Idag är det Helenas 22-årsdag. Kan man säga att hon fyller 22?

Det är iallafall 22 år sedan hon föddes, just idag.

Det året Helena föddes 1991, inföll den 8 april också på en måndag. Våren hade kommit betydligt längre, det var nästan sommarvärme ute. Som jag minns det.

Helena såg alltid fram emot sin födelsedag. Hon planerade för den, hon skrev önskelistor.

Hon räknade ner dagarna innan. "Om 2 månader fyller jag år". "Om 3 veckor fyller jag år". "Nu är det bara 4 dagar tills jag fyller år". "Har du köpt present till mig, du vet i övermorgon fyller jag år"

Hon var också noga med att vi andra skulle fira henne.

"Ska du gå på scouterna? Det är ju min fördelsedag".

"Jobbar pappa kväll? Det är ju min födelsedag".

"Du kan väl inte åka bort på semester när jag har födelsedag"

Så idag ska jag vara med Helena hela dagen. Inget jobb eller andra plikter ska komma emellan. Jag ska baka fler tårtor för de jag gjorde igår tog slut. Det var många som kom och ville fira hennes födelsedag igår och det kommer fler idag.

Och så ska jag vältra mig i minnen av Helena. När hon var nyfödd, när hon var litet barn, när hon började skolan, när hon var en jobbig tonåring, när hon var vuxen.   

Nyfödd med pappa

3 år                                 10 år                          17 år                               Dyktävling

Dotter och syster

Den glada

Kusinen Helena

Matte till Max och Ronja

Storasyster

På måndag är det Helenas födelsedag.

Vi bävar en hel del inför den dagen. Det är hennes 22-årsdag men hon är inte här.

Helena var alltid noga med att fira sin dag och att andra också gjorde det.

Vi har funderat hur vi ska göra.

Vi har kommit fram till att i år kanske det är viktigare än nånsin att vi samlar släkt och vänner.

Det kommer att vara en jobbig dag oavsett, varför inte göra något bra av det?

Så idag kommer jag att handla, baka och fixa. Imorgon och på måndag kommer vi att ha öppet hus för dem/er som vill fira Helena.

Skänk gärna en slant till SPES om ni vill ge något.

Postgiro

370743-7

www.spes.se

                                                  
                                          Förgätmi
gej

                  Helena 18

        Picknick med Ronja

8 april 1991 - 12 januari 2013
Helena Wedberg om 3 dagar så skulle du fylla 22 år. Du, jag och Elin skulle ta en fika.. som nu aldrig kommer att bli av.
På senaste tiden har vi inte träffats mycket. Men det betyder inte att jag inte saknar dig, jag saknar och tänker på dig varje dag. Jag kan verkligen inte förstå att du inte längre finns bland oss. Alla våra sjuka upptåg vi gjorde, du, jag och elin. Vi hittade på mycket konstiga saker.

Minns du varje rast vi hade i tunaskolan när vi gick i åk 5. Vi höll armkrok alla tre sedan gick vi runt, runt, runt, och runt skolbyggnaden och så snackade vi reklam om och om igen. Hela rasten, och vi tyvkte att det var jätteroligt. Felix soppa reklamen kommer jag ihåg att vi trallade på, det var du som lärde oss den och jag minns fortfarande varje ord "Vi är som en familj! Ja kanske det, jag menar Åsa dejtar leif för att Ove är otrogen med mig och Kalle har en flört med Pia som är älskarinna till din fru...... ååååh vilken soppa, den är så god och matig. Och vad gott det luktar. O vilka grönsaker. FELIX SOPPA en nyhet i frysdisken!"

En annan gång var vi hemma hos dig, Elin lånade ditt smink, din brunkräm, som hon blev helt vit av. då bestämde vi oss för att gå en promenad, du och jag gick framför elin, Elin gick kanske 5 meter bakom oss, med ett stoneface, jättestora ögon om glodde på bilarna som åkte förbi, Vi låtsades att hon var ett spöke och trodde att bilarna skulle se henne som det också. Det vi egentligen vill var väll att dom skulle stanna och skrika att vi skulle akta oss för spöket. men så blev det inte. hahaha

En annan gång var det du jag och Gizem som skulle gå hem till Elin i storvreten. När vi promenarde mot Tumba centrum så satte Gizem en karamell i halsen, du och jag skrattade lite (jätteelakt) medans vi bankade henne i ryggen. Sedan kom två gubbar fram och puttade bort oss, tog gizem och började göra heimlichmanövern på henne. Sedan kom en kille som skrek att han ringer ambulans. Du och jag stod där som fån och ba glodde, vi hajade ingenting. Ambulansen kom, du följde med Gizem till akuten med fullt pådrag, blåljus osv. Jag sprang då för att leta upp Elin för att berätta vad som hänt. Hon trodde mig inte till en början. Våran filmkväll hos elin var rätt förstörd efter detdär.

Det här är bara några av många minnen jag har med dig och jag är så grymt glad över att ha haft dig som en så nära vän! Jag saknar och tänker på dig! Du kommer alltid finnas i mitt hjärna min fina vän <3

Högst ofrivilligt har jag på kort tid blivit expert på sorg.

Hur man känner igen sorg, hur man hanterar sorg och hur man bemöter människor i sorg.

Observera, naturligtvis finns det massor jag inte vet om sorg. Men jag kan relatera till det jag varit med om och upplevt de senaste månaderna. På så vis har jag skaffat mig kunskap kring ett ämne som jag visste väldigt litet om innan.

När vi nu åter drabbas i vår släkt så känner jag igen reaktionerna och kan försöka vara ett bättre stöd för dem som har det allra svårast.

För om vi inte lär oss något av det som drabbat oss - då är det ju HELT meningslöst.

Jag har läst en del kring sorg och saknad. Det finns stadier som finns i alla sorgearbeten. Sorg kan ju också drabba om man förlorar jobber, blir sjuk, vid skilsmässor - bland annat. Den gäller inte bara då någon går bort.

Chockfasen

Den första reaktionen. Kan pågå nån timme till några dagar. Man tar inte riktigt in vad som händer. Kanske sitter man helt paralyserad, kanske skriker man, kanske verkar man precis som vanligt. Gemensamt är att man inte riktigt tar in det som hänt, man får en frist. Det är inte ovanligt att man har en minneslucka över chockfasen.

Min chockfas höll nog i sig hela första veckan. Jag grät inte särskilt mycket. Den första kvällen grät jag inte överhuvudtaget, satt och stirrade framför mig eller vanakde omkring planlöst i rummet.

Jag kunde lugnt och behärskat berätta om det som hänt, gång på gång. Jag såg till att de som kom på besök kände sig välkomna och bjöds på kaffe.

Kontrollfasen

Under den här fasen får man kraft att ta itu med de praktiska frågorna med begravning och annat som följer på ett dödsfall.

Under den här perioden är det ofta mycket folk runt omkring så man hinner inte riktigt ta in den förlust man gjort.

Jag lade ner väldigt mycket tid på att förbereda begravningen. Valde sånger med omsorg, träffade kantorn flera gånger och lyssnade igenom och övade.

Vi bakade och lagade mat i flera dagar inför minnesstunden. Vi gjorde en minnesfilm som spelades upp på minnesstunden, den hade vi genrep på flera gånger innan.

Vi bjöd hem dem som skulle bära kistan för att gå igenom detajerna.

Vi beställde hem säkert 10 förstoringar för att hitta den rätta bilden att ha på kistan.

Vi formgjorde och kopierade program till ceremonin.

Och så vidare....

Reaktionsfasen

Nu måste man ta itu med sin sorg.

En vardag utan den man förlorat tar vid.

Man gråter väldigt mycket, man hoppas att det inte ska vara sant.

Man skriker, är arg och frågar sig varför.

Man har svårt att koncentrera sig och man har svårt att komma ihåg möten och samtal.

Ofta tycker man att inget är riktigt roligt längre. Allt som var kul, hänger ihop med den man förlorat.

Man känner sig också förolämpad att andra fortsätter sitt liv som förut.

Det är också vanligt att man försöker hitta syndabockar för det som hänt.

Reaktionsfasen kan hålla på under lång tid.

Jag är inne i reaktionsfasen nu. Jag känner mig visserligen starkare men har också en känsla av att inget är riktigt roligt - och kommer heller inte att bli det igen. Hur ska nånting kunna bli bra utan Helena. Jag tänker fortfarande att det är så hemskt så det kan inte vara sant, för jag kan inte vara utan Helena. Jag gråter en hel del. Samtidigt börjar jag lära mig att en jobbig dag följs av en mindre jobbig, det blir lättare.

Jag blir fort trött, att jobba 25% är mer än tillräckligt för mig än så länge. Jag sover ofta en stund på eftermiddagen.

Jag kan bli sur om jag läser på Facebook att någon gjort något roligt.

Jag letar inga syndabockar, det finns inga som jag ser det.

Bearbetningsfasen

Man får ett avstånd till det som hänt, känslovågorna blir mindre.

Man börjar märka det som är bra i tillvaron och det man blir glad av.

Man skrattar på riktigt igen.

Helt plötsligt börjar man planera igen och det blir möjligt att leva ett liv utan den man förlorat.

Den självkänsla man förlorat kommer tillbaka.

Återkommer när jag känner igen något av det här.....

Nyorienteringsfasen

Det är det nya livet efter förlusten. Den här fasen har inget slut.

Det påstås att leva ett gott liv efter den svåraste av förluster.

När jag kommer till nyorienteringsfasen - det är då jag slutar blogga  

Men vilka faser jag än kommer att genomgå i framtiden så ska alltid min underbara, fantastiska, vackra Helena finnas med mig.

Tyvärr har vi återigen drabbats av sorg i släkten.

En fin kvinna har lämnat oss. Hon var bland annat fru, mamma, dotter, mormor och syster.

Så igår samlades vi åter för att försöka förstå det ofattbara och för att finna kraft i varandra.

Jag tycker så synd om våra ungdomar som måste gå igenom ännu en sorgeprocess. De ska inte behöva uppleva det överhuvudtaget. Och absolut inte två gånger inom några månader.

Det brinner fler ljus på vår skänk

Det här fina ljuset köpte Emilia häromdagen

Nu har jag jobbat min första arbetsdag. Det  kändes faktiskt bra att vara tillbaka. Tiden flög iväg och de 2 timmar jag skulle jobba blev 5. Jag var totalt slut när jag kom hem.

Jag fick ett jättefint mottagande av min enhet och när jag steg in i rummet stod den här buketten och väntade på mig:

Jag skickade också ut ett tackmail till samtliga, det blev så här:

"Alla kära kollegor och vänner!

Mitt varmaste tack för all omtanke som ni visat mig och min familj då vi förlorade vår dotter/syster Helena.

Tack för samtal, besök, blommor, mail, SMS, kort och brev.

Det som hänt oss är varje förälders mardröm.

Helena skulle fyllt 22 nu i april, hon var vuxen men hon var fortfarande vårt barn.

Vi  frågar oss fortfarande varför men framför allt saknar vi Helena oerhört mycket.

Samtidigt vet jag nu att man kan klara även detta.

Livet går inte vidare men ett nytt liv tar vid.

Det blir annorlunda, inte riktigt det jag ville, men det har alla förutsättningar att bli ett bra liv.

Från i dag  jobbar jag  2 timmar/dag.

Det går bra att prata med mig om det som hänt. Men jag vet att det kan vara svårt att veta vad man ska säga och ni behöver inte säga något heller.

Ni behöver aldrig vara rädda för att ni råkar ”påminna” mig genom att säga fel saker.  

Det känns bra att vara tillbaka, om än litet pirrigt. Och jag är här för att jobba.

Än en gång tack!
/Eva Wedberg"

Tommy skickade tidigare ett mail till sina kollegor och tackade för deras stöd. Jag har lovat att inte publicera det mailet i min blogg men några rader fick jag lov att ta med:

"Exempel på klyschor:

Var inte ledsen, livet går vidare

-Var stark, livet går vidare

-Älta inte och sörj inte för länge, livet går vidare

-Tiden läker alla sår och livet går vidare

-Håll dig sysselsatt. Livet måste gå vidare

-Livet går vidare

Jag har tidigare förlorat min pappa och min bror.

Självklart går livet vidare, annars har jag inte skrivit detta.

Men det går vidare på ett annat sätt.

Och man blir inte starkare.

Bara tröttare.

/Tommy"

Till sist, den här magneten sitter på namntavlan utanför mitt rum på jobbet.

Jag köpte den förrförra sommaren när jag var på semester på Malta. Helena köpte en likadan.

Kort innan hade en nära kollega till mig, Eldina, gått bort i cancer. Jag var ledsen att hon var borta och tyckte det var orättvist att hon drabbats.

När jag såg magneten där i souvenirbutiken tyckte jag att jag nåddes av nån sorts insikt.

Naivt och barnsligt kanske, men jag känner mig fortfarande styrkt och glad när jag ser texten:

"You can´t stop the waves but you can learn to surf"

Jag är åter från den lilla påsktrippen.

Det var skönt att komma hem.

Samtidigt blev det så tydligt att någon saknas.

Hundarna blev så glada när jag och Emilia kom. Och vi sade att nu är alla hemma igen.

Men - vi är inte alla. Vi kan aldrig bli det igen. Helena saknas och fattas.

Jag kunde inte berätta för henne om hur vi haft det, eller prata om hur hennes dagar varit.

När vi inte setts på ett tag (hände bara om en av oss var bortrest) så  hade hon alltid kommit på nåt nytt projekt där jag var involverad.

Igår när jag kom hem kastades jag för en stund tillbaka till 12 januari. Alla frågor om varför, självanklagelser, känslan av overklighet att detta hänt.

Och den stora, stora sorgen. Jag längtar efter Helena så oerhört mycket.

Jag har fått en hel del reaktioner på inlägget jag skrev om att man bör ha en lista över personer att ringa när man är i kris.

Vi har ju journummer uppsatta till läkare, hantverkare, bilverkstäder. Visst vore det toppen om vi också kunde ha det till vänner vi kan ringa när vi är i nöd.

Den 12 januari när poliserna var här frågade de oss om det fanns någon vi kunde ringa.

Den första halvminuten stod det still. Vem skulle vi ringa? Alla var väl upptagna med sitt?

Vi tänkte faktiskt så, vem skulle ha tid att komma en lördag?

Det visade sig att vi hade fel, alla vi kontaktade släppte allt för att stötta oss.

Återigen, de flesta är beredda att hjälpa om de får chansen.

Så gör en lista - och våga be om hjälp.

Nu är jag litet nervös. Jag ska åka iväg på min första arbetsdag.