Nu har vi beställt gravsten.

Liksom det mesta annat så har vi lyckats göra ett stort projekt även av det.

Vi har tillbringat många timmar vid datorn och tittat på Stenhuggeriernas hemsidor. Vi har också gått runt på flera kyrkogårdar för att få uppslag över hur vi vill att stenen ska se ut.

En måndagmorgon innan jobbet gick jag runt bland gravarna på Lilla Dalen och mätte stenarna med tumstock. Kyrkogårdsarbetarna måste ha undrat vad jag höll på med.

Förr i tiden såg stenarna ungefär likadana ut, oftast fyrkantiga, man köpte en standardsten och graverade in namn och kanske någon ängel eller en annan symbol.

Numera kan man välja i princip vilken form som helst. Det finns vissa bestämmelser hur stor stenen får vara, beroende på var man har platsen, men för övrigt är det fritt.

Det finns många olika stensorter, svart, röd, grå.

Vi har enats om att stenen ska vara i hallandsgranit, som är en röd stensort.

Vi säkra från början om att vi vill ha ett hjärta. Först ville vi att den skulle vara helt formad som ett hjärta, nu har vi beslutat att det ska slipas ett hjärta i stenen.

En gravsten ska ju stå länge, så den måste vara rätt "tidlös".

Vi tycker att det ska vara en hyllning till den som man reser den för.

Vi ville gärna  att det skulle säga något om Helena som person och den hon var. Vi ville på något vis uttrycka hur mycket vi saknar henne.

Fjärilar har blivit en symbol för Helena för mig under den här tiden, så det ville jag gärna ha med.

Vi var tvungna att skratta till när vi satt på stenhuggeriet och gjorde vår beställning. Vi tyckte det lät mer som att vi pratade om en runsten än en gravsten.

Men nu är utformningen klar och vi kommer antagligen att få stenen levererad runt midsommar.

Lägger upp några bilder på Helena här nedanför.

Åh, vad jag saknar den flickan och önskar att hon var här istället.

Igår var en dag som började som pest men som blev ganska bra.

Det var första gången jag kände att jag inte hade nån lust att gå ur sängen. Det var ingen mening när inte Helena finns längre.

Jag låg och tyckte riktigt synd om mig själv halva förmiddagen.

Men som min kloka kurator säger; det är känslor och känslor kommer och går. Så naturligtvis klev jag upp, nåt annat går inte.

Jag har också fått rådet att försöka hitta en positiv sak varje dag.

Man kan faktiskt påverka väldigt mycket själv hur man känner sig.

Nåväl, jag bestämde mig för att åka på hundkurs med Max.

Det var en strålande vacker dag. Både jag och Max fick massor med beröm för att vi gjort såna framsteg med vår träning. Max fick köttbullar som belöning, det gör underverk för hans förståelse.

Senare på eftermiddagen åkte vi ett gäng hundar och människor till Blåbärsudden och hade picknick.

Det var precis lagom varmt vi kunde sitta och mysa i flera timmar. Vi var själva där så hundarna kunde vara lösa och bada.

Nja, Max verkade ha glömt det mesta vi lärde oss på kursen så han fick mest vara kopplad.

Nu har vi bokat en hojweekend på Åland i juni och stuga i Sälen i juli.

Några bilder från igår:

Lovisa, Åsa och Monica på Blåbärsudden

Tommy med Liam och Max, Emilia med Milo

Jag har tidigare nämnt hur bra det fungerat för oss med de offentliga inrättningarna när vi förlorade Helena. Polis, kyrka, vård,  osv. Till och med Försäkringskassan har varit hjälpsam.

Blnad annat fick vi alla kontakt med kurator relativt omgående. Via skola, jobb eller vårdcentralen.

Jag träffade "min" kurator på vårdcentralen första gången den 22 januari. Jag har träffat henne i stort sett varje vecka sen dess.

Finns det så så mycket att prata om? Om jag har ju familj och vänner, det går väl lika bra att vända sig till dem.

Ja, visserligen pratar jag fortfarande mycket med folk i min omgivning.

Men det finns saker som är svåra att ta upp och man är rädd att såra eller att orden kommer fel.

Kuratorn är också bra på att bena ut det jag säger så jag kan förhålla mig till det jag tänker och känner.

Det går upp och mer i sorgearbetet och saker man tror är utagerade för länge sen kommer tillbaka i huvudet.

Bland annat har jag den senaste tiden åter gång på gång spelat upp det sista samtalet med Helena i mitt huvud. Och önskat att det varit längre, att jag hört på Helena vad  hon tänkte, att jag kunnat förhindra.

Det är så skönt att få älta det inför någon igen. Och få försäkrat att man kan inte läsa tankar, att Helena hade chans att få hjälp om hon velat det osv.

Och så blir jag litet lugnare - ett tag.

Sist jag träffade min kurator pratade vi också om Helenas mindre smickrande sidor. Att hon kunde vara sur om man inte gjorde som hon ville, eller att hon var dålig på att lämna tillbaka saker hon lånat. Och att jag och Helena faktiskt bråkade en del också.  Ofta är man rädd att säga negativa saker för det känns som man baktalar någon som inte kan försvara sig. Men som en av Helenas vänner sa: Det var ju Helena det också och vi tyckte om hela henne, med positiva och negativa sidor.

Sen pratar jag och kuratorn också om MITT och övriga familjens sorgearbete. Hur det går framåt men att jag trillar ordentligt ibland. Det är som att gå på en gropig väg och ibland trillar man ner. Med tiden blir det dock längre mellan groparna och de är heller inte så djupa.

Hon påpekar för mig att jag är i början av sorgen, det har gått så kort tid. Det har jag svårt att förstå, jag tycker jag kämpat så länge.

Fredag den 3 maj 2013

Klockan ringde 6.

Gav hundarna mat, ut med dem. Frukost och sen jobbet.

Det var lugnt på jobbet som alltid på fredagar. Undrar var alla är då?

Jag har jobbat in tid denna vecka så redan 10.30 stämplade jag ut.

Hade tid hos min kurator, det känns alltid bra att sitta där och prata

När jag varit där åkte jag snabbt in i Tumba Centrum och åt en korv.

Efter lunch åkte jag till Emilias skola. Det är litet stökigt och pratigt i klassen så vi föräldrar har blivit uppmanade att komma och vara med. Visst var det pratigt och jag vet inte hur mycket de jobbade, men jag tyckte det var rätt bra iallafall. Emilia jobbade på duktigt, kanske var det för att jag satt i bänken bakom.   

Efter skolan åkte Emilia och Cassie till Gröna Lund. Det har fått Guldkort där den här säsongen och det var dags att inviga det. 

Jag och Tommy åkte till Plantagen och köpte nya blommor till graven. De vi satte för ett par veckor sen hade frusit, vi var nog litet tidigt ute.

Nu köpte vi Tagetes, chrysantemum och margueriter samt en lavendelplanta för att det ska lukta gott. Vi åkte till kyrkogården och planterade, hade också med oss en säck jord. Vi tog  bort påskliljorna som fortfarande står så fina, vi ska sätta ner lökarna hemma i trädgården istället.

Vi hade köpt alldeles för mycket blommor, plätten vi planterar på sväller men vi fick ändå inte plats med allt. Skämtade om att vi skulle behöva köpa ett helt gravkvarter för att få plats med allt vi vill pynta med.

På kvällen var vi bjudna till Sören och Monica på grillning. Det var första gången för säsongen och vi kunde till och med sitta ute och äta. Alla grabbar var med och vi hade en riktigt trevlig kväll.

När jag ska se på film så vill jag koppla av och bli glad.

Jag gillar inte alls skräckisar och är inte så förtjust i science fiction. Jag tycker djupa dramer ex Ingmar Bergman är urtrist.

Jag kan se drama men vill att det underförstått redan från början ska framgå att slutet blir lyckligt.

Det jag föredrar är actionfilmer, gärna spännande och litet läskigt men hjälten ska alltid klara sig.

Och så rom-com Pretty Woman, Notting Hill, The proposal och en massa andra.

Med Helena hade vi många filmkvällar, hon klagade på att jag vär så enkelspårig "Mamma behöver vi inte ens fråga, hon vill alltid se nåt lättsamt som man blir glad av."

En av alla dessa rom-com, kanske till och med juvelen i kronan är Fyra bröllop och en begravning. Det är en riktig måbra-film med fest, fest och romantik. Och så för balansens skull, ett dödsfall med påföljande begravning. Han som dör är homosexuell (litet laddat i en engelsk film för 20 år sedan).

På begravningen läser hans fästman WH Audens Funeral Blues. Dikten som blev berömd efter filmen  låter som följer.

Fast jag har ändrat he till she.

Stop all the clocks, cut off the telephone

Prevent the dog from barking with a juicy bone

Silence the pianos and with muffeled drum

Bring out the coffin, let the mourners come

Let aeroplanes circle, mooning overhed  

Scribbling on the sky the message "She is dead"

Put crepe bows round the white neck of the public cloves

Let the traffic policemen wear black cotton gloves

She was my North, my South, my East, my West

My working week, my sunday rest

My noon, my midnight, my talk my song

I thought i would last forever, I was wrong

The stars are not wanted now, put out every one

Pack up the moon an dismantle the sun

Poor away the ocean and sweep up the wood

For nothing now can ever come to any good

En människas händer är unika för just henne

Vi har stora och små händer, knotiga eller släta. Fingrarna kan vara långa, korta, smala, tjocka.

Vi använder händerna mycket, de syns mest hela tiden

Vi kommunicerar ofta med händer; vi hälsar, pekar ut vägen eller håller fingret för munnen när vi vill att nån ska vara tyst.

Det finns till och med ett språk utvecklat för händer, teckenspråket.

Händer kan både smeka och slå.

Om vi tycker om någon så håller vi gärna den personens hand.

Händer kopplas ihop med vem vi är och kan berätta vem vi är.

 Så det är kanske inte så konstigt att bland det jag saknar mest är Helenas händer.

Följande skrev jag ner 19 januari, en vecka efter det att Helena lämnat oss.

Dina händer är så fina.

Jätteskönt att hålla dem.

Känslan när du drog dem genom mitt hår för att konstatera att det var dags att färg utväxten.

Hur du stannade till med handen inflätad i mitt hår och liksom granskade mig.

Hur du stod bakom mig och samlade mitt hår till en hästsvans.

Hur jag nästan omärkligt flyttade mitt huvud så du skulle kunna fortsätta längre för att jag tyckte så mycket om det.

När du var liten och inte ville lägga dig kunde du alltid lura dig kvar uppe en stund till genom att fixa med mitt hår.

Dina händer kunde klappa högre än någon annan jag nånsin hört.

Du kunder knäppa jättehögt med fingrarna.

Du var så stark i nyporna och kunde öppna lock hur hårt åtskruvade de än var.

Precis som jag hade du problem med att fingrarna vitnade när du blev kall och vi jämförde med som hade de största besvären med det.

Och hur du liksom gjorde fingrarna alldeles raka när du åt något för att undvika att de blev kladdiga.

Tänk att få hålla din hand igen.

Jag fick hålla Helenas händer en gång till. I bårhuset den 7 februari när vi såg henne sista gången.

De var så fina, inga synliga skador och med de långa naglarna som hon var så stolt över.

Det kändes som en fantastisk gåva.

Händerna håller Ronja

Håller korv och telefon

I tältet på Öland

Rättar till glaögonen 

Bakar pepparkakor