Det finns väldigt fina promenadvägar runt Lilla Dalen. Jag tycker om att vandra där med en eller flera hundar.

När jag kommer dit går jag först till Helenas grav och säger "hej". Sen går jag en runda och när jag kommer tillbaka plockar jag undan eventuella vissna blommor och utbrunna ljus. Sen tänder jag nya och ser till att det är fint.

Ibland går jag själv, ibland är Tommy med.

Både han och jag åker upp dit flera gånger varje vecka. Det känns bra att vandra omkring där.

Jag har laddat en speciell spellista på Spotify med Helenalåtar, som jag lyssnar på när jag går.

På så vis får jag i mig en rejäl "Helenados".

Här kommer några bilder från dagens promenad i vårsolen. Med Tommy och alla tre hundarna.

Blåsippor bland riset

Vitsippor

Hundbad

Fast Ronja är en badkruka som helst tittar på.

Graven. Vi har planterat blommor men de har inte satt på vattnet än så vi tar med oss egna dunkar och vattnar.

Till veckan ska vi ta bort lyktorna och rensa litet  

Vi har ju haft extra tunga dagar den senaste tiden på grund av att vi förlorade även Tommys syster Carina. Igår skrev jag i bloggen om hennes begravning.

Jag känner också att hela familjen börjar bli helt dränerad på energi.

Nån skrev till mig att förr eller senare kommer man till en tankstation och får påfyllning av energi.

Ikväll var ett sånt tillfälle.

Jag har framträtt med kören på jobbet, Drama Queens.

Jag jobbar på Riksteatern och vi anordnar varje år ett event som heter Teaterdagarna då vi samlar producenter och branschfolk och visar en massa scenkonst.

Dessa dagar har ägt rum nu i helgen. Jag orkade inte delta så mycket. Vår kör hade dock fått förfrågan om vi kunde tänka oss att ställa upp som "hemliga gäster" vid ett musikframträdande.

Så nu ikväll var detta framträdande. Vi framförde Aretha Franklins "Respect" inför flera hundra personer som diggade loss totalt. Vi fick kvällens längsta applåd och allt var bara så himla kul.

Vad litet det ändå behövs för att det ska kännas litet bättre.

Här repar bandet Hustle innan framträdandet.

Idag har vi varit på ännu en begravning.

Det var Carina; Tommys syster, min svägerska och mina barns faster som begravdes.

Hon dog den 4 april och idag var det alltså dags att säga farväl till henne i Botkyrka kyrka.

Farväl är egentligen fel ord. Hon är ju lika mycket med oss nu som hon var i morse, men tyvärr inte lika mycket som vi skulle önska.

När vi först fick höra att Carina inte fanns mer så var jag övertygad om att detta klarar vi inte. Inte en tragisk, chockartad förlust till. Så nära inpå när vi förlorade Helena.

Till min stora förvåning så har vi klarat det bra och även känt att vi haft kraft över att i viss mån stötta andra.

Vi människor är starkare än vi tror.

Det var väldigt känslosamt i kyrkan. vi sörjde såklart Carina och är ledsna att hon är borta. Vi är också ledsna för att hennes familj måste genomgå detta.

Men mycket av sorgen och saknaden efter Helena kom över oss. Det känns så tydligt att Helena är borta när hela släkten åter samlas.

Vi var dessutom många som hade behövt henne där för att stötta och trösta idag.

"Jag och Monica gick iallafall fram om höll ett litet tal till Carina. Det kändes bra att göra det, att vi klarade av det.

Jag avslutade min del med följande, som jag gärna vill upprepa här som ett löfte och hyllning till Carina.

"Vi människor vill ju gärna att det vi har ska vara för evigt. Att de vi tycker om alltid ska finnas hos oss. Men vi har varandra till låns. Och vi vet aldrig i förväg när lånetiden är slut.

Jag vet att du har det bra, Carina men vi som är kvar sörjer och saknar dig. Sorgen kommer att blekna med tiden men saknaden finns alltid kvar.

Jag lovar att vi alltid ska finnas för din familj, Pedro och flickorna och att vi som är kvar här ska ta hand om varandra så gott vi kan.

Ha det gott nu, Carina!!!"

   Nu sitter jag här hemma. Jag är precis lika utmattad och trött som efter Helenas begravning. Såna här dagar tar alla krafter.

Kistan innan ceremonin

Blommorna vi lämnat, där jag hade sån ångest vad vi skulle skriva på bandet, det blev "Barnen" som ni ser, inte namnen.

Carina bärs ut av make, bröder och svärsöner

Här kommer nu talet jag höll vid minnesstunden för Helena den12/2.

Jag har inte skrivit ner talet tidigare utan har det bara i huvudet. Men jag sade ungefär såhär:

För en månad sedan rämnade världen. När vi miste Helena.

Helena älskade livet. Hon älskade sina vänner, sin familj, sina hundar. Hon älskade att göra roliga saker, hon skrattade och skämtade. Hon hade drömmar och planer för framtiden.

Hon orkade inte riktigt. Jag har tänkt att det är litet som att man är bjuden på en stor fest. Man gläder sig mycket till festen, man funderar vilka kläder man ska ha, man längar att träffa alla som kommer att vara där. Samma dag som festen ska vara så vaknar man med 40 graders feber och har ont i kroppen, och man tvingas lämna återbud trots att man hade sett fram emot det så länge.

Helena´var rolig, snäll och omtänksam men hon kunde också vara väldigt rastlös och hon var envis.

Vi fick ha henne hos oss i nästan 22 år jag och Tommy hade henne 22 och ett halvt år eftersom vi var gravida med henne.

Jag skulle med glädje göra om varenda dag. Nja, kanske en och annan stund i tidiga tonåren skulle jag kunna hoppa över.

Helena var som sagt envis. När hon var 6 år beslutade vi att hon skulle gå i simskola för att lära sig simma. Hon vägrade med motiveringen att hon redan kunde. Vi tog henne då till badhuset  och uppmanade henne att bevisa det. Ungen hoppade i och símmade helt utan besvär. Jag är övertygad om att hon gjorde det av ren tjurighet.

När hon övningskörde med Tommy (jag vågade aldrig övningsköra med henne, även om hon blev en väldigt duktig bilförare sen) så hade han lärt henne att man kan gena i kurvor för att minska svängen; det vill säga man kör då i praktiken på vänster sida av vägen en kort sekund.

En gång var hela familjen ute och åkte, Helena övningskörde. Plötsligt lägger hon sig på vänster sida av vägen och kör där. Tommy sade åt henne att byta till höger . Hon vägrade med motiveringen att Tommy sagt att man får köra på vänster sida ibland. Nu fick han skylla sig själv att han sagt det.

Med tiden blev vi mer som väninnor. Hon färgade mitt hår, hon noppade mina ögonbryn och hon fungerade som min personal shopper.  Vi tillbringade väldigt mycket tid ihop, det var alltid roligt att vara med Helena.

Helena kunde skämta om det mesta. Ibland tyckte jag att hon gick för långt och då kunde jag riva i med "Men Helena". Oftast kunde jag inte låta bli att skratta ändå.

Jag har funderat en del på vad hon skulle säga till mig nu kring att vi förlorat henne:

"Nå, mamma hur tycker du att det går nu då utan mig"

"Nja sådär va"

Och hon skulle klämma till och med ett överdrivet svengelskt uttryck säga: "Ja men du vet, shit happens when yoy party naked"

Trots att det är så tungt idag så känner jag väldigt starkt att jag vill vara kvar i detta livet länge än, minst 40 år till. Tills jag blir en knarrig gumma som hemtjänsten i Tumba Syd tar hand om. Jag har hört från säker källa att det är den bästa hemtjänsten som finns.

Så länge jag har Tommy, Daniel och Emilia och får följa dem så har jag ändå mycket att leva för.

Men när min tid är kommen så är det hos Helena i Lilla Dalen jag ska vila. Jag hoppas att hon möter mig, att vi sätter oss ner och ser på alla filmer jag har med mig och catchar upp vad som hänt sen sist. Och jag kommer aldrig, aldrig att släppa henne igen.

Ta hand om er!!!!  

Här är jag på minnesstunden när jag läser upp vilka som lämnat minnesgåvor  

Dukat inför minnesstunden i Segersjö Folkets hus. Alla fick också varsin bit Marabou Choklad, Helenas älsklingsgodis.

Tommy, Sören, David, Jimmy, Daniel och Tommy H gör "soundcheck" till minnesfilmen

Vi bjöd på tacos, det bästa Helena visste. Monica och Åsa hade brynt 17 kg köttfärs

Vy över minnesstunden

Några av mina kära släktingar

Min barndomsvän Anita och hennes dotter Johanna, som tillsammans med sin bror Kristoffer fixade tills vi kom.

Jag måste bara dela med mig av det här hälsoprogrammet som Helena  utarbetade med syfte att vi skulle leva mer hälsosamt hon och jag.  

Vi började storstilat båda två, tyvärr orkade jag bara några veckor

Jag satte upp papperet på min anslagstavla på jobbet när jag fått det av Helena.

Där sitter det kvar ännu, mest som en påminnelse över MIN usla karaktär.  

Det finns ett visdomsord, eller kanske är det en vers som man ofta kan se i dödsannonser eller i minnesord.

Den låter ungefär:

Så liten plats en människa tar på jorden

mindre än ett träd i skogen

Så stort tomrum lämnar hon efter sig

En hel värld kan inte fylla det.

Nu när jag förlorat Helena har jag fullt ut fått känna vad det orden innebär.

Hur många  jag än har omkring mig och hur mycket omtanke jag får från släkt och vänner, så är ändå saknaden efter Helena så påtaglig.

Ibland känns den mer ju fler vi är samlade. För ingen kan fylla tomrummet efter Helena.

Det är som en jättekrater mitt i rummet som syns och märks var man än befinner sig.

Eller som ett infekterat sår som svider och skaver så mycket att man knappt märker att resten av kroppen är frisk.

Jag skrev i bloggen igår att Helena var väldigt mammig. I själva verket var/är jag minst lika Helenig. Jag hoppas hon visste det.

Jag är ju med i två körer, en i kyrkan och en på mitt jobb. Eftersom jag jobbar på en teater så heter den kören passande nog Drama Queens.

Vi framträder ibland på begäran, vår egen begäran alltså hahaha.

Vi har nu börjat repetera sånger inför vår vårkonsert. En av sångerna i programmet är Circle of life, från filmen Lejonkungen. Det var också den som spelades som inledningsmusik på Helenas begravning. Känns så    bra att sjunga den, som att det blir en hyllning till Helena.

Till sist vill jag gratulera Helenas vän Emma som tog körkort idag.  Hipp, hipp hurra.

En av de första turerna med eget körkort gick till Lilla Dalen och Helenas grav.

Tack snälla, fina Emma för att du tänkte på Helena även idag.

Det värmer så oerhört att Helenas vänner finns och minns henne.

Så tack för att hon finns kvar hos er och att ni söker er till henne, avsett vilka uttryck det tar; att ni åker till hennes grav, att ni ligger på en strand i Thailand och tittar mot molnen, att ni Facebookar eller vad som helst. 

Ljus och sten från Emma

Helena och Emma

Ikväll har jag varit på körövning i kyrkan.

Numera tänder jag alltid ljus för Helena när jag är där. Det känns som att hon är i närheten och då vill jag gärna passa på att prata några ord med henne. Säga att jag mår ganska bra men att  jag saknar henne. Ibland frågar jag om hon tycker att vi sjunger fint, och då kan jag nästan höra henne skratta och skaka på huvudet.

Helenas kompis Lizz är i Thailand.  Hon har legat på stranden där och tittat upp mot himlen.  Hontycker det känns som att Helena ser henne nånstans  uppifrån och skickar små meddelanden via molnen.

Visst är det fantastiskt  att vi kan känna starkt att Helena är med oss både här i Tumba  och i Thailand.

Måste till sist lägga upp bilden som Lizz lade på Facebook häromdagen. en hälsning i sanden till Helena: