves but you can learn to surf"

Jag är åter från den lilla påsktrippen.

Det var skönt att komma hem.

Samtidigt blev det så tydligt att någon saknas.

Hundarna blev så glada när jag och Emilia kom. Och vi sade att nu är alla hemma igen.

Men - vi är inte alla. Vi kan aldrig bli det igen. Helena saknas och fattas.

Jag kunde inte berätta för henne om hur vi haft det, eller prata om hur hennes dagar varit.

När vi inte setts på ett tag (hände bara om en av oss var bortrest) så  hade hon alltid kommit på nåt nytt projekt där jag var involverad.

Igår när jag kom hem kastades jag för en stund tillbaka till 12 januari. Alla frågor om varför, självanklagelser, känslan av overklighet att detta hänt.

Och den stora, stora sorgen. Jag längtar efter Helena så oerhört mycket.

Jag har fått en hel del reaktioner på inlägget jag skrev om att man bör ha en lista över personer att ringa när man är i kris.

Vi har ju journummer uppsatta till läkare, hantverkare, bilverkstäder. Visst vore det toppen om vi också kunde ha det till vänner vi kan ringa när vi är i nöd.

Den 12 januari när poliserna var här frågade de oss om det fanns någon vi kunde ringa.

Den första halvminuten stod det still. Vem skulle vi ringa? Alla var väl upptagna med sitt?

Vi tänkte faktiskt så, vem skulle ha tid att komma en lördag?

Det visade sig att vi hade fel, alla vi kontaktade släppte allt för att stötta oss.

Återigen, de flesta är beredda att hjälpa om de får chansen.

Så gör en lista - och våga be om hjälp.

Nu är jag litet nervös. Jag ska åka iväg på min första arbetsdag.

Dikt av Lars Björklund, från samlingen "Ordet och tystnaden"

Avståndet
härifrån till det meningslösa
är försumbart

jag är en skärva liv
en skärva,

av något jag inte känner

Jag uthärdar inte
att livet är så kort
jag står inte ut
med att det är så långt

och när jag ser dig
dina ögon
som följer mig
också i drömmen
fylls jag av en
outhärdlig sorg
och en oändlig glädje

Jag,  Emilia och kusin Emilia är på en liten påskresa i Norge över påsken.

Vi har åkt för att hälsa på familjen Hjemli, Kristina, Tommy, Patrick och Markus. De bor i Ljördalen som  är en liten fjällbygd några mil från  Trysil.

Vi har varit här många gånger under de drygt 20 år de har bott här.

Det är dock första gången jag åker iväg efter 12 januari, överhuvudtaget.

Jag var väldigt nervös innan vi åkte hur det skulle kännas att vara borta i flera dagar, Hittills har det gått bra.

Det blir också tydligt att Helena är med mig lika mycket nu. Trots att jag är långt från hennes skänk med alla foton eller inte kan åka till hennes grav.

Helena fick ett påskägg i år också

Under närmare 10 år har hela familjen haft samma frisör i Tumba. Med tiden har vi lärt känna dem ganska väl. Det var Helena som började gå där och drog sen med oss andra.

 Efter det att Helena lämnade oss har jag inte kunnat förmå mig till att gå dit. Det var med andra ord högt tid att göra något åt frisyren.

 Igår åkte vi och hälsade på Kristinas och Tommys dotter Elin i Elverum. Hon jobbar som frisör och hon tog också med oss till frisersalongen och klippte och slingade håret på mig och Emilia. Hon är så duktig och vi kände oss jättefina när det var klart.

Elin                                 Emilia                              Jag

Jag har ju nämnt tidigare hur tacksamma vi är över allt stöd vi fått under den här mardrömstiden

Vänner vi inte hört av på många år har hört av sig för att visa sitt deltagande. Vi har fått otaliga blommor och brev, ofta från helt oväntat håll.

Vi har ju också fått bra hjälp från våra jobb, polisen, sjukvården och kyrkan.

Både jag och Tommy har också ett stort behov av att höra av oss och tacka för omtanken. De flesta som skickat meddelanden på Facebook har fått personligt svar tillbaka, detsamma gäller mail.

Jag har suttit många timmar i telefon och tackat släkt, vänner, kollegor och bekanta för att de stöttar oss.

Men även de så kallade offentliga institutionerna har fått ta del av vår tacksamhet. Jag har mailat till Tumba kyrka och tackat för deras engagemang, jag har också mailat kantorn som spelade på Helenas begravning och tackat honom för hans insats.

Vår kontaktperson hos polisen har fått SMS där jag tackade både henne och de poliser som gav oss beskedet för deras fina bemötande.

Tommy har varit hos begravningsbyrån och tackat för deras fina arbete.

Och jag ÄR tacksam. Det kommer från djupet av mitt hjärta. Jag inser verkligen hur bra vi har det på många sätt. Och jag vill verkligen alla ska veta vad det betyder för oss att alla tar sig tid att stötta oss.

Men jag inser såklart också att denna tacksamhet är ett led för oss att bearbeta sorgen.  Antagligen har vi ett behov av att se det goda i världen, nu när vi drabbats av det värsta som kan hända.

En vän sade till mig att vårt sorgearbete blir lättare på grund av att det inte finns någon att vara arg på.

Vi kan inte vara arga på Helena, ingen i sjukvården har gjort fel och ingen rattfyllerist var ute och vinglade och orsakade Helenas död. Det är bara sorgligt och hemskt, men det finns igen att skylla på.

 Min vän menar naturligtvis inte att vi har ett lätt arbete. Men vår sorg skyms inte av ilska som skjuter fram sorgen. Utan vi kan börja sörja "direkt".

Allting blir väldig svart eller vitt när man är så sårbar som vi är just nu. Man man är ofta inte mognare än ett barn i sina reaktioner.

Och kanske är det så att den som förlorar ett barn genom sjukdom lätt kan haka upp sig på ett fel en läkare gjort, även om det inte spelade nån roll för utgången. Men man ser bara det misstaget som sen växer och tar över allt.

På samma sätt kan polisen få skulden om en rattfyllerist orsakar en olycka. För att personen inte satt i fängelse i stället.

Efter tsunamin och Estonia fick ju svenska politiker mycket ilska mot sig för att det reagerade för sent, inte skickade plan, inte evakuerade och så vidare.

Det som hände då var ju faktiskt att sorgearbetet drog ut i flera år grund av all ilska.

För oss finns ingen att vara arg på. Så jag fortsätter tacka alla för det fina stödet som fortfarande kommer till oss.

Nästa vecka ska jag börja jobba så smått. Jag funderar  över hur jag ska formulera tackmailet till alla fina kollegor som varit helt fantastiska och stöttat oss