Nu har vi beställt gravsten.

Liksom det mesta annat så har vi lyckats göra ett stort projekt även av det.

Vi har tillbringat många timmar vid datorn och tittat på Stenhuggeriernas hemsidor. Vi har också gått runt på flera kyrkogårdar för att få uppslag över hur vi vill att stenen ska se ut.

En måndagmorgon innan jobbet gick jag runt bland gravarna på Lilla Dalen och mätte stenarna med tumstock. Kyrkogårdsarbetarna måste ha undrat vad jag höll på med.

Förr i tiden såg stenarna ungefär likadana ut, oftast fyrkantiga, man köpte en standardsten och graverade in namn och kanske någon ängel eller en annan symbol.

Numera kan man välja i princip vilken form som helst. Det finns vissa bestämmelser hur stor stenen får vara, beroende på var man har platsen, men för övrigt är det fritt.

Det finns många olika stensorter, svart, röd, grå.

Vi har enats om att stenen ska vara i hallandsgranit, som är en röd stensort.

Vi säkra från början om att vi vill ha ett hjärta. Först ville vi att den skulle vara helt formad som ett hjärta, nu har vi beslutat att det ska slipas ett hjärta i stenen.

En gravsten ska ju stå länge, så den måste vara rätt "tidlös".

Vi tycker att det ska vara en hyllning till den som man reser den för.

Vi ville gärna  att det skulle säga något om Helena som person och den hon var. Vi ville på något vis uttrycka hur mycket vi saknar henne.

Fjärilar har blivit en symbol för Helena för mig under den här tiden, så det ville jag gärna ha med.

Vi var tvungna att skratta till när vi satt på stenhuggeriet och gjorde vår beställning. Vi tyckte det lät mer som att vi pratade om en runsten än en gravsten.

Men nu är utformningen klar och vi kommer antagligen att få stenen levererad runt midsommar.

Lägger upp några bilder på Helena här nedanför.

Åh, vad jag saknar den flickan och önskar att hon var här istället.

Igår var en dag som började som pest men som blev ganska bra.

Det var första gången jag kände att jag inte hade nån lust att gå ur sängen. Det var ingen mening när inte Helena finns längre.

Jag låg och tyckte riktigt synd om mig själv halva förmiddagen.

Men som min kloka kurator säger; det är känslor och känslor kommer och går. Så naturligtvis klev jag upp, nåt annat går inte.

Jag har också fått rådet att försöka hitta en positiv sak varje dag.

Man kan faktiskt påverka väldigt mycket själv hur man känner sig.

Nåväl, jag bestämde mig för att åka på hundkurs med Max.

Det var en strålande vacker dag. Både jag och Max fick massor med beröm för att vi gjort såna framsteg med vår träning. Max fick köttbullar som belöning, det gör underverk för hans förståelse.

Senare på eftermiddagen åkte vi ett gäng hundar och människor till Blåbärsudden och hade picknick.

Det var precis lagom varmt vi kunde sitta och mysa i flera timmar. Vi var själva där så hundarna kunde vara lösa och bada.

Nja, Max verkade ha glömt det mesta vi lärde oss på kursen så han fick mest vara kopplad.

Nu har vi bokat en hojweekend på Åland i juni och stuga i Sälen i juli.

Några bilder från igår:

Lovisa, Åsa och Monica på Blåbärsudden

Tommy med Liam och Max, Emilia med Milo

Jag har tidigare nämnt hur bra det fungerat för oss med de offentliga inrättningarna när vi förlorade Helena. Polis, kyrka, vård,  osv. Till och med Försäkringskassan har varit hjälpsam.

Blnad annat fick vi alla kontakt med kurator relativt omgående. Via skola, jobb eller vårdcentralen.

Jag träffade "min" kurator på vårdcentralen första gången den 22 januari. Jag har träffat henne i stort sett varje vecka sen dess.

Finns det så så mycket att prata om? Om jag har ju familj och vänner, det går väl lika bra att vända sig till dem.

Ja, visserligen pratar jag fortfarande mycket med folk i min omgivning.

Men det finns saker som är svåra att ta upp och man är rädd att såra eller att orden kommer fel.

Kuratorn är också bra på att bena ut det jag säger så jag kan förhålla mig till det jag tänker och känner.

Det går upp och mer i sorgearbetet och saker man tror är utagerade för länge sen kommer tillbaka i huvudet.

Bland annat har jag den senaste tiden åter gång på gång spelat upp det sista samtalet med Helena i mitt huvud. Och önskat att det varit längre, att jag hört på Helena vad  hon tänkte, att jag kunnat förhindra.

Det är så skönt att få älta det inför någon igen. Och få försäkrat att man kan inte läsa tankar, att Helena hade chans att få hjälp om hon velat det osv.

Och så blir jag litet lugnare - ett tag.

Sist jag träffade min kurator pratade vi också om Helenas mindre smickrande sidor. Att hon kunde vara sur om man inte gjorde som hon ville, eller att hon var dålig på att lämna tillbaka saker hon lånat. Och att jag och Helena faktiskt bråkade en del också.  Ofta är man rädd att säga negativa saker för det känns som man baktalar någon som inte kan försvara sig. Men som en av Helenas vänner sa: Det var ju Helena det också och vi tyckte om hela henne, med positiva och negativa sidor.

Sen pratar jag och kuratorn också om MITT och övriga familjens sorgearbete. Hur det går framåt men att jag trillar ordentligt ibland. Det är som att gå på en gropig väg och ibland trillar man ner. Med tiden blir det dock längre mellan groparna och de är heller inte så djupa.

Hon påpekar för mig att jag är i början av sorgen, det har gått så kort tid. Det har jag svårt att förstå, jag tycker jag kämpat så länge.

Fredag den 3 maj 2013

Klockan ringde 6.

Gav hundarna mat, ut med dem. Frukost och sen jobbet.

Det var lugnt på jobbet som alltid på fredagar. Undrar var alla är då?

Jag har jobbat in tid denna vecka så redan 10.30 stämplade jag ut.

Hade tid hos min kurator, det känns alltid bra att sitta där och prata

När jag varit där åkte jag snabbt in i Tumba Centrum och åt en korv.

Efter lunch åkte jag till Emilias skola. Det är litet stökigt och pratigt i klassen så vi föräldrar har blivit uppmanade att komma och vara med. Visst var det pratigt och jag vet inte hur mycket de jobbade, men jag tyckte det var rätt bra iallafall. Emilia jobbade på duktigt, kanske var det för att jag satt i bänken bakom.   

Efter skolan åkte Emilia och Cassie till Gröna Lund. Det har fått Guldkort där den här säsongen och det var dags att inviga det. 

Jag och Tommy åkte till Plantagen och köpte nya blommor till graven. De vi satte för ett par veckor sen hade frusit, vi var nog litet tidigt ute.

Nu köpte vi Tagetes, chrysantemum och margueriter samt en lavendelplanta för att det ska lukta gott. Vi åkte till kyrkogården och planterade, hade också med oss en säck jord. Vi tog  bort påskliljorna som fortfarande står så fina, vi ska sätta ner lökarna hemma i trädgården istället.

Vi hade köpt alldeles för mycket blommor, plätten vi planterar på sväller men vi fick ändå inte plats med allt. Skämtade om att vi skulle behöva köpa ett helt gravkvarter för att få plats med allt vi vill pynta med.

På kvällen var vi bjudna till Sören och Monica på grillning. Det var första gången för säsongen och vi kunde till och med sitta ute och äta. Alla grabbar var med och vi hade en riktigt trevlig kväll.

När jag ska se på film så vill jag koppla av och bli glad.

Jag gillar inte alls skräckisar och är inte så förtjust i science fiction. Jag tycker djupa dramer ex Ingmar Bergman är urtrist.

Jag kan se drama men vill att det underförstått redan från början ska framgå att slutet blir lyckligt.

Det jag föredrar är actionfilmer, gärna spännande och litet läskigt men hjälten ska alltid klara sig.

Och så rom-com Pretty Woman, Notting Hill, The proposal och en massa andra.

Med Helena hade vi många filmkvällar, hon klagade på att jag vär så enkelspårig "Mamma behöver vi inte ens fråga, hon vill alltid se nåt lättsamt som man blir glad av."

En av alla dessa rom-com, kanske till och med juvelen i kronan är Fyra bröllop och en begravning. Det är en riktig måbra-film med fest, fest och romantik. Och så för balansens skull, ett dödsfall med påföljande begravning. Han som dör är homosexuell (litet laddat i en engelsk film för 20 år sedan).

På begravningen läser hans fästman WH Audens Funeral Blues. Dikten som blev berömd efter filmen  låter som följer.

Fast jag har ändrat he till she.

Stop all the clocks, cut off the telephone

Prevent the dog from barking with a juicy bone

Silence the pianos and with muffeled drum

Bring out the coffin, let the mourners come

Let aeroplanes circle, mooning overhed  

Scribbling on the sky the message "She is dead"

Put crepe bows round the white neck of the public cloves

Let the traffic policemen wear black cotton gloves

She was my North, my South, my East, my West

My working week, my sunday rest

My noon, my midnight, my talk my song

I thought i would last forever, I was wrong

The stars are not wanted now, put out every one

Pack up the moon an dismantle the sun

Poor away the ocean and sweep up the wood

For nothing now can ever come to any good

En människas händer är unika för just henne

Vi har stora och små händer, knotiga eller släta. Fingrarna kan vara långa, korta, smala, tjocka.

Vi använder händerna mycket, de syns mest hela tiden

Vi kommunicerar ofta med händer; vi hälsar, pekar ut vägen eller håller fingret för munnen när vi vill att nån ska vara tyst.

Det finns till och med ett språk utvecklat för händer, teckenspråket.

Händer kan både smeka och slå.

Om vi tycker om någon så håller vi gärna den personens hand.

Händer kopplas ihop med vem vi är och kan berätta vem vi är.

 Så det är kanske inte så konstigt att bland det jag saknar mest är Helenas händer.

Följande skrev jag ner 19 januari, en vecka efter det att Helena lämnat oss.

Dina händer är så fina.

Jätteskönt att hålla dem.

Känslan när du drog dem genom mitt hår för att konstatera att det var dags att färg utväxten.

Hur du stannade till med handen inflätad i mitt hår och liksom granskade mig.

Hur du stod bakom mig och samlade mitt hår till en hästsvans.

Hur jag nästan omärkligt flyttade mitt huvud så du skulle kunna fortsätta längre för att jag tyckte så mycket om det.

När du var liten och inte ville lägga dig kunde du alltid lura dig kvar uppe en stund till genom att fixa med mitt hår.

Dina händer kunde klappa högre än någon annan jag nånsin hört.

Du kunder knäppa jättehögt med fingrarna.

Du var så stark i nyporna och kunde öppna lock hur hårt åtskruvade de än var.

Precis som jag hade du problem med att fingrarna vitnade när du blev kall och vi jämförde med som hade de största besvären med det.

Och hur du liksom gjorde fingrarna alldeles raka när du åt något för att undvika att de blev kladdiga.

Tänk att få hålla din hand igen.

Jag fick hålla Helenas händer en gång till. I bårhuset den 7 februari när vi såg henne sista gången.

De var så fina, inga synliga skador och med de långa naglarna som hon var så stolt över.

Det kändes som en fantastisk gåva.

Händerna håller Ronja

Håller korv och telefon

I tältet på Öland

Rättar till glaögonen 

Bakar pepparkakor

Det är den första aftonen utan Helena. Det har i och för sig varit påskafton utan henne men det var mitt i en helg och inte riktigt på samma sätt.

Det finns tre aftnar varje år som jag tycker  liknar varandra till sin karaktär. De symboliserar slutet på något och början på nåt annat.

Nyårsafton, slutet på det gamla året och början på ett nytt.

Midsommarafton, slutet på våren, början av semestern, ljus dygnet runt.

Och så ikväll, Valborgsmässoafton, slutet på vintern, våren har äntligen kommit på allvar.

Det gemensamma för dessa är att förväntningarnan brukar vara skyhöga på själva kvällen. Tidningar är fulla med tips på aktiviteter att göra och maträtter att äta.

Köerna på Systembolaget brukar vara rekordlånga. Är det en tillfällighet att de flesta precis fått lön också?

En annan sak som är gemensam för dessa kvällar är att jag inte tycker om dem.

Inte i vanliga fall, och definitivt inte i år.

Det känns så kravfyllt med att det ska vara så lyckat så det blir inget nöje. Dessutom är det alldeles för mycket folk ute. Så med undantag av midsommar så brukar jag försöka undvika firandet.

På Valborg är jag oftast bortrest. Jag och Emilia skulle ha varit i Tokyo precis nu, vi hade planerat det men insåg redan i januari att vi inte skulle orka.

Men även om man inte brukar fira så är en sån här kväll jobbig när livet kastats om så som det har gjort för oss.

Det går inte att undvika alla människor i affärerna eller vårsångerna som spelas i radion.

Man tänker på vad man gjorde förra Valborg (jag var i Jämtland, Helena och Tommy jobbade, Emilia var på scouterna, vi var tvungna att avliva kaninen).

Vi tänker ju ofta på vad vi gjorde förra året, vad vi gjorde för ett halvår sen eller för fyra månader sen. Men vi tänker inte på exakta datum. Vad gjorde vi 6 maj förra året? eller 20 oktober? Det är de här aftnarna som är jobbiga och som sticker ut, även om man försöker undvika dem.

Så jag tänker inte ge mig ut och titta på nån brasa och lyssna på vårsånger i år heller.

Jag ska sitta här hemma och låtsas att det är en så vanlig kväll som vanligt. Titta på TV och spela Candy Crush.

Helena var inte heller särskilt förtjust i aftnarna, de sista åren jobbade hon nästan alltid.

Skulle hon "festa" så skedde det hellre på en vanlig måndag. Gärna hemma  med några kompisar och klädd i myskläder.

Här kommer några bilder från maj förra året från just en sån kväll, bilderna har Lina tagit.

TREVLIG VALBORG!!

Jag har ju berättat om hur jag hittar saker att förhålla mig till för att klara av det här jättejobbet som det innebär att sörja.

Redan tidigt delade jag in dygnet i fyra delar där varje del hade ett "tema".

06-12   Jobbiga saker, som att träffa polisen, besök begravningsbyrån etc

12-18   Praktiska sysslor som tvätta, diska, städa

18-00  Avkoppling, försöka göra lättsamma saker som att umgås, träffa vänner, fika

00-06   Sova

Med tiden har det naturligtvis luckrats upp en del. Men jag försöker även nu att koppla av på kvällen för att få vila på nattern. Jag sitter till exempel inte och läser böcker i ämnet suicid innan jag lägger mig. Det är inte då jag kolla Helenas användare på Facebook heller. Jag tycker ju egentligen om när  man gör inlägg där men jag blir också sorgsen.  För vid första ögonkastet kan man nästan lura sig själv att allt är som det ska. När jag sen ser inläggen blir det så  tydligt hur saknad hon är.

Jag kan numera åka till Tumba Centrum, men helst inte på lördagar. Jag kan titta på hennes bil men jag går inte in i den.

Jag läser en del kring det här men bara en kort stund varje gång.

Man får som man säger "ata elefanten med en tugga i taget".

Jag behöver också bestämma själv när jag ska utsätta mig för olika saker. Så jag är beredd och kan styra litet hur det ska fortlöpa.

Naturligtvis går det inte alltid. Det dyker ideligen upp situationer när jag inte är beredd. Jag vet inte heller alltid hur jag ska reagera.

Häromdagen på jobbet stod jag och småpratade med ett par kollegor.

Plötsligt säger den ena "Lisa är solstrålen på enheten". Ett gulligt, positivt uttalande om en trevlig kollega. För mig förstörde det dagen. Jag har nämligen hört Helena beskrivas som "Solstrålen på hemtjänsten"

I morse satt jag och läste en artikel i DN om allt bra arbete kyrkan gör. Något jag håller med om och precis som hon som skrev artikeln betalar jag gärna kyrkoskatten. 

I slutet av artikeln var en präst intervjuad om hur han bemöter människor i kris. Det verkar vara en klok präst som säger att han aldrig kan övertala människor, bara få dem att lyssna på sin egen kompass.

Sen kommer frågan vad han gör när någon står på ett järnvägsspår och skriker att de inte vill mer. Han försöker då få den han pratar med att minnas dofter, något de tycker om för att som han säger "koppla ihop huvud och kropp igen" och häva det akuta ångesttillståndet. Han har på det sättet räddat flera från att genomföra.

Min första tanke var att maila Maria Schottenius och skälla för att hon skriver något sådant och att det är jättejobbigt för en drabbad att läsa. När jag besinnat mig tyckte jag tvärtom att det var bra att hon skrev på detta sätt. Det är väldigt tungt att läsa, det skär som knivar att se de orden på pränt.

Men jag insåg att det som var jobbigast var dels att jag inte var beredd på ämnet i DN kulturdel, dels kände jag mig åter frustrerad att Helena inte ringde någon som kunde hjälpa henne "få kontakt med kroppen igen".

Jag slogs fär säkert tusende gången av hur onödigt det var att det hände Helena. Det var ett ögonblicks verk. 

Skillnaden mellan liv och död kan vara så kort som att det finns en röst i telefonen som hjälper en sortera de mest akuta tankarna.