Här kommer nu talet jag höll vid minnesstunden för Helena den12/2.

Jag har inte skrivit ner talet tidigare utan har det bara i huvudet. Men jag sade ungefär såhär:

För en månad sedan rämnade världen. När vi miste Helena.

Helena älskade livet. Hon älskade sina vänner, sin familj, sina hundar. Hon älskade att göra roliga saker, hon skrattade och skämtade. Hon hade drömmar och planer för framtiden.

Hon orkade inte riktigt. Jag har tänkt att det är litet som att man är bjuden på en stor fest. Man gläder sig mycket till festen, man funderar vilka kläder man ska ha, man längar att träffa alla som kommer att vara där. Samma dag som festen ska vara så vaknar man med 40 graders feber och har ont i kroppen, och man tvingas lämna återbud trots att man hade sett fram emot det så länge.

Helena´var rolig, snäll och omtänksam men hon kunde också vara väldigt rastlös och hon var envis.

Vi fick ha henne hos oss i nästan 22 år jag och Tommy hade henne 22 och ett halvt år eftersom vi var gravida med henne.

Jag skulle med glädje göra om varenda dag. Nja, kanske en och annan stund i tidiga tonåren skulle jag kunna hoppa över.

Helena var som sagt envis. När hon var 6 år beslutade vi att hon skulle gå i simskola för att lära sig simma. Hon vägrade med motiveringen att hon redan kunde. Vi tog henne då till badhuset  och uppmanade henne att bevisa det. Ungen hoppade i och símmade helt utan besvär. Jag är övertygad om att hon gjorde det av ren tjurighet.

När hon övningskörde med Tommy (jag vågade aldrig övningsköra med henne, även om hon blev en väldigt duktig bilförare sen) så hade han lärt henne att man kan gena i kurvor för att minska svängen; det vill säga man kör då i praktiken på vänster sida av vägen en kort sekund.

En gång var hela familjen ute och åkte, Helena övningskörde. Plötsligt lägger hon sig på vänster sida av vägen och kör där. Tommy sade åt henne att byta till höger . Hon vägrade med motiveringen att Tommy sagt att man får köra på vänster sida ibland. Nu fick han skylla sig själv att han sagt det.

Med tiden blev vi mer som väninnor. Hon färgade mitt hår, hon noppade mina ögonbryn och hon fungerade som min personal shopper.  Vi tillbringade väldigt mycket tid ihop, det var alltid roligt att vara med Helena.

Helena kunde skämta om det mesta. Ibland tyckte jag att hon gick för långt och då kunde jag riva i med "Men Helena". Oftast kunde jag inte låta bli att skratta ändå.

Jag har funderat en del på vad hon skulle säga till mig nu kring att vi förlorat henne:

"Nå, mamma hur tycker du att det går nu då utan mig"

"Nja sådär va"

Och hon skulle klämma till och med ett överdrivet svengelskt uttryck säga: "Ja men du vet, shit happens when yoy party naked"

Trots att det är så tungt idag så känner jag väldigt starkt att jag vill vara kvar i detta livet länge än, minst 40 år till. Tills jag blir en knarrig gumma som hemtjänsten i Tumba Syd tar hand om. Jag har hört från säker källa att det är den bästa hemtjänsten som finns.

Så länge jag har Tommy, Daniel och Emilia och får följa dem så har jag ändå mycket att leva för.

Men när min tid är kommen så är det hos Helena i Lilla Dalen jag ska vila. Jag hoppas att hon möter mig, att vi sätter oss ner och ser på alla filmer jag har med mig och catchar upp vad som hänt sen sist. Och jag kommer aldrig, aldrig att släppa henne igen.

Ta hand om er!!!!  

Här är jag på minnesstunden när jag läser upp vilka som lämnat minnesgåvor  

Dukat inför minnesstunden i Segersjö Folkets hus. Alla fick också varsin bit Marabou Choklad, Helenas älsklingsgodis.

Tommy, Sören, David, Jimmy, Daniel och Tommy H gör "soundcheck" till minnesfilmen

Vi bjöd på tacos, det bästa Helena visste. Monica och Åsa hade brynt 17 kg köttfärs

Vy över minnesstunden

Några av mina kära släktingar

Min barndomsvän Anita och hennes dotter Johanna, som tillsammans med sin bror Kristoffer fixade tills vi kom.

Jag måste bara dela med mig av det här hälsoprogrammet som Helena  utarbetade med syfte att vi skulle leva mer hälsosamt hon och jag.  

Vi började storstilat båda två, tyvärr orkade jag bara några veckor

Jag satte upp papperet på min anslagstavla på jobbet när jag fått det av Helena.

Där sitter det kvar ännu, mest som en påminnelse över MIN usla karaktär.  

Det finns ett visdomsord, eller kanske är det en vers som man ofta kan se i dödsannonser eller i minnesord.

Den låter ungefär:

Så liten plats en människa tar på jorden

mindre än ett träd i skogen

Så stort tomrum lämnar hon efter sig

En hel värld kan inte fylla det.

Nu när jag förlorat Helena har jag fullt ut fått känna vad det orden innebär.

Hur många  jag än har omkring mig och hur mycket omtanke jag får från släkt och vänner, så är ändå saknaden efter Helena så påtaglig.

Ibland känns den mer ju fler vi är samlade. För ingen kan fylla tomrummet efter Helena.

Det är som en jättekrater mitt i rummet som syns och märks var man än befinner sig.

Eller som ett infekterat sår som svider och skaver så mycket att man knappt märker att resten av kroppen är frisk.

Jag skrev i bloggen igår att Helena var väldigt mammig. I själva verket var/är jag minst lika Helenig. Jag hoppas hon visste det.

Jag är ju med i två körer, en i kyrkan och en på mitt jobb. Eftersom jag jobbar på en teater så heter den kören passande nog Drama Queens.

Vi framträder ibland på begäran, vår egen begäran alltså hahaha.

Vi har nu börjat repetera sånger inför vår vårkonsert. En av sångerna i programmet är Circle of life, från filmen Lejonkungen. Det var också den som spelades som inledningsmusik på Helenas begravning. Känns så    bra att sjunga den, som att det blir en hyllning till Helena.

Till sist vill jag gratulera Helenas vän Emma som tog körkort idag.  Hipp, hipp hurra.

En av de första turerna med eget körkort gick till Lilla Dalen och Helenas grav.

Tack snälla, fina Emma för att du tänkte på Helena även idag.

Det värmer så oerhört att Helenas vänner finns och minns henne.

Så tack för att hon finns kvar hos er och att ni söker er till henne, avsett vilka uttryck det tar; att ni åker till hennes grav, att ni ligger på en strand i Thailand och tittar mot molnen, att ni Facebookar eller vad som helst. 

Ljus och sten från Emma

Helena och Emma

Ikväll har jag varit på körövning i kyrkan.

Numera tänder jag alltid ljus för Helena när jag är där. Det känns som att hon är i närheten och då vill jag gärna passa på att prata några ord med henne. Säga att jag mår ganska bra men att  jag saknar henne. Ibland frågar jag om hon tycker att vi sjunger fint, och då kan jag nästan höra henne skratta och skaka på huvudet.

Helenas kompis Lizz är i Thailand.  Hon har legat på stranden där och tittat upp mot himlen.  Hontycker det känns som att Helena ser henne nånstans  uppifrån och skickar små meddelanden via molnen.

Visst är det fantastiskt  att vi kan känna starkt att Helena är med oss både här i Tumba  och i Thailand.

Måste till sist lägga upp bilden som Lizz lade på Facebook häromdagen. en hälsning i sanden till Helena:  

Helena var  väldigt mammig i alla tider.

Hon var i och för sig väldigt mycket med pappa också. Han har alltid jobbat skift så alla barnen har varit mycket lediga med honom när de var små, och inte minst Helena.

När hon blev litet större skjutsade han ofta henne till stallet, vi skaffade hunden Milo som blev ett gemensamt intresse för dem. På senare år handlade det mycket om att meka med Helenas gamla Volvo.

Hon ville gärna vara med oss föräldrar. Även när hon var vuxen och vi blev hembjudna till någon så följde Helena ofta med, även om inget annat av barnen gjorde det.

Men det var ändå mig hon hade den mesta dagliga kontakten med.

När hon var något år gammal minns jag att hon kunde sitta i sin barnstol och följa mig med blicken var jag än befann mig i rummet. Vi brukade säga att har hon bara mig så klarar hon sig.

Jag har tittat i mina dagböcker från de senaste åren. Helena förekommer väldigt mycket. Jag skjutsade Helena dit, Helena hämtade mig där, Jag och Helena åkte och handlade, Helena lagade maten ock så vidare.

Hon ringde mig flera gånger om dagen, när hon vaknade, när hon var på väg till jobbet, på lunchrasten och så vidare. Nu när vi förlorade Helena så funderade jag på allvar om hon tänkt på att hon inte skulle ha möjlighet att prata med mig därifrån hon är nu.

Helena engagerade sig i hur jag klädde mig och följde ofta med när jag skulle shoppa. Jag tyckte om hennes råd så om hon inte var med så MMS:ade jag ofta från provhytten så hon kunde säga ja eller nej till det jag provade. Hon noppade mina ögonbryn och färgade mitt hår. Hon utarbetade också (förgäves) ett tränings- kostprogram så jag skulle bli av med några trivselkilon.

Det var roligt att vara med Helena, vi skämtade och skrattade tillsammans och pratade också allvarliga saker. Hon frågade mig ofta om råd. Hon följde dem inte alltid men ändå.

Jag, Helena och Emilia umgicks mycket alla tre. Vi reste, gick på bio eller bara "hängde".  Emilia skrev på Facebook för ett tag sedan att vår trio inte är komplett utan Helena och så är det ju.

När Helena var liten brukade vi lyssna  på en låt som hette" Helena och jag". Den handlar om en kille som är på Gröna Lund med en tjej som heter Helena. De kommer ifrån alla andra, missar bussen men det gör ingenting för han är ju med Helena. 

Vi sjöng ofta den i familjen och gjorde egna situationer där Helena ingick och varje vers slutade med

".... för nu har vi flytet, nu är det som det ska, för här sitter Helena och jag"

Den sången har jag ofta i huvudet nuförtiden.

Tiden efter vi förlorat Helena har jag naturligtvis anklagat mig själv att jag inte såg vad som var på väg att hända. När vi nu hade så tät och nära kontakt. Jag har känt mig som en urdålig mamma som inte kunde skydda henne. Jag har också tänkt att hon måste ha tyckt att jag var känslokall och oförstående så hon kunde inte vända sig till mig.

Da   gen före Helenas begravning hittade jag följande konversation från hennes Facebook, skrivet i december 2012.

Helena hade glömt att logga ut när hon använde Facebook så när jag skulle gå in kom jag till hennes användare. Då  gjorde jag ett inlägg till mig själv från henne och skrev hur fantastisk jag är, ett sk "Facerape".

Så inlägget här nedan har jag skrivit men kommentarerna är Helenas och det var den finaste present jag kunde få, att läsa det en månad efter det hon lämnat mig.

Helena Wedberghar gjort ett inlägg påEva Wedberg

den 7 december 2012 i närheten av Tumba

Du är den bästa och snyggaste mamman i hela världen. Puss puss puss.

Helena Wedberg Mamma du är ett arsle men jag älskar dig. Facerape

den 8 december 2012 kl. 00:03 via mobil · Gilla

Helena Wedberg Fast du är bästa och snyggaste mamman Ever, du är det bästa jag vet

den 8 december 2012 kl. 00:07 via mobil · Gilla

Jag och Helena i Turkiet 2009

Jag, Helena och Emilia på Rhodos 2008

Jag, Helena och Emilia i Tunisien 2010.

Jag har ju startat den här bloggen som ett sätt för mig att bearbeta sorgen efter Helena och att beskriva vad som händer i en familj som drabbas av detta.

De inlägg jag skriver handlar då naturligt om det jobbiga och smärtsamma vi tvingas gå igenom. Det gäller de praktiska sakerna som måste ordnas men framför allt om sorgen och saknaden efter en älskad dotter/syster.

Och det ÄR jobbigt, det är som vi går med en våt yllefilt på oss hela tiden. Något är fel/trasigt och kan inte lagas hur vi än gör.

Naturen har då ordnat det så bra åt oss att den här outhärdliga förtvivlan kommer i de doser vi klarar av. I mycket lever vi som vanligt. Vi jobbar, går i skola, ser på TV, går ut med hundarna, umgås med vänner, lagar mat och städar.

Men vi är sköra, vi blir ledsna och gråter; vi kan gå från skratt till förtvivlad gråt på någon sekund. Och de praktiska saker vi tvingas ordna med som begravning, bouppteckning, städa ur lägenheten gör jätteont.

Det växlar.

Sorgen är inte alls grå, grå grå utan den växlar.

Jag har lärt mig ett uttryck som jag tycker är så bra. Man säger att sorgen är randig, svart och vit och man rör sig mellan de fälten hela tiden.

Och jag ÄLSKAR att prata om Helena. Särskilt när vi pratar minnen och hon ingår på ett naturligt sätt. Nästan som om inget hänt. Man kan aldrig riva upp något genom att föra henne på tal, hon finns med hela tiden, både i skratt och gråt.

Igår skulle vi beställa blommor till ytterligare en begravning. Vi hade såna funderngar kring vem vi skulle skriva att det var ifrån. Alltså vilka namn.

Tommy, Eva, Daniel, Helena, Emilia. Så borde  det stå. Men det går inte.

Tommy, Eva, Daniel, Emilia. Alltför smärtsamt och det blir så tydligt hur fel detta är.

Tommy, Eva, Barnen. Så fick det bli.

Till sist några bilder Daniel tog igår, i den härliga vårsolen.

Jag och Emilia på vårpromenad med Max

Milo tar sig ett vårdopp

Resultatet från den rättsmedicinska undersökningen av Helena är klar.

Vi har fått ta del av innehållet via telefon.

Vi funderar just nu på om vi ska åka till polisen och läsa hela rapporten. De ville inte skicka hem den . Den är väldigt kliniskt skriven, det finns inga försiktiga formuleringar.

Bland annat beskrivs vilka skador hon hade, vilket säkert är fruktansvärt jobbigt att läsa. Vi har ju sett henne och konstaterat att hennes ansikte och armar så fina ut. Men vi förstår såklart att det finns omfattande skador. Och att se det svart på vitt är något helt annat än att vara medveten om att det är på det viset.

Helena var INTE påverkad av alkohol eller droger!!!

För mig är det viktigt att det kommer ut, för att undvika ryktesspridning om annat. Eller stoppa eventuella rykten som redan florerar.

Detta var alltså inget som skedde på grund av missbruk eller stort alkoholintag.

För mig är det på ett sätt skönt att veta, att hon var medveten om vad hon gjorde. Det var ingen "fyllegrej" hon fick för sig. Det hade också varit jobbigt att tänka att hon satt i sin ensamhet och drack. Den bilden stämmer inte med den Helena jag kände.

Samtidigt är det naturligtvis också sorgligare att tänka sig att hon visste vad hon gjorde.

Och visst kan man fundera över hur medveten man är kring handlingar och konsekvenser när man omges av ett sånt mörker som Helena måste ha gjort.

Något hade tagit över Helenas hjärna. Det kan ha varit depression, ångest, kemiskt eller något annat som hon behövt få hjälp för att bli av med.

Men det var inte alkohol !!!